- Blev medlem
- 14 Oktober 2019
- Meddelanden
- 8
- Mottagna reaktioner
- 12
- Poäng
- 37
Hej,
Jag har haft SS i 1,5 år och det går väldigt bra. Att få skuldsaneringen beviljad innebar en oerhörd lättnad för mig. Jag har under flera år mått otroligt dåligt psykiskt pga den stress som mina skulder har inneburit samt det sken som jag har varit tvungen att visa utåt, att allt är bra, fastän jag har varit millimetrar från att bryta ihop. Det finns fyra personer som idag vet om min situation: mina föräldrar, min bästa vän samt samtalsterapeut. Att berätta om min situation var väldigt jobbigt men också skönt. Jag har accepterat fullt ut att mitt liv ser ut som det gör idag när det gäller hur mkt pengar jag kan röra mig med, men det som jag har svårt att förhålla mig till är att mitt liv i andra aspekter har tvingats sättas på paus under flera år och jag ser inte hur jag ska komma vidare utan att behöva blotta mig och mina skulder ytterligare inför ett samhälle som dömer ”ekonomisk ansvarslöshet” väldigt hårt, man hamnar inte hos KFM helt enkelt eller behöver SS för då är det något fel på dig. Min största skräck är att behöva leva mitt liv ensam för att jag vågar inte öppna upp mitt liv och bjuda in en partner även om det är min högsta önskan. Jag är rädd för att blotta mig och bli dömd och avvisad...jag är rädd att jag ska få leva själv för resten av livet pga mina misstag...evig skuld och skam..evigt singel. Nån mer som känner igen sig eller sitter på ett bra ”tankesätt”?
Jag har haft SS i 1,5 år och det går väldigt bra. Att få skuldsaneringen beviljad innebar en oerhörd lättnad för mig. Jag har under flera år mått otroligt dåligt psykiskt pga den stress som mina skulder har inneburit samt det sken som jag har varit tvungen att visa utåt, att allt är bra, fastän jag har varit millimetrar från att bryta ihop. Det finns fyra personer som idag vet om min situation: mina föräldrar, min bästa vän samt samtalsterapeut. Att berätta om min situation var väldigt jobbigt men också skönt. Jag har accepterat fullt ut att mitt liv ser ut som det gör idag när det gäller hur mkt pengar jag kan röra mig med, men det som jag har svårt att förhålla mig till är att mitt liv i andra aspekter har tvingats sättas på paus under flera år och jag ser inte hur jag ska komma vidare utan att behöva blotta mig och mina skulder ytterligare inför ett samhälle som dömer ”ekonomisk ansvarslöshet” väldigt hårt, man hamnar inte hos KFM helt enkelt eller behöver SS för då är det något fel på dig. Min största skräck är att behöva leva mitt liv ensam för att jag vågar inte öppna upp mitt liv och bjuda in en partner även om det är min högsta önskan. Jag är rädd för att blotta mig och bli dömd och avvisad...jag är rädd att jag ska få leva själv för resten av livet pga mina misstag...evig skuld och skam..evigt singel. Nån mer som känner igen sig eller sitter på ett bra ”tankesätt”?