Efter flera år av förnekelse och att ständigt leva på kredit bestämde jag mig i januari ifjol att släppa allt till kronofogden.
Man kan säga att problemen startade direkt jag flyttade hemifrån genom att köpa möbler på kredit. Sen kom första billånet, visa gold mm. Det mesta jag handlade i mina unga år köptes på kredit då man tänkte 150:- i månaden är ju inga problem. Nej det är det ju inte, men många bäckar små.
Efter några år för att spara pengar togs ett samlingslån för att få ner månadskostnaderna. Kan ju va en superbra idé om man hädanefter använder sina egna pengar att handla för.
Sen blev jag med hus som jag fortfarande bor kvar och har lån på. Nya krediter skaffades, nya samlingslån, nya krediter, nya samlingslån. Så fortsatte det tills jag i januari ifjol insåg att jag inte skulle kunna betala alla räkningar. Jag hade ju tänkt på att släppa allt till kronofogden ett tag, var ju bara tvungen att berätta allt för sambon. Tillfället kom när hon frågade om jag hade spelproblem när jag aldrig hade några pengar. En djup suck togs, tårar i ögonen och med skam i hela kroppen så berättade jag, livrädd att hon skulle lämna mig. Jag kan inte säga att hon förstod hur jag kunnat låta det gå så långt, men hon stöttade mig och har stöttat mig genom hela processen. Ett ovärderligt stöd och mitt livs kärlek.
I samma veva som min lön började att utmätas ansökte jag om skuldsanering. Efter några veckor kom ett brev att jag skulle få hembesök. Nervös och skamsen över det ringde jag till han som hade hand om hembesöket. Blev jättebra mottagen och när jag la på kände jag mig lättad. De var två stycken som kom på besök, båda supertrevliga och när de lämnade kändes det kanon.
En ny daglig rutin startades, kolla poit om mitt namn skulle va med. Dagar och veckor gick. Men i november så dök mitt namn upp, INLEDANDE SKULDSANERING!! En underbar känsla men vågade inte hoppas för mycket. Fick brev där det stod hur mycket jag skulle betala in varje månad. Sen fortsatte rutinen att dagligen kolla poit, även om jag visste att det skulle ta ett par veckor. Efter nån vecka kom ett brev från kronofogden, fan tänkte jag, avslag. Mitt namn hade ju inte varit med i poit. Öppnade brevet och där var en betalningsplan och jag skulle ringa för att godkänna den. Sagt och gjort, jag ringde och hade återigen ett jättebra samtal med min handläggare. Det va fortfarande inga garantier på att jag skulle bli beviljad. Så tillbaka till rutinen att kolla poit. Sen så en natt denna vecka när jag va vaken till efter midnatt kom jag på, ny dag, måste kolla poit. Mitt namn va med BESLUT OM SKULDSANERING. Hjärtat rusade av lycka och det tog ett par timmar innan jag kunde somna. 48 inbetalningar kvar innan jag är skuldfri!!!
Man kan säga att problemen startade direkt jag flyttade hemifrån genom att köpa möbler på kredit. Sen kom första billånet, visa gold mm. Det mesta jag handlade i mina unga år köptes på kredit då man tänkte 150:- i månaden är ju inga problem. Nej det är det ju inte, men många bäckar små.
Efter några år för att spara pengar togs ett samlingslån för att få ner månadskostnaderna. Kan ju va en superbra idé om man hädanefter använder sina egna pengar att handla för.
Sen blev jag med hus som jag fortfarande bor kvar och har lån på. Nya krediter skaffades, nya samlingslån, nya krediter, nya samlingslån. Så fortsatte det tills jag i januari ifjol insåg att jag inte skulle kunna betala alla räkningar. Jag hade ju tänkt på att släppa allt till kronofogden ett tag, var ju bara tvungen att berätta allt för sambon. Tillfället kom när hon frågade om jag hade spelproblem när jag aldrig hade några pengar. En djup suck togs, tårar i ögonen och med skam i hela kroppen så berättade jag, livrädd att hon skulle lämna mig. Jag kan inte säga att hon förstod hur jag kunnat låta det gå så långt, men hon stöttade mig och har stöttat mig genom hela processen. Ett ovärderligt stöd och mitt livs kärlek.
I samma veva som min lön började att utmätas ansökte jag om skuldsanering. Efter några veckor kom ett brev att jag skulle få hembesök. Nervös och skamsen över det ringde jag till han som hade hand om hembesöket. Blev jättebra mottagen och när jag la på kände jag mig lättad. De var två stycken som kom på besök, båda supertrevliga och när de lämnade kändes det kanon.
En ny daglig rutin startades, kolla poit om mitt namn skulle va med. Dagar och veckor gick. Men i november så dök mitt namn upp, INLEDANDE SKULDSANERING!! En underbar känsla men vågade inte hoppas för mycket. Fick brev där det stod hur mycket jag skulle betala in varje månad. Sen fortsatte rutinen att dagligen kolla poit, även om jag visste att det skulle ta ett par veckor. Efter nån vecka kom ett brev från kronofogden, fan tänkte jag, avslag. Mitt namn hade ju inte varit med i poit. Öppnade brevet och där var en betalningsplan och jag skulle ringa för att godkänna den. Sagt och gjort, jag ringde och hade återigen ett jättebra samtal med min handläggare. Det va fortfarande inga garantier på att jag skulle bli beviljad. Så tillbaka till rutinen att kolla poit. Sen så en natt denna vecka när jag va vaken till efter midnatt kom jag på, ny dag, måste kolla poit. Mitt namn va med BESLUT OM SKULDSANERING. Hjärtat rusade av lycka och det tog ett par timmar innan jag kunde somna. 48 inbetalningar kvar innan jag är skuldfri!!!
Senast ändrad: