Botten är nådd..

[jonu0001]

Hej! Först och främst vill jag tacka ALLA som bidrar till forumet med inlägg, jag är så tacksam! Nu ska jag dela med mig av mitt elände.. Jag har hamnat i en skuldfälla, helt och hållet på egen hand, av vilken anledning är mindre väsentligt, men här är jag. Jag är höginkomsttagare med årsinkomster senaste åren på över 600.000kr. Kanske är det därför jag hamnade i detta skudberg, dvs jag tjänade för mycket i tidig ålder och tappade greppet om pengar.. TOTALT.. åren gick skulderna växte och idag står jag med avbetalningsplaner till inkasso till höger och vänster. Just nu så klarar jag inte av planerna och jag är på väg mot KF, jag är inte en person som inte öppnar post eller inte vill hitta lösningar, men nu tog det stopp. Mitt första fall för KF står inför dörren, jag är livrädd, jag ringde dem idag och hörde mig för hur det egentligen funkar, och vad jag kan vänta mig. Fakta. Känner mig mindre rädd just ikväll. Min fråga är, kort och gott, ni andra som hamnat hos KF hur upplevde ni det? Hur funkar det? Hur orkar ni? Jag har inte riktigt fattat ännu att jag kommer finnas i deras statistik och inget jag är stolt över, men tänker samtidigt att jag får sinnesfrid och ro. Alla svar är välkomna, jag länner mig ensammast i världen just nu, Jo jag har familj, dvs ingen egen men närstående, jag står i val och kval att berätta, min syster vet men kan inte hjälpa mig. Hur kommer allt att bli och just det mina skulder är 1,100,000kr idag. Kommer jag nånsin bli skuldfri?

 

[Kimsan72]

Ja duuuu, sitter dessvärre i samma situation som Dig, men har kommit några steg längre, dvs min löneutmätning startar nu i september...
Min årsinkomst 540.000kr & lån på ca 840tkr... Med våra inkomster, så kan man ju bära rätt höga lån och ändå få det att gå runt... Så har de varit för mig, men när mina tänder fullständigt kraschade i underkäkenmed flera implantat som följd och med då flera SJUKA lån för att kunna betala dessa, så rann min bägare över...& lånesituationen blev mig övermäktig !
Det var månader med pusslande, ångest, oro, sömnsvårigheter innan jag slutligen fick se mig besegrad och därmed ge upp...
KF var i min värld något absolut horribelt och känslan är väll densamma... men efter en del samtal med dom, så har dom visat sig vara mycket trevliga & sympatiska...
Nu startar min utmätning i september och dom kommer dra 19622kr från min lön... Känner mig som en evighetsgäldenär och kan inte riktigt själv kalkylera med hur länge ja kommer ”sitta i klorna” på KF...
Sorgen är påtaglig, men jag är likväl tacksam över att jag för övrigt har ett fint liv med ett mycket bra arbete, fin familj och många fina vänner runt mig...
Sitter just nu i hotell restaurangen här i Riga (jobb konferens). Andra utlandsresan iår med jobb! För 3 månader sedan var vi i Kreta! Jag är tacksam och ödmjuk ! Det kommer gå bra för Dig ! Stay humble

Ps. Kan förresten till alla varmt rekommendera Riga! En fantastiskt vacker stad med ett enormt nöjesutbud !

 

[jonu0001]

Tusen tusen tack för ditt svar! Jag vet inte riktigt vad jag känner inför KF, jag är väldigt ambivalent, ovissheten är värst.. dvs att inte vara där ännu, utan tiden innan. Innan breven kommer i brevlådan, utredning, samtal, mer brev etc. Jag håller med om att kontakten med KF är bra, de är förstående och inte dömande.. Jag är nog mest rädd för att aldrig komma ur skuldfällan, men det är att gå händelserna i förväg, för framtiden vet ingen nånting om.. Jag menar att allt är möjligt, i situationer som denna är verkligen ens arbete, vänner viktiga. Dessvärre har jag inte riktigt nära relation med min familj, vilket jag sörjer, att jag inte kan öppenhjärtligt berätta om min situation. Emellanåt orkar jag ingenting och ser ingen framtid, samtidigt som jag vill ta mig framåt och må bra. Jag har förstått av KF att när mitt ärende väl kommit till dem så kommer en utredning att generera i ett Team som kommer att hjälpa mig hitta lösningar. Jag får se fram emot denna dialog och hjälp och se vad den för med sig, jag är ändå ok med mig själv att jag en gång för alla landat i att det kommer att gå denna väg. Känner skam just nu, men allt löser sig till sist. På ett eller annat sätt blir allt bra igen.

 

[Annhha]

När man inser att botten är nådd först då kan man ta emot hjälp och få hjälp. Jag har skuld på ca 1,2 miljoner pågrubnd av spelberoende som började år 2015 och 8 månader senare satt jag med min miljon skuld. Helt sjukt men sant. Fick låta allt gå till Kronofogden. Fick skuldsanering beviljat men tyvärr återfall gång på gång. Så efter att misskött betalning för skuldsanering och till slut självmordsförsök. Efter det så insåg jag hur allvarligt mitt problem varit. Fått göra en omprövning ansökan av min skuldsanering och vet inte om jag får behålla den eller inte. Bara goda erfarenheter av kontakter med KFM. De vill verkligen hjälpa oss som hamnat i skuldfällan och är inte dömande på något vis. Hur orkar man? Min erfarenhet är att det blir en lättnad och får du skuldsanering så är det fem tuffa år men sedan kan du få ett bra liv. Så ge inte upp för det finns hjälp att få.

 

[Floppen]

Hej Jonu,

För det första är du inte ensam om att befinna dig i den situation som du nu befinner dig i. För det andra så kommer det att ordna sig för dig vad det lider. Det kan ta ett tag, men det kommer att ordna sig och livet tar inte slut bara för att du hamnat där du gjort. Smaka på de orden, det kommer att ordna sig och livet tar inte slut på grund av det här!

Det finns en hel hög med människor som känner och har känt de känslor du nu känner. Människor från olika samhällsklasser och med olika mycket inkomst. Men vet du vad? Ingen är mer än människa och det är helt normalt att det känns surt när man känner att man är på botten. Den känslan kommer också att mattas av och du kommer känna dig bättre vad det lider.

Jag har erfarenhet av att ha varit i samma situation som du nu befinner dig. Det tog ett tag för mig att ta mig ur den situationen. Det var en tid som var tuff, lätt, rolig, tråkig, fylld av sorg ibland och av glädje ibland. Ja, ungefär som livet är i stort. Poängen är att livet inte tar slut bara för att det blir tufft, det kommer fortsätta och du kommer växa som människa under tiden!

Jag hamnade i min situation på grund av väldigt korkade beslut. Jag anser mig vara en i alla fall normalbegåvad person, men jag fattade en mängd felaktiga beslut under flera års tid. Det fick till följd att min ekonomi rasade. All energi gick till slut åt till att ta nya lån och krediter så att jag inte skulle hamna hos Kronofogden. Ett helt galet upplägg som ökade mina skulder väldigt mycket och bara sköt det oundvikliga framför mig. Tillvaron var fan fylld av ångest och jag såg inte mitt eget värde. Till slut tittade jag mig själv i spegeln och undrade vad fan jag höll på med. Jag kontaktade skuld och budgetrådgivaren på kommunen och fick komma dit. Rådet var ”släpp allt!” och jag gjorde så. Även om jag skämdes över att befinna mig i den situation som jag gjorde så kändes det snabbt mycket bättre. Helt plötsligt kunde jag liksom inte göra mer än att bara ”åka med” och det var så jäkla gutt! Jag tog mod till mig och pratade med min mamma och pappa, några nära vänner och några betrodda kollegor. Det kändes väldigt förlösande att berätta och jag kände mig fasen flera ton lättare efteråt. Eftersom människor reagerar väldigt olika på ”dåliga” nyheter så hade jag förberett mig på att få olika reaktioner av dem jag berättade för. Jag var lite orolig för hur ett par personer skulle reagera, men den oron visade sig vara obefogad. Jag fick kramar och stöd och det betydde så jäkla mycket. När människor får ett förtroende så hedrar väldigt många det, det är i alla fall min erfarenhet. Det bästa är att man själv väljer vem man vill berätta för. Är det någon man inte litar på så berättar man helt enkelt inte för den personen!

Bemötandet från Kronofogden och från fordringsägarna var väldigt bra. Jag hade trott att samtliga skulle haft en helt annan approach, men blev positivt överraskad hur de hanterade det.

Det hela slutade med utmätning på lönen. Efter ett par år med löneutmätning sökte jag skuldsanering och de beviljades. Den känslan var fan inte fel kan jag lova! Sedan februari är saneringen avslutad och livet tuffar på. Det har varit en oerhört lärorik resa för mig och jag skulle inte vilja vara utan den. Eller... Jo, om jag hade kunnat förvärva kunskapen och erfarenheterna utan att gå igenom det jag gjort så självklart, men nu fungerar ju inte livet så.

Som människa kan man aldrig ändra på det som varit, bara lära sig av det...

Du har en resa framför dig, Jonu, men den kommer du greja galant!

 

[jonu0001]

Tack, tack, tack Annhha och Floppen! Tack för att ni berättar era historier, delar med er och anförtror er jag blir berörd och tårögd. Känslorna i mig är överallt, jag förstår inte varför jag ser min situation som ett så stort misslyckande.. kanske för att det är så tabubelagt att inte kunna ta hand om sin ekonomi. Allt är upp och ner, jag känner så igen så mycket av vad ni beskriver, leta lån, lösningar för att undvika KM och till varje pris lösa uppstådds situationer. Nu tog lånen slut och verkligheten är ikapp. Jag kommer kanske att anförtro mig någon person, ev terapi till en början. Vänner och familj klarar jag inte av att berätta för ännu. Kanske en dag när jag fått detta på plats och kan stå upp för att jag faktiskt har det helt ok. Detta forum betyder så mycket i min kapitulation och självbild och självrespekt som jag lite tappat nu.
Jag vet nånstans att allt löser sig och att det tar tid, jag är 39 år och livet blev inte som jag tänkt, inga barn, ingen kärlek vid min sida, kampen är ohyggligt tuff på egen hand, tankarna tar så mycket energi. Känns som att jag aldrig kommer bli skuldfri

 

[Annhha]

Visst är det tufft. Så otroligt dåligt jag har mått under dessa år. Paniken att inte kunna lösa de lån som jag haft. Nya lån, lögner inför både min man och min son. Återfall nya löften som jag inte kunnat hålla. Spelberoende tog över mitt liv. Det värsta kanske har hänt för min son orkade inte längre så nu vet jag inte kanske har jag förlorat min son. Varje dag tänker jag på hur illa jag gjort mina närmaste och det får jag leva med. Även om jag vaknat upp och tagit tag i mitt liv så blir jag aldrig fri från det jag har gjort. Så visst hoppas jag att min son en dag vill träffa mig men jag har full förståelse för om han inte vill. Ursäkta att jag kom in på mitt eget liv...

Vill säga att visst kan du bli skuldfri. Om du får skuldsanering så är det fem tuffa år och sedan är du skuldfri. Så visst går det att få ett bra liv om och jag vill verkligen poängtera om du tar tag i ditt problem. Det är först när du är redo att erkänna vad du har problem med. Ta emot all hjälp du kan få, stödföreningar är en viktig del och om du orkar och vill berätta för någon vän, chef eller arbetskollega då har du kommit långt. Ensam är inte stark när man hamnar i en sådan här situation.
Jag hoppas verkligen att du får hjälp och tar emot all hjälp du kan få.

 

[Floppen]

Ja, det är tyvärr tabubelagt att hamna i en dålig ekonomisk situation. Det är synd för det är verkligen inte vår ekonomiska status som definierar oss som människor. Det ska man aldrig glömma!

Oftast är man sin egen värsta fiende och hårdaste domare. Man kan göra det så enkelt att man frågar sig själv hur man skulle reagera/agera om någon i ens närhet anförtrodde sig om hur dennes situation såg ut. Skulle man tycka sämre om den personen och förskjuta den från sitt liv, eller skulle man stötta denne så gott man kunde? I min värld är svaret givet! Man är som sagt oftast hårdast mot sig själv...

Vet du vad? Du bestämmer helt själv om och i sådana fall när du ska berätta. Du bestämmer även själv över vilka du ska berätta för. Känn dig fram så kommer du upptäcka vad som är rätt för just dig. Tänk bara på att ju färre fasader du behöver hålla uppe, desto mer ro kommer du finna. Det är i alla fall min erfarenhet.

Jag kan bli både ledsen, förtvivlad och förbannad när jag läser på det här forumet. Jag har bara läst en liten del än så länge, men känner redan oerhört starkt för många personer här inne. Det finns så jäkla många fällor att falla i och ju sämre ekonomi man får, desto ”sämre” blir livet. Betalningsanmärkningar fuckar ju upp det oerhört mycket och det är inte billigt att hamna i ekonomiskt obestånd. Man skulle fan behöva vara rik för att ha råd att vara fattig. Snacka om höjden av ironi! :-/

Nu ska jag inte blurra vidare om hur sjukt jag tycker systemet är, det ska jag skriva om i en separat tråd när jag känner mig lite varmare kläderna.

Beträffande att du kapitulerat i din självbild och självrespekt så tycker jag att du ska ge dig en klapp på axeln i stället. Du har tagit ett första steg mot att komma på rätt kurs och tänk vilken resa du har framför dig. Jag säger inte att resan du har framför dig kommer vara lätt, jag säger att den kommer vara värd det!

Du skriver att livet inte blev som du hade tänkt. Hell girl, det har ju knappt börjat! ;-) Allting kommer när det är dags och vissa saker kanske aldrig kommer. Man får ta livet för vad det är och leva skiten ur det. Man kan faktiskt ha ett grymt liv utan ett överflöd av tillgångar och pengar. Det trodde jag inte förut, men så är det verkligen.

Jag ska avsluta mitt långa svar med en liten anekdot från mitt liv. När min ekonomi rasade så fortsatte jag att dejta. Relationerna var många och även det var ett litet missbruk hos mig. Jag var liksom aldrig nöjd med vad jag hade och försökte fylla något tomrum inom mig med, ja jag vet inte vad. Bekräftelse? Spänning? Hursomhelst insåg jag att det förhållningssättet inte var hållbart och började titta på mig själv och hur jag fungerade i relationer. Det innebar att jag träffade en fin tjej och vi kom varandra nära väldigt snabbt. Hon hade barn och eget hus. Jag berättade inte om min ekonomiska situation till att börja med, men när hon sa att hon ville att jag skulle flytta in så var jag tvungen att berätta. Det var ingen lek... Hon blev jättebesviken och efter två veckor gjorde hon slut. Det sved som fan. Hade jag kunnat agera annorlunda? Nej, faktiskt inte! Jag var ärlig både mot mig själv och henne. Just ärligheten, och framför allt mot sig själv, tror jag är en oerhört viktig pusselbit att ha med sig i sin fortsatta resa.

Min anekdot blev precis till en liten fortsättning... Även den går i spåret på relationer/kärlek och ekonomi.

Förra sommaren träffade jag en tjej som jag inte träffat på länge. Vi hängde lite i samma kretsar för 20 år sedan och jag tyckte ärligt talat att hon var rätt skum då. Jag fick liksom aldrig grepp om henne. Skum och lite intressant. Nu ville ödet att vi återigen skulle hamna i samma umgänge och den här gången kunde vi inte hålla oss ifrån varandra. Innan jul hamnade jag i en situation där hon trodde att jag avstod en sak på grund av att jag inte ville umgås med henne. Jag hade helt enkelt inte råd att följa med på en resa och bestämde mig för att berätta sanningen. Jag var livrädd att hon skulle be mig fara och aldrig mer höra av sig, men så blev det inte. Hon sa att hon tyckte om mig ännu mer för att jag berättade och det gjorde mig överlycklig. Jag har svårt för att bli kär, men henne blev jag störtkär i. Dessvärre är inte detta någon sagoberättelse där jag får leva med henne resten av mitt liv. Som jag skrev i mitt förra svar så avslutade jag min skuldsanering tidigt i våras. Några veckor efter det lämnade hon mig för att hennes känslor inte var så starka för mig. Där gick mitt hjärta itu. Om jag hade fått välja mellan att leva på existensminimum resten av mitt liv med henne vid min sida, eller ha en massa pengar och prylar, vet jag precis vad jag skulle ha valt. Pengar är fan inte allt!

Nu är jag ju en positiv jävel, så jag kommer träffa någon annan vad det lider. När det är dags så är det dags!

En stor kram på dig Jonu och ett helt gäng stora kramar till alla andra underbara människor på detta forum.

 

[jonu0001]

Detta forum alltså och era svar.. jag vet inte annat att skriva än ett ödmjukt tack! Jag sitter på mitt extrajobb just nu och mår ganska okej, jag tänker just nu att jag är tacksam för att jag har just detta extrajobb även om morgonen är tidig och jag egentligen är ganska trött, jobbar 150% Dvs jag har ett heltidsarbete och sen jobbar jag utöver nästintill varje helg med extrajobbet. Åh Floppen vad otroligt tråkigt och ta del av av de upplevelser du haft i känslolivet. Fan, att pengar kan ställa till det, å andra sidan så har du också positiva erfarenheter, och relationen sist tog ändå inte slut av ekonomiska skäl utan känslor. Jag har varit ensam i 6 år, en lång tid, min omgivning har skaffat barn, gift sig, separerat etc. Ja ni fattar.. Känner mig emellanåt misslyckad som inte tycks finna någon att hålla om, eller som vill finnas vid min sida, det är tungt att bära livet och dess erfarenheter själv, då tänker jag inte på ekonomin enbart utan allt som sker i livet, jobb, stress, tankar om livet, framtid, drömmar, tror att ni vet vad jag menar..
Jo jag försöker tänka att jag nu en gång för alla ska komma framåt i livet, jag har haft ett behov som skapat min ekonomiska katastrof, ett behov som jag inte är beredd att dela med mig av. Jag är sann mot mig själv, vilket är det viktigaste.
Pengar är verkligen inte allt och jag inser verkligen det när allt ställs på sin spets. Jag tror att min familj skulle förstå mig men de har i tidigare bakslag i mitt liv inte kunnat släppa taget, utan de erfarenheter jag delat med mig av som jag även bearbetat har genom alla år "förföljt" mig dvs jag blir inte riktigt fri. Därav min tystnad denna gång, för jag står inte ut med vetskapen om att inte komma vidare.. att händelser inte kan läggas bakom sig.
Jag vet inte vad som kommer krävas för att få bort skulderna eller åtminstone ner de på en rimlig nivå. Det svåraste är att eventuellt kollegor till mig skulle hantera min löneutmätning på jobbet, enorm skam, dag för dag så hittar jag mer acceptans att det blir verklighet. Ni är så guld värda för mig för att ventilera och sätta ord på dem tankar som sitter i huvet! STOR KRAM!

 

[jonu0001]

Annhha--> till dig vill jag specifikt skriva att jag innerligt hoppas att din son vill träffa dig och att ni bygger upp en relation på nytt, den kommer kanske inte bli som den varit, men en ny början hoppas jag att ni får. Klandra inte dig själv för hårt, du har gjort så gott du kunnat och även om jag personligen inte haft ett spelmissbruk, så är oavsett missbruksform en sjukdom, som tyvärr på ett eller annat sätt sårar och gör ens närstående besvikna. Stor kram till dig! Ni ska veta att jag värdesätter enormt era svar härigenom!