Förstört livet

[Jansson]

Hej.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med denna tråd.
Jag har läst och hängt här på forumet väldigt mycket.
Jag har förstört mitt liv på spel dem sista åren och allt känns så mörkt.

inatt spela jag upp mina sista pengar jag hade kvar och som jag lyckats sparat ihop i några månader.
Har inte kunnat sova typ nånting.
Jag bröt ihop imorse och bara satt och grät på golvet.
Jag vill verkligen inte leva längre för jag känner ingen glädje över huvudtaget och har inte gjort det på väldigt, väldigt länge.
Det enda som stoppar mig är att jag har en dotter som jag inte vill utsätta det för annars hade jag verkligen velat gå vidare med det.
Hon är inte här nu och jag sitter bara och håller om hennes klänning och gråter för jag vet inte hur jag någonsin ska ta mig vidare eller lyckas.
Snart 40 år och jag har förstört livet så många år framöver, det var verkligen inte så här det skulle bli.

Jag hatar mig själv så fruktansvärt mycket och jag blir så arg och ledsen på mig själv att jag har dessa tankar när jag har världens finaste dotter och att jag borde vara glad för det ”lilla” jag har.
Som jag ser det så finns det två alternativ, det ena är att avsluta allt eller att försöka kämpa.
Och med tanke på att jag aldrig vill utsätta min lilla dotter för att hennes pappa tog sitt liv och lämnade henne så är det ju bara en utväg kvar och det är att kämpa vidare.
Jag har ingen jag kan prata med så därför jag skriver den här tråden antar jag och hoppas att nån har några tips på hur man ska orka fortsätta ?

Jag tänker inte skriva hur stor min skuld är för jag vet att många andra här har det värre och också mår dåligt.

Jag vet att dem flesta kommer att skriva att jag ska söka hjälp och det är såklart helt okej för jag vet att jag egentligen borde det även om jag inte klarar av det så som jag mår.

 

[Brorsan]

Enkelt att svara på, Kämpa!
Vi är många här på forumet (och övriga som inte finns här) som faktiskt har tagit några hårda år och börjat se ljuset och tagit oss igenom det. Du kan det också, men det underlättar om du inte är ensam om det. Berätta för närmaste och sök hjälp för spelberoendet för det finns hjälp att få.

 

[2pac]

Hej.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med denna tråd.
Jag har läst och hängt här på forumet väldigt mycket.
Jag har förstört mitt liv på spel dem sista åren och allt känns så mörkt.

inatt spela jag upp mina sista pengar jag hade kvar och som jag lyckats sparat ihop i några månader.
Har inte kunnat sova typ nånting.
Jag bröt ihop imorse och bara satt och grät på golvet.
Jag vill verkligen inte leva längre för jag känner ingen glädje över huvudtaget och har inte gjort det på väldigt, väldigt länge.
Det enda som stoppar mig är att jag har en dotter som jag inte vill utsätta det för annars hade jag verkligen velat gå vidare med det.
Hon är inte här nu och jag sitter bara och håller om hennes klänning och gråter för jag vet inte hur jag någonsin ska ta mig vidare eller lyckas.
Snart 40 år och jag har förstört livet så många år framöver, det var verkligen inte så här det skulle bli.

Jag hatar mig själv så fruktansvärt mycket och jag blir så arg och ledsen på mig själv att jag har dessa tankar när jag har världens finaste dotter och att jag borde vara glad för det ”lilla” jag har.
Som jag ser det så finns det två alternativ, det ena är att avsluta allt eller att försöka kämpa.
Och med tanke på att jag aldrig vill utsätta min lilla dotter för att hennes pappa tog sitt liv och lämnade henne så är det ju bara en utväg kvar och det är att kämpa vidare.
Jag har ingen jag kan prata med så därför jag skriver den här tråden antar jag och hoppas att nån har några tips på hur man ska orka fortsätta ?

Jag tänker inte skriva hur stor min skuld är för jag vet att många andra här har det värre och också mår dåligt.

Jag vet att dem flesta kommer att skriva att jag ska söka hjälp och det är såklart helt okej för jag vet att jag egentligen borde det även om jag inte klarar av det så som jag mår.

Du ska självklart kämpa för dig själv och för din dotter. Du fyller en funktion idag i säkert mångas liv vare sig du tror det eller inte.

Det första du måste göra är att förlåta dig själv och släppa självföraktet. Detta är det absolut svåraste steget och jag tror det är vad många behöver mest hjälp med, jag behövde det i varje fall. Förstå att du kan VÄLJA att stanna, leva känslomässigt i det förflutna och vad du har gjort och på så sätt aldrig ta dig ur det här eller vara snäll mot dig själv och gå vidare. Förlika dig själv med att du har ett problem, och det är helt OK, alla har problem.

Du behöver inte söka hjälp i vården nu direkt om du inte är redo även om det inom sin tid säkert vore bra, men jag kan varmt rekommendera att ha någon att prata med om detta, en spelförening vore det bästa för dig tror jag. Men även en god vän eller två hade varit bra. Ödsla inte tid och kraft på att reflektera över vad andra kommer tänka om dig, de flesta kommer inte tänka sämre om dig men även om de skulle göra det så är det viktigaste vad du tycker om dig själv.

Sätt upp kortsiktiga för dig själv nu i början och om några månader kanske lite längre sikt också, hitta saker som motiverar dig och kriga dig ur detta. Det finns inga genvägar, jag har försökt med genvägar i 9 år men bara förvärrat min situation i slutändan.

Glöm aldrig men förlåt dig själv, använd verktyg för att läka (vänner, familj, spelförening etc), gör saker som får dig att må bra, hitta motivation och KÄMPA

 

[2pac]

Och fan du har tagit ett steg i rätt riktning och det är att be om tips och du ska ha jävligt mycket credd för det. Du visar ju att du vill förändras och du vill inte må dåligt. Bollen ligger i dina händer, du kommer fixa detta men du måste vilja!

Använd den kraften som fick dig att skriva här nu till att gå vidare. Vård, inte vård, spelförening etc., spelpaus, 1000 jobbansökningar i ett krissamhälle. Vägra fan att ge upp.

 

[Jansson]

Du ska självklart kämpa för dig själv och för din dotter. Du fyller en funktion idag i säkert mångas liv vare sig du tror det eller inte.

Det första du måste göra är att förlåta dig själv och släppa självföraktet. Detta är det absolut svåraste steget och jag tror det är vad många behöver mest hjälp med, jag behövde det i varje fall. Förstå att du kan VÄLJA att stanna, leva känslomässigt i det förflutna och vad du har gjort och på så sätt aldrig ta dig ur det här eller vara snäll mot dig själv och gå vidare. Förlika dig själv med att du har ett problem, och det är helt OK, alla har problem.

Du behöver inte söka hjälp i vården nu direkt om du inte är redo även om det inom sin tid säkert vore bra, men jag kan varmt rekommendera att ha någon att prata med om detta, en spelförening vore det bästa för dig tror jag. Men även en god vän eller två hade varit bra. Ödsla inte tid och kraft på att reflektera över vad andra kommer tänka om dig, de flesta kommer inte tänka sämre om dig men även om de skulle göra det så är det viktigaste vad du tycker om dig själv.

Sätt upp kortsiktiga för dig själv nu i början och om några månader kanske lite längre sikt också, hitta saker som motiverar dig och kriga dig ur detta. Det finns inga genvägar, jag har försökt med genvägar i 9 år men bara förvärrat min situation i slutändan.

Glöm aldrig men förlåt dig själv, använd verktyg för att läka (vänner, familj, spelförening etc), gör saker som får dig att må bra, hitta motivation och KÄMPA

Stort tack för ditt svar och dina fina ord.
Som det ser ut nu så har jag ingen i min närhet som jag kan prata med tyvärr.
Men jag förstår att det är bra att kunna göra det såklart, för det är så extremt tungt att bära omkring på allt detta själv och hur man mår.

Det är just det som jag har svårast för att ”gå vidare” och se framåt jag tänker så sjukt mycket på vad jag har ställt till med och det gör att jag mår så dåligt.
Jag kan leva och jag klarar att betala allt varje månad och får t.o.m en slant över men när man har ett par lån på uppåt 15 år så känns det fan inget vidare alltså när man tänker efter...

Vet att det är det som är nyckeln för mig att lyckas, att kunna släppa det som varit och försöka gå vidare. Jag har försökte länge med det och försöker hela tiden komma på genvägar för hur man kan lösa detta fortare men det finns ju inga såna som sagt.
Och oftast blir det bara värre istället som du skriver.

En liten tröst är att det finns människor där ute och på det här forumet som förstår hur det är och hur dåligt man kan må.

 

[2pac]

Stort tack för ditt svar och dina fina ord.
Som det ser ut nu så har jag ingen i min närhet som jag kan prata med tyvärr.
Men jag förstår att det är bra att kunna göra det såklart, för det är så extremt tungt att bära omkring på allt detta själv och hur man mår.

Det är just det som jag har svårast för att ”gå vidare” och se framåt jag tänker så sjukt mycket på vad jag har ställt till med och det gör att jag mår så dåligt.
Jag kan leva och jag klarar att betala allt varje månad och får t.o.m en slant över men när man har ett par lån på uppåt 15 år så känns det fan inget vidare alltså när man tänker efter...

Vet att det är det som är nyckeln för mig att lyckas, att kunna släppa det som varit och försöka gå vidare. Jag har försökte länge med det och försöker hela tiden komma på genvägar för hur man kan lösa detta fortare men det finns ju inga såna som sagt.
Och oftast blir det bara värre istället som du skriver.

En liten tröst är att det finns människor där ute och på det här forumet som förstår hur det är och hur dåligt man kan må.

Ingen i närhet att tala med för att du är rädd för att berätta eller för att du saknar vänner och familj? Jag sög på karamellen om att berätta för anhöriga i över 1 år och mådde extremt dåligt den perioden som jag funderade över det. Drog på mig lite mer än 1 miljon kr ytterligare i skulder genom att inte berätta från början, kändes helt omöjligt att berätta då jag svikit anhörigas förtroende upprepade gånger.

Jo jag vet att det är svårt att gå vidare och det kommer inte vara lätt. Ingenting med situationen kommer att vara lätt, men det kommer kännas mycket bättre när du får berätta, du släpper på skuldkänslorna och självföraktet för att du gör något bra, du är nämligen ärlig med folk som du bryr dig om.

Sen man vill ju lösa det ekonomiska snabbt, men det betyder verkligen ingenting. Det är en illusion att livet blir mycket bättre när skulderna är borta. Livet blir bättre om du tillåter det att bli bättre (hur flummigt det än låter).

Maila till en spelförening närmast dig och ta ett individuellt samtal till att börja med? Så gjorde jag och de kommer att förstå. Och om du vågar (jag var rädd men samlade mod efter ett tag) så träffa någon där på individuellt samtal. Det blir bättre!

 

[Jansson]

Ingen i närhet att tala med för att du är rädd för att berätta eller för att du saknar vänner och familj? Jag sög på karamellen om att berätta för anhöriga i över 1 år och mådde extremt dåligt den perioden som jag funderade över det. Drog på mig lite mer än 1 miljon kr ytterligare i skulder genom att inte berätta från början, kändes helt omöjligt att berätta då jag svikit anhörigas förtroende upprepade gånger.

Jo jag vet att det är svårt att gå vidare och det kommer inte vara lätt. Ingenting med situationen kommer att vara lätt, men det kommer kännas mycket bättre när du får berätta, du släpper på skuldkänslorna och självföraktet för att du gör något bra, du är nämligen ärlig med folk som du bryr dig om.

Sen man vill ju lösa det ekonomiska snabbt, men det betyder verkligen ingenting. Det är en illusion att livet blir mycket bättre när skulderna är borta. Livet blir bättre om du tillåter det att bli bättre (hur flummigt det än låter).

Maila till en spelförening närmast dig och ta ett individuellt samtal till att börja med? Så gjorde jag och de kommer att förstå. Och om du vågar (jag var rädd men samlade mod efter ett tag) så träffa någon där på individuellt samtal. Det blir bättre!

Har Just inga vänner och inga såna där ”riktiga” vänner.
Mina föräldrar är väldigt gamla så vill inte att dem ska ska gå och tänka på vad jag har ställt till med och vara oroliga över det.
Dem skulle bli så otroligt ledsna så jag klarar verkligen inte det.
Så nej jag har ingen som jag kan berätta det för som jag känner just nu. Får kolla om man kan prata med nån spelförening i närheten även om jag är lite orolig för den biten.

Känns lite bättre att man kunde skriva av sig lite även om jag vet att det bara är tillfälligt och att smärtan kommer tillbaka snart igen.

 

[2pac]

Har Just inga vänner och inga såna där ”riktiga” vänner.
Mina föräldrar är väldigt gamla så vill inte att dem ska ska gå och tänka på vad jag har ställt till med och vara oroliga över det.
Dem skulle bli så otroligt ledsna så jag klarar verkligen inte det.
Så nej jag har ingen som jag kan berätta det för som jag känner just nu. Får kolla om man kan prata med nån spelförening i närheten även om jag är lite orolig för den biten.

Känns lite bättre att man kunde skriva av sig lite även om jag vet att det bara är tillfälligt och att smärtan kommer tillbaka snart igen.

du kommer fixa detta. Fortsätt med konstruktiva saker och inte självföraktet och det destruktiva. Du är inte en dålig person på grund av detta.

 

[hollygolightly]

Kolla om det finns hjälp för spelmissbrukare i din kommun. Du behöver prata med en professionell person som inte dömer dig och som har träffat många människor i samma sits som du!
Min sambo har varit spelmissbrukare, så talar inte från egen erfarenhet, men som anhörig. Ta hjälp! Spärra dig på spelpaus. Om några kanske du kan ansöka om skuldsanering.
Du är mer än ditt missbruk, du är också en mamma med en fantastisk dotter och du försöker ju vända ditt liv nu, bara genom att skriva här. Ta hand om dig!

 

[Jansson]

du kommer fixa detta. Fortsätt med konstruktiva saker och inte självföraktet och det destruktiva. Du är inte en dålig person på grund av detta.

tack snälla det värmer att höra. Måste försöka att rycka upp mig och glömma det som varit.
Bara att försöka kämpa på.
Det tråkiga är ju att man har många år framför sig med detta och är svårt att se ljust på framtiden.

vet att pengar inte är allt och det finns så mycket annat som är värre såklart men man vill ju så mycket men det går inte.

mitt i paniken drog jag iväg en ansökan inatt hos en låneförmedlare. Valde att samla 2 st lån och la till några tusenlappar extra eftersom jag inte har någonting kvar.
så nu förstörde jag mitt kreditbetyg som jag kämpat med ganska länge och är väl bara dumt att att ta lånet egentligen då skulden kommer öka lite till.

det enda positiva är att jag fick ganska mycket bättre ränta än dem andra 2st lånen jag hade och månadskostnaden blev typ samma fast på lite kortare tid.

vet inte hur jag ska göra