- Blev medlem
- 18 Oktober 2011
- Meddelanden
- 607
- Mottagna reaktioner
- 119
- Poäng
- 317
« skrivet: November 08, 2019, 13:23:50 »
Många har kontaktat mig och undrat vart jag tagit vägen då jag som forumägare var väldigt aktiv tidigare, och numera syns jag knappt till alls.....
Detta beror på två orsaker.
Den ena är av taktiska skäl då Kronofogden i Umeå inte varit speciellt behjälpliga vad gäller min och min frus skuldsituation.
Den andra orsaken är mitt psykiska mående som varit väldigt dåligt sista året, med långtgående självmordsplaner som resultat.
Denna orsak är så klart dels en följd av skulderna och KFMs fruktansvärda beteende kring det, men även då jag plågas av ständig stark smärta i nacke, rygg och axlar efter olyckor.
Nåväl, nu är inte detta inlägg något "tycka synd om"-inlägg utan mer en berättelse vad som faktiskt händer och sker hos vår "kära" myndighet, som skall vara opartiska.....
För att försöka göra en lång historia kort kommer jag att endast skriva om vissa händelser, dock mycket anmärkningsvärda, som man kan tycka inte skall hända genom en myndighet i Sverige.
Vi går tillbaka till lite kortfattat hur det hela började i skuldträsket för mig.
Jag var ung (18år. idag 52år), naiv och tyvärr trodde gott om alla, samtidigt som jag hade det rätt struligt kring mig.
Jag bodde ihop med en tjej och vi fick barn tillsammans. Hade ett arbete på ett finsnickeri i stan, och tjejen var mammaledig.
Eftersom hon var hemma så skötte hon om att tex handla och betala hyran(
) mm.
En morgon när jag vaknade satt hon i sängen vid mig och sa plötsligt att "idag flyttar jag, det är slut"......
Öhh, detta kom som en chock, men ja, det var väl bara att svälja och leva vidare.
En dag några veckor senare kom en delgivningsman för att delge avhysningsbeslut!!!
Tjejen hade struntat i att betala hyran i flera månader för att stället samla på sig ett kapital till hon flyttade!
Jahapp, inte hade jag några pengar att betala, även om jag lyckades få ihop en ansenlig summa genom att kräva henne, men det räckte inte.
Vräkningen genomfördes, och jag flyttade in i ett källarförråd i ett hyreshus.....
En tid senare kom nästa kalldusch, då kom det krav från Försäkringskassan på ett års retroaktivt underhållsbidrag.....
Allt rasade för mig och jag var verkligen under isen. Sökte hjälp hos soc men det enda jag fick var rekvisitioner på matvaror.
Snabbt var jag inne i Kronofogdens rullar och allt blev ju inte till det bättre precis....
Nåja, nu lämnar vi en massa mellanhändelser och förflyttar oss fram till 1994 då jag bodde i en lägenhet tillsammans med min nya tjej (numera fru).
Vägg i vägg med oss bodde ett yngre par, och sent en kväll plingade det på vår dörr. Där stod en kronofogde (numera pensionerad, tack och lov!).
Denna fogde hade under åren jagat och trakasserat mig till vansinne.
Hon ville bara uppmärksamma mig på att den som bodde vägg i vägg med oss var hennes dotter, och att hon bett henne hålla koll om vi har några värdesaker, kör dyra bilar osv, så det var inte lönt att försöka lura Kronofogden inte, det skulle vi ha klart för oss. "Dom hade ögonen på mig dygnet runt!"
Jag blev vansinnig och kontaktade hennes chef, varpå helvetet eskalerade.
Då jag vid tiden för detta läste juridik på universitetet så började jag få rätt god koll på hur saker och ting fungerade, vilket gjorde att jag kunde "parera" henne rätt bra trots allt. Retades gärna med granne också, genom att jag samtidigt arbetade och skötte en biluthyrning, så nya bilar hade jag hemma varje dag!
Vi hoppar återigen till början av 2000, då jag hade flyttat till en större lägenhet. Kronofogdshelvetet knackade på (i sällskap med en kollega) och när jag öppnade så utbrast hon "nu har jag kommit på hur jag ska sätta stopp för dig - PERSONLIG KONKURS!!" varpå hon med ett brett leende gav mig papper om detta.
Tack gode gud för att jag hade läst juridik, då jag upptäckte allvarliga fel och brister som gjorde att konkursen avvisades.
Dock triggades tydligen hela Kronofogdemyndigheten i Umeå igång av detta eftersom det startade ett rent helvete i kampen om att få mig i konkurs.
I samband med den perioden hade jag hittat Fattiga Riddare som var en förening i Göteborg, och där jag började vara mycket aktiv på forumet och med tiden tog jag över hela Fattiga Riddare själv.
Nåja, efter en tid ringer nästa skata hos KFM, som ställde lite frågor om mina skulder. Jag svarade så gott jag kunde och hon sa då att det är bättre om jag kan komma in så får vi sätta oss ner i lugn och ro och reda ut alltihop, allt för att hjälpa mig......
Jag kommenterade då att konkurshoten som de drivit då, vad händer med det?
Du behöver inte oroa dig, det blir ingen konkurs, och för att du ska få hjälp i situationen så är det ju enklast att vi går igenom allt tillsammans.
Ok, jag kom på utsatt tid och möttes av en förvånad Fogde. "Jaha, du kom ändå?", tja varför skulle jag inte? "Nja, dom flesta brukar väl inte dyka upp"....
Vi satte oss i ett mötesrum, och började prata lite kring allt, och att jag mådde fruktansvärt dåligt osv.
"Förstår, och vi finns ju här för att hjälpa dig", och hon dribblade på med papper hit och dit. Allt för att skapa ett förtroende till henne.
"Vi behöver en underskrift här" sa hon och räckte fram ett papper, och jag undrade då vad det var för något. En utredningsrapport som visar att du inte har några tillgångar och vi kan inte göra något, så det är lugnt. Jaja, jag litade dumt nog på henne och skrev under.
Då tog hon papperet, reste sig och skrattande utbrast, du har just skrivit på din egen konkurs, hahahaha!
Men vänta nu, det var ju bara att det var gjort en tillgångsundersökning utan värden? Jo, men det var en färsk utredning samt underskrift som saknades för att driva igenom en konkursansökan....
Jaha, då var det kört......
Dags för konkursförhandling i tingsrätten..... Varken Fogde1 eller Fogde2 vågade sig tydligen inte dit, utan hade skickat en annan ökänd fogde från Umeå.
Den som dom skickade var Fogde3
Vid förhandlingen försökte han även att få domstolens hjälp att släcka ner detta forum, men nekades!
Av den anledningen valde jag att flytta forumet till servrar i USA istället då det kändes bra mycket säkrare.
Flertalet gånger har kronofogden därefter hotat att släcka ner sidan, senast 2015.
Nåja, å kommer vi till skuldsanering och dess ansökningar!
Har tidigare sökt skuldsanering vid två tillfällen. Kring 2011 samt hösten 2015.
Vid båda tillfällena har det gjorts med pappersansökningar, och lämnats in över disk för att inte komma bort hos Postnord.
Den första ansökningen gick upp i rök utan att registreras. Gjorde därför 2015 en ny, gick in till Umeå-kontoret med den och sa att denna vill jag lämna in och att den registreras.
Idioten bakom disken tar ansökningen, säger att "den lägger vi där den hör hemma" och droppar den i papperskorgen!!!!!
Ja, vad gör man? Man står där alldeles ensam, dåligt psykiskt mående och rädd (vill lova att man inte är så tuff i den situationen) och har inget som bevisar vad som faktiskt utspelades mitt framför en....
Till slut detta år, fick jag höra talas om att det går att ansöka på deras hemsida med Bank-ID, vilket vi då gjorde, jag och min fru.
ÄNTLIGEN en registrerad ansökan!!
Min läkare skrev ett läkarutlåtande kring mitt mående och att det är av tor betydelse att jag får skuldsanering för att kunna rehabiliteras/behandlas med gott resultat.
Äter mediciner som Cymbalta och Mirtazapin samt en hel del samtalshjälp.
Jag tar då intyget och spatserar upp till Kronofogdens kontor, och ber att detta utlåtande skall läggas till min ansökan om skuldsanering.
Han knappar lite på datorn, flinar och säger, vilken skuldsaneringsansökan, det finns ingen registrerad?
Jodå, det finns det, för jag har gjort det med Bank-ID!
Suck, jaja, vi får väl göra det då, mumlar han då.......
I förrgår fick jag ett sms på morgonen från Kronofogden, där dom meddelar att dom börjat handlägga ansökan och kommer att ringa under dagen. 8 minuter efteråt ringde handläggaren och ställde en del frågor. Igår pratade han med min fru.
Handläggningen sker tydligen i Stockholm, så tack och lov slipper vi Umeå-kontoret i varje fall!
Många har kontaktat mig och undrat vart jag tagit vägen då jag som forumägare var väldigt aktiv tidigare, och numera syns jag knappt till alls.....
Detta beror på två orsaker.
Den ena är av taktiska skäl då Kronofogden i Umeå inte varit speciellt behjälpliga vad gäller min och min frus skuldsituation.
Den andra orsaken är mitt psykiska mående som varit väldigt dåligt sista året, med långtgående självmordsplaner som resultat.
Denna orsak är så klart dels en följd av skulderna och KFMs fruktansvärda beteende kring det, men även då jag plågas av ständig stark smärta i nacke, rygg och axlar efter olyckor.
Nåväl, nu är inte detta inlägg något "tycka synd om"-inlägg utan mer en berättelse vad som faktiskt händer och sker hos vår "kära" myndighet, som skall vara opartiska.....
För att försöka göra en lång historia kort kommer jag att endast skriva om vissa händelser, dock mycket anmärkningsvärda, som man kan tycka inte skall hända genom en myndighet i Sverige.
Vi går tillbaka till lite kortfattat hur det hela började i skuldträsket för mig.
Jag var ung (18år. idag 52år), naiv och tyvärr trodde gott om alla, samtidigt som jag hade det rätt struligt kring mig.
Jag bodde ihop med en tjej och vi fick barn tillsammans. Hade ett arbete på ett finsnickeri i stan, och tjejen var mammaledig.
Eftersom hon var hemma så skötte hon om att tex handla och betala hyran(
En morgon när jag vaknade satt hon i sängen vid mig och sa plötsligt att "idag flyttar jag, det är slut"......
Öhh, detta kom som en chock, men ja, det var väl bara att svälja och leva vidare.
En dag några veckor senare kom en delgivningsman för att delge avhysningsbeslut!!!
Tjejen hade struntat i att betala hyran i flera månader för att stället samla på sig ett kapital till hon flyttade!
Jahapp, inte hade jag några pengar att betala, även om jag lyckades få ihop en ansenlig summa genom att kräva henne, men det räckte inte.
Vräkningen genomfördes, och jag flyttade in i ett källarförråd i ett hyreshus.....
En tid senare kom nästa kalldusch, då kom det krav från Försäkringskassan på ett års retroaktivt underhållsbidrag.....
Allt rasade för mig och jag var verkligen under isen. Sökte hjälp hos soc men det enda jag fick var rekvisitioner på matvaror.
Snabbt var jag inne i Kronofogdens rullar och allt blev ju inte till det bättre precis....
Nåja, nu lämnar vi en massa mellanhändelser och förflyttar oss fram till 1994 då jag bodde i en lägenhet tillsammans med min nya tjej (numera fru).
Vägg i vägg med oss bodde ett yngre par, och sent en kväll plingade det på vår dörr. Där stod en kronofogde (numera pensionerad, tack och lov!).
Denna fogde hade under åren jagat och trakasserat mig till vansinne.
Hon ville bara uppmärksamma mig på att den som bodde vägg i vägg med oss var hennes dotter, och att hon bett henne hålla koll om vi har några värdesaker, kör dyra bilar osv, så det var inte lönt att försöka lura Kronofogden inte, det skulle vi ha klart för oss. "Dom hade ögonen på mig dygnet runt!"
Jag blev vansinnig och kontaktade hennes chef, varpå helvetet eskalerade.
Då jag vid tiden för detta läste juridik på universitetet så började jag få rätt god koll på hur saker och ting fungerade, vilket gjorde att jag kunde "parera" henne rätt bra trots allt. Retades gärna med granne också, genom att jag samtidigt arbetade och skötte en biluthyrning, så nya bilar hade jag hemma varje dag!
Vi hoppar återigen till början av 2000, då jag hade flyttat till en större lägenhet. Kronofogdshelvetet knackade på (i sällskap med en kollega) och när jag öppnade så utbrast hon "nu har jag kommit på hur jag ska sätta stopp för dig - PERSONLIG KONKURS!!" varpå hon med ett brett leende gav mig papper om detta.
Tack gode gud för att jag hade läst juridik, då jag upptäckte allvarliga fel och brister som gjorde att konkursen avvisades.
Dock triggades tydligen hela Kronofogdemyndigheten i Umeå igång av detta eftersom det startade ett rent helvete i kampen om att få mig i konkurs.
I samband med den perioden hade jag hittat Fattiga Riddare som var en förening i Göteborg, och där jag började vara mycket aktiv på forumet och med tiden tog jag över hela Fattiga Riddare själv.
Nåja, efter en tid ringer nästa skata hos KFM, som ställde lite frågor om mina skulder. Jag svarade så gott jag kunde och hon sa då att det är bättre om jag kan komma in så får vi sätta oss ner i lugn och ro och reda ut alltihop, allt för att hjälpa mig......
Jag kommenterade då att konkurshoten som de drivit då, vad händer med det?
Du behöver inte oroa dig, det blir ingen konkurs, och för att du ska få hjälp i situationen så är det ju enklast att vi går igenom allt tillsammans.
Ok, jag kom på utsatt tid och möttes av en förvånad Fogde. "Jaha, du kom ändå?", tja varför skulle jag inte? "Nja, dom flesta brukar väl inte dyka upp"....
Vi satte oss i ett mötesrum, och började prata lite kring allt, och att jag mådde fruktansvärt dåligt osv.
"Förstår, och vi finns ju här för att hjälpa dig", och hon dribblade på med papper hit och dit. Allt för att skapa ett förtroende till henne.
"Vi behöver en underskrift här" sa hon och räckte fram ett papper, och jag undrade då vad det var för något. En utredningsrapport som visar att du inte har några tillgångar och vi kan inte göra något, så det är lugnt. Jaja, jag litade dumt nog på henne och skrev under.
Då tog hon papperet, reste sig och skrattande utbrast, du har just skrivit på din egen konkurs, hahahaha!
Men vänta nu, det var ju bara att det var gjort en tillgångsundersökning utan värden? Jo, men det var en färsk utredning samt underskrift som saknades för att driva igenom en konkursansökan....
Jaha, då var det kört......
Dags för konkursförhandling i tingsrätten..... Varken Fogde1 eller Fogde2 vågade sig tydligen inte dit, utan hade skickat en annan ökänd fogde från Umeå.
Den som dom skickade var Fogde3
Vid förhandlingen försökte han även att få domstolens hjälp att släcka ner detta forum, men nekades!
Av den anledningen valde jag att flytta forumet till servrar i USA istället då det kändes bra mycket säkrare.
Flertalet gånger har kronofogden därefter hotat att släcka ner sidan, senast 2015.
Nåja, å kommer vi till skuldsanering och dess ansökningar!
Har tidigare sökt skuldsanering vid två tillfällen. Kring 2011 samt hösten 2015.
Vid båda tillfällena har det gjorts med pappersansökningar, och lämnats in över disk för att inte komma bort hos Postnord.
Den första ansökningen gick upp i rök utan att registreras. Gjorde därför 2015 en ny, gick in till Umeå-kontoret med den och sa att denna vill jag lämna in och att den registreras.
Idioten bakom disken tar ansökningen, säger att "den lägger vi där den hör hemma" och droppar den i papperskorgen!!!!!
Ja, vad gör man? Man står där alldeles ensam, dåligt psykiskt mående och rädd (vill lova att man inte är så tuff i den situationen) och har inget som bevisar vad som faktiskt utspelades mitt framför en....
Till slut detta år, fick jag höra talas om att det går att ansöka på deras hemsida med Bank-ID, vilket vi då gjorde, jag och min fru.
ÄNTLIGEN en registrerad ansökan!!
Min läkare skrev ett läkarutlåtande kring mitt mående och att det är av tor betydelse att jag får skuldsanering för att kunna rehabiliteras/behandlas med gott resultat.
Äter mediciner som Cymbalta och Mirtazapin samt en hel del samtalshjälp.
Jag tar då intyget och spatserar upp till Kronofogdens kontor, och ber att detta utlåtande skall läggas till min ansökan om skuldsanering.
Han knappar lite på datorn, flinar och säger, vilken skuldsaneringsansökan, det finns ingen registrerad?
Jodå, det finns det, för jag har gjort det med Bank-ID!
Suck, jaja, vi får väl göra det då, mumlar han då.......
I förrgår fick jag ett sms på morgonen från Kronofogden, där dom meddelar att dom börjat handlägga ansökan och kommer att ringa under dagen. 8 minuter efteråt ringde handläggaren och ställde en del frågor. Igår pratade han med min fru.
Handläggningen sker tydligen i Stockholm, så tack och lov slipper vi Umeå-kontoret i varje fall!
