Hej!
Är ny på forumet men har varit ute och läst mycket i alla skuldsaneringstrådar som finns här, men har lite frågor som jag inte hittat svar på, kommer bli ett lite längre inlägg, ledsen för det.
Jag har det senaste veckorna suttit i tankarna att söka skuldsanering men undrar om det lönt, nån som kanske har varit i min sits som kan ge lite tips eller om ni fått igenom det.
Började med att man var ung och dum, flyttade hemifrån utan jobb fick ta lån för att klara sig. Fick jobb men klarade inte betala det jag hade, hamnade först hos kronofogden som 19åring har jag för mig. Flyttade till Norge 2007 för att starta om eller vad man säger, jag och min fru. Men det gick inte heller som tänkt, började bra med att båda jobbade och tjänade pengar, började betala av det som vi hade i Sverige. Vi hade skaffat på oss utgifter som täcktes av 2 löner, sen blev min fru arbetslös och sjukskrivning, hade ju inget jobb att sjukskriva sig ifrån så det blev ju inga pengar, saker förföll även där och gick till Namnsfogden, Kronofogden i Norge, med utmätning. Ännu en gång 2012 bestämde vi oss för att flytta tillbaks till Sverige för att komma närmare Familjen och kunna skaffa en egen familj, men ganska fort började skulderna från Norge komma till Sverige och drivas in. Jag har väl i stort sett jobbat hela tiden sen jag 20år, men min fru har inte jobbat hela tiden och varit sjukskriven i perioder utan pengar, när det gäller inkasso har jag lärt mig att dom är väldigt snabba med att skicka det vidare till KF. Under denna perioden är det inte så mycket blancolån eller kreditkort som är tagna, det är lite, sam man tillslut heller inte kunde betala, allt blev för mycket och man stoppade till slut huvudet i sanden.
Fick utmätning på min lön 2014 har jag för mig, hade först skuldsaldo på 60000:- Hade utmätning på det i 2 mån, 11000/mån. Fick en familjemedlem att låna 50000:- så vi kunde betala resten i en klumpsumma. Sen var det bra en stund. Betalade av inkasso i perioder när man kunde. 2015 kom det in mer till Kronofogden, sånt man inte prioriterat att betalat, sånt man trodde kunde ligga en stund till utan någon fara, Fick utmätning igen 2015, ungefär samma summa som drogs som förra utmätning, i mitten av 2016 bröt min fru ihop och pratade med sin familj och sa som allt var, dom hjälpte till med 150000 för att lösa det jag hade där då, vi hade som plan att jag skulle bli fri som alltid hade haft inkomst och hade störst möjlighet att öka min inkomst. Vi skulle lösa resten av skulden som var kvar till hennes mamma Sommaren 2019, när mina anmärkningar var borta, åren flyter på och Vintern 2017 bestämmer vi oss för att köpa ett litet hus en bit utanför kommunen vi bor i, Fick hjälp av mina syskon att stå med på lånet, en vän tog ett lån åt oss till kontantinsatsen, som vi betalar på per mån, skulle skriva av dom också sommaren 2019, vi köpte det för 420000:-, det är bara 64 kvm och var väldigt nergånget och fuktskadat i källare och så. Har ju fixat lite med det, Vintern 2017 fick vi möjligheten att lägga om lånen hos annan bank med en ny värdering på 550000:-, då skulle jag och min fru stå på det istället, hon hade då ett skuldsaldo hos kronofogden på 80000:- som löstes med lånet. nu tänkte vi att allt löser sig, jag står som ensam ägare på huset pga att min fru hade större chans att ligga kvar hos KF än mig, så det inte skulle utmätas om något sket sig. Var lite impulsivt köp, visste felen på det och vi tog inte själva dit en besiktningsman, tänkte det skulle bli billigare att bo där än lägenheten vi bodde i då, men vi ligger i snitt på samma månadskostnad som i lägenheten, har hög ränta på lånet hos Bluestep.
I början av 2017 fick jag Diagnosen Diabetes Typ 1, var då 30år. Tänkte när jag fick det att det inte är så farligt, men vad fel jag hade, i början kändes det liksom lite spännande att få det, att det blev något nytt på något konstigt sätt. I början gick det bra, men ju längre tiden gick desto mer började jag missköta det, klarade inte av det med allt annat som pågick med jobb, ekonomi mm. Ekonomin är något som tar upp det mesta av mina tankar under dag. Hur jag ska fixa allt, så har tänkt nu i snart 15år. Vintern 2017 blev jag så sjuk så fick åka till sjukhuset och läggas in, låg där några dagar men blev sjukskriven en period då, hamnade samtidigt i konflikt med chefen på mitt dåvarande jobb, för att jag var hemma och var slappade, hotade mig att det var tur att jag inte var på jobbet då när han var arg, hamnade i en depression, pga jobbet och sjukdomen. Var till läkare och psykolog, slutade på det jobbet och var hemma i 3mån. Fick sedan ett nytt jobb som plåtslagare 2018 vilket jag jobbat som i Norge, men det tog så hårt på kroppen sist, var därför jag ville prova något annat när jag flyttade tillbaks till Sverige, saknar helt utbildning, inte ens klar med högstadiet. Plåtslagare fick jag lära mig via firman jag var på i Norge, men har inget yrkesbevis eller liknade, bara erfarenhet. På den firman jag varit nu har jag haft möjligheten att jobba så mycket jag vill i stort sett. Jobbade nog i snitt 210-230 timmar i månaden under det året, och i stort sett hela det året var min fru sjukskriven med vikarejobb, så hennes inkomst var i snitt 5000 innan skatt i månaden. till slut orkade jag inte länge, blev inlagd på sjukhus igen på vintern 2018, pga diabetesen. Var hemma i 1 vecka men sen kunde jag inte vara hemma längre, pga av pengar. Har varit väldigt långt nere i depressioner under åren men nästan alltid varit till jobbet, ger en annat att tänka på nån gång under dagen vilket är skönt. Detta året var även då jag började låna pengar igen för att saker skulle flyta på, tänkte att jag löser ju allt sen sommaren 2019 när mina prickar är borta. blev totalt 120000:- i lån 2018.
Min fru har alltid misstänkt att det varit något med mitt tänkande på saker jag gör, flyttar fram saker till den punkten att det är försent att göra något åt, som detta med räkningar, väntar till sista sekund för att se hur mycket det finns. Detta gäller massa saker i livet, även jobbet.
Hon tyckte jag skulle söka en Neuropsykologisk utredning, gjorde det vintern 2018, blev berättigad det efter bedömningssamtal med Psykolog, men det var flera års väntetid, men fick möjligheten att göra den via privat utredning som är via landstinget, fick Diagnosen ADD med viss Autism, började med medicin som jag tycker fungerar väldigt bra, får en att tänka klarare, men nu på sistone har tankarna om ekonomin tagit över även dom, vill inte ta mer på risk för missbruk, det ligger i släkten kan man säga.
Det är ju ingen ursäkt att det blivit som det är nu, men det gav mig lite i insikt i vad jag har problem med och hur man kan jobba med det för att göra det bättre, dom rekommenderade mig att söka hjälp av en god man eller förvaltare? för ekonomins skull, men det klarar jag själv nu tänker jag. Men det gjorde jag inte.
Sommaren 2019, alltså 6 månader sedan när mina anmärkningar försvann så skulle jag ta en samlingslån för att lösa det jag hade i lån, + privata skulder som jag lovat att betala då. Men samma dag mina anmärkningar försvann så ökade min UC score av någon anledning, sökte lån via lendo och fick erbjudande på 250000:- trodde ju att jag skulle få mer än det, betalade 2 privata skulder, en på 120000:- och en på 100000:-, resten gick till andra räkningar den månaden tyvärr.
Så nu sitter jag med stora skulder igen, som uppkommit under 1,5års tid. Nu i November blev jag sjuk igen, denna gången hade jag varit död om min fru var hemma den kvällen och kunde ringa ambulans, var inlagd igen 1 veckan och hemma från jobbet ytterligare 1 vecka, ville åka tillbaks så fort jag var hemma från sjukhuset men då bröt min fru ihop så jag var hemma den veckan. Vet inte hur länge till man klarar av det, inte klarat av att sköta min diabetes under snart 3år, fått problem med nerverna, ont i hela kroppen, problem med fötterna, synen, gått ner 20kg, inget fett kvar och snart inga muskler, läskigt att se sig själv, detta säkert komplikationer av diabetesen. Vet ju inte hur länge till man klarar, enligt läkare och sköterskor kan det inte pågå så länge till. Hela kroppen tar stryk och jobbet tär också på den tyvärr, men där kör man ju på som vanligt för att visa att inte något är fel, men det har även börjat påverka det, kan åka ut på ett jobb och bara sitta i bilen en timme och stirra innan man drar igång med något. Hur länge funkar det? Och inte kunnat skaffa sin egna familj pga av sitsen man sätt sig i är också tungt, och tagit den möjligheten ifrån min fru då detta mest är mitt fel, men hon har stannat kvar och bara väntat på att allt ska bli bra.
Det som tynger mest är konstant tänkande på pengar, att det inte räcker, att man hamnar hos kronofogden igen fast nu i en värre situation. Det tar liksom över allt, hela livet, håller sig undan från familj och vänner, inte pga skammen över ekonomin egentligen, det är all kraft det tar och låtsas att man mår bra, att allt är bra, Dom är ju också oroliga om jag ska överleva med tanke på hur många gånger jag varit inlagd under 2,5år. Skulle ha varit mer men har lyckats ta hand om det själv så man inte ska missa jobb och oroa andra mer.
Det var lite av min historia, nu över till mina frågor, hoppas någon orkat läsa iallafall.
Frågorna kommer i en kommentar då inlägget blev för långt
Är ny på forumet men har varit ute och läst mycket i alla skuldsaneringstrådar som finns här, men har lite frågor som jag inte hittat svar på, kommer bli ett lite längre inlägg, ledsen för det.
Jag har det senaste veckorna suttit i tankarna att söka skuldsanering men undrar om det lönt, nån som kanske har varit i min sits som kan ge lite tips eller om ni fått igenom det.
Började med att man var ung och dum, flyttade hemifrån utan jobb fick ta lån för att klara sig. Fick jobb men klarade inte betala det jag hade, hamnade först hos kronofogden som 19åring har jag för mig. Flyttade till Norge 2007 för att starta om eller vad man säger, jag och min fru. Men det gick inte heller som tänkt, började bra med att båda jobbade och tjänade pengar, började betala av det som vi hade i Sverige. Vi hade skaffat på oss utgifter som täcktes av 2 löner, sen blev min fru arbetslös och sjukskrivning, hade ju inget jobb att sjukskriva sig ifrån så det blev ju inga pengar, saker förföll även där och gick till Namnsfogden, Kronofogden i Norge, med utmätning. Ännu en gång 2012 bestämde vi oss för att flytta tillbaks till Sverige för att komma närmare Familjen och kunna skaffa en egen familj, men ganska fort började skulderna från Norge komma till Sverige och drivas in. Jag har väl i stort sett jobbat hela tiden sen jag 20år, men min fru har inte jobbat hela tiden och varit sjukskriven i perioder utan pengar, när det gäller inkasso har jag lärt mig att dom är väldigt snabba med att skicka det vidare till KF. Under denna perioden är det inte så mycket blancolån eller kreditkort som är tagna, det är lite, sam man tillslut heller inte kunde betala, allt blev för mycket och man stoppade till slut huvudet i sanden.
Fick utmätning på min lön 2014 har jag för mig, hade först skuldsaldo på 60000:- Hade utmätning på det i 2 mån, 11000/mån. Fick en familjemedlem att låna 50000:- så vi kunde betala resten i en klumpsumma. Sen var det bra en stund. Betalade av inkasso i perioder när man kunde. 2015 kom det in mer till Kronofogden, sånt man inte prioriterat att betalat, sånt man trodde kunde ligga en stund till utan någon fara, Fick utmätning igen 2015, ungefär samma summa som drogs som förra utmätning, i mitten av 2016 bröt min fru ihop och pratade med sin familj och sa som allt var, dom hjälpte till med 150000 för att lösa det jag hade där då, vi hade som plan att jag skulle bli fri som alltid hade haft inkomst och hade störst möjlighet att öka min inkomst. Vi skulle lösa resten av skulden som var kvar till hennes mamma Sommaren 2019, när mina anmärkningar var borta, åren flyter på och Vintern 2017 bestämmer vi oss för att köpa ett litet hus en bit utanför kommunen vi bor i, Fick hjälp av mina syskon att stå med på lånet, en vän tog ett lån åt oss till kontantinsatsen, som vi betalar på per mån, skulle skriva av dom också sommaren 2019, vi köpte det för 420000:-, det är bara 64 kvm och var väldigt nergånget och fuktskadat i källare och så. Har ju fixat lite med det, Vintern 2017 fick vi möjligheten att lägga om lånen hos annan bank med en ny värdering på 550000:-, då skulle jag och min fru stå på det istället, hon hade då ett skuldsaldo hos kronofogden på 80000:- som löstes med lånet. nu tänkte vi att allt löser sig, jag står som ensam ägare på huset pga att min fru hade större chans att ligga kvar hos KF än mig, så det inte skulle utmätas om något sket sig. Var lite impulsivt köp, visste felen på det och vi tog inte själva dit en besiktningsman, tänkte det skulle bli billigare att bo där än lägenheten vi bodde i då, men vi ligger i snitt på samma månadskostnad som i lägenheten, har hög ränta på lånet hos Bluestep.
I början av 2017 fick jag Diagnosen Diabetes Typ 1, var då 30år. Tänkte när jag fick det att det inte är så farligt, men vad fel jag hade, i början kändes det liksom lite spännande att få det, att det blev något nytt på något konstigt sätt. I början gick det bra, men ju längre tiden gick desto mer började jag missköta det, klarade inte av det med allt annat som pågick med jobb, ekonomi mm. Ekonomin är något som tar upp det mesta av mina tankar under dag. Hur jag ska fixa allt, så har tänkt nu i snart 15år. Vintern 2017 blev jag så sjuk så fick åka till sjukhuset och läggas in, låg där några dagar men blev sjukskriven en period då, hamnade samtidigt i konflikt med chefen på mitt dåvarande jobb, för att jag var hemma och var slappade, hotade mig att det var tur att jag inte var på jobbet då när han var arg, hamnade i en depression, pga jobbet och sjukdomen. Var till läkare och psykolog, slutade på det jobbet och var hemma i 3mån. Fick sedan ett nytt jobb som plåtslagare 2018 vilket jag jobbat som i Norge, men det tog så hårt på kroppen sist, var därför jag ville prova något annat när jag flyttade tillbaks till Sverige, saknar helt utbildning, inte ens klar med högstadiet. Plåtslagare fick jag lära mig via firman jag var på i Norge, men har inget yrkesbevis eller liknade, bara erfarenhet. På den firman jag varit nu har jag haft möjligheten att jobba så mycket jag vill i stort sett. Jobbade nog i snitt 210-230 timmar i månaden under det året, och i stort sett hela det året var min fru sjukskriven med vikarejobb, så hennes inkomst var i snitt 5000 innan skatt i månaden. till slut orkade jag inte länge, blev inlagd på sjukhus igen på vintern 2018, pga diabetesen. Var hemma i 1 vecka men sen kunde jag inte vara hemma längre, pga av pengar. Har varit väldigt långt nere i depressioner under åren men nästan alltid varit till jobbet, ger en annat att tänka på nån gång under dagen vilket är skönt. Detta året var även då jag började låna pengar igen för att saker skulle flyta på, tänkte att jag löser ju allt sen sommaren 2019 när mina prickar är borta. blev totalt 120000:- i lån 2018.
Min fru har alltid misstänkt att det varit något med mitt tänkande på saker jag gör, flyttar fram saker till den punkten att det är försent att göra något åt, som detta med räkningar, väntar till sista sekund för att se hur mycket det finns. Detta gäller massa saker i livet, även jobbet.
Hon tyckte jag skulle söka en Neuropsykologisk utredning, gjorde det vintern 2018, blev berättigad det efter bedömningssamtal med Psykolog, men det var flera års väntetid, men fick möjligheten att göra den via privat utredning som är via landstinget, fick Diagnosen ADD med viss Autism, började med medicin som jag tycker fungerar väldigt bra, får en att tänka klarare, men nu på sistone har tankarna om ekonomin tagit över även dom, vill inte ta mer på risk för missbruk, det ligger i släkten kan man säga.
Det är ju ingen ursäkt att det blivit som det är nu, men det gav mig lite i insikt i vad jag har problem med och hur man kan jobba med det för att göra det bättre, dom rekommenderade mig att söka hjälp av en god man eller förvaltare? för ekonomins skull, men det klarar jag själv nu tänker jag. Men det gjorde jag inte.
Sommaren 2019, alltså 6 månader sedan när mina anmärkningar försvann så skulle jag ta en samlingslån för att lösa det jag hade i lån, + privata skulder som jag lovat att betala då. Men samma dag mina anmärkningar försvann så ökade min UC score av någon anledning, sökte lån via lendo och fick erbjudande på 250000:- trodde ju att jag skulle få mer än det, betalade 2 privata skulder, en på 120000:- och en på 100000:-, resten gick till andra räkningar den månaden tyvärr.
Så nu sitter jag med stora skulder igen, som uppkommit under 1,5års tid. Nu i November blev jag sjuk igen, denna gången hade jag varit död om min fru var hemma den kvällen och kunde ringa ambulans, var inlagd igen 1 veckan och hemma från jobbet ytterligare 1 vecka, ville åka tillbaks så fort jag var hemma från sjukhuset men då bröt min fru ihop så jag var hemma den veckan. Vet inte hur länge till man klarar av det, inte klarat av att sköta min diabetes under snart 3år, fått problem med nerverna, ont i hela kroppen, problem med fötterna, synen, gått ner 20kg, inget fett kvar och snart inga muskler, läskigt att se sig själv, detta säkert komplikationer av diabetesen. Vet ju inte hur länge till man klarar, enligt läkare och sköterskor kan det inte pågå så länge till. Hela kroppen tar stryk och jobbet tär också på den tyvärr, men där kör man ju på som vanligt för att visa att inte något är fel, men det har även börjat påverka det, kan åka ut på ett jobb och bara sitta i bilen en timme och stirra innan man drar igång med något. Hur länge funkar det? Och inte kunnat skaffa sin egna familj pga av sitsen man sätt sig i är också tungt, och tagit den möjligheten ifrån min fru då detta mest är mitt fel, men hon har stannat kvar och bara väntat på att allt ska bli bra.
Det som tynger mest är konstant tänkande på pengar, att det inte räcker, att man hamnar hos kronofogden igen fast nu i en värre situation. Det tar liksom över allt, hela livet, håller sig undan från familj och vänner, inte pga skammen över ekonomin egentligen, det är all kraft det tar och låtsas att man mår bra, att allt är bra, Dom är ju också oroliga om jag ska överleva med tanke på hur många gånger jag varit inlagd under 2,5år. Skulle ha varit mer men har lyckats ta hand om det själv så man inte ska missa jobb och oroa andra mer.
Det var lite av min historia, nu över till mina frågor, hoppas någon orkat läsa iallafall.
Frågorna kommer i en kommentar då inlägget blev för långt
