- Blev medlem
- 5 November 2020
- Meddelanden
- 79
- Mottagna reaktioner
- 74
- Poäng
- 206
Jag är helt ny på denna sidan, men efter att jag suttit och läst ett helt gäng inlägg och problem samt frågor när det gäller ekonomi, så känner jag att jag kanske måste berätta min historia. Jag vill även säga att jag verkligen önskar att jag sökt på nätet och hittat denna grupp för många år sedan, det hade verkligen underlättat mitt liv och mina beslut.
Min historia började egentligen i början på 1990-talet. Jag var i 30-årsåldern mådde fint tjänade bra med pengar, hade ut ca 40 000 i månaden och levde som en kung. Kanske undrar ni "HUR FAN KAN MAN KOMMA I SKULD NÄR MAN TJÄNAR SÅ MYCKET"? Det är en befogad fråga men om man jobbar utomlands och lever på stora traktamenten och bra lön så är det ju inga problem med pengar, inte ens att spara dem och jag sparade ett ansenligt kapital, spekulerade i aktier, fonder och olja. Med facit i hand och med den klimatkris som vi har så skäms jag över mina val.
I mitten av 90-talet så fick jag en affärsidé tillsammans med en mycket god vän där det gällde att utveckla ett system för att underlätta övningskörning i datormiljö. Fan det kunde ju inte vara svårare än att utbilda piloter i simulatorer. Karusellen kom igång och utvecklingskostnaderna steg i höjden. Jag trodde på min/vår idé och jag satsade hela mitt privata kapital på det, ca 5 000 000, sedan kom finanskrisen. Allt, PRECIS ALLT gick åt helvete och jag stod på bar backe. Vännen satsade inte en spänn då han inte hade några resurser men man ställer ju upp för vänner,,,,,, eller hur?
Jag gjorde allt för att komma på fötter men allt gick emot mig, började dricka, gick in i väggen, fick lämna allt jag hade och min fru gick ifrån mig.
Jag hade turen att jag hade en släkting (den som jag betraktade som min mor) med ett hus som hon lät mig bo i, (annars så hade jag definitivt varit bostadslös)
Fortsatte att jobba röven av mig för att betala skulder och lån men en dag i början av 20-talet brast allt. Jag bara bröt ihop (ja givetvis under en rejäl fylla) gick ut i uthuset, gick upp på vinden, letade efter ett rejält rep för att avsluta skiten. Eftersom jag skriver detta så kanske ni förstår att jag inte hittade ett rep. Jag vaknade i stället bakfull som en anka och fortsatte mitt knegnde för att bli skuldfri.
Jag tog mig i kragen och sökte hjälp, gick till psykolog och pratade och blev sjukskriven. Hankade mig fram på sjukpenning (läs existensminimum eftersom jag naturligtvis hade utmätning) som inte var så hög eftersom jag inte hade sparat något och blivit av med min förmögenhet.
Jag mådde verkligen skit under hela denna tiden, började söka skuldsanering men orkade inte fullföja den.
Fram till 2012 så levde jag som en eremit, träffade inte någon, drack när jag hade möjlighet och pengar. Jag drack egentligen inte så mycket eftersom jag inte hade råd till det mer än en gång i månaden när min sjukpension dök upp och då räckte den till 2 dagars lyckorus innan verkligheten kom ikapp igen. En morgon i början på 2013 så hade jag verkligen nått botten, inte så att jag funderade på självmord utan bara att "om jag inte gör något så är det bättre att dö" Efter en liten stunds eftertanke så kändes inte döden så lockande för jag kände att jag kanske har något att ge ändå.
Jag kontaktade skuldrådgivaren i min kommun (Ni kanske tänker att jag borde kontaktat min psyk klinik men de hade ju avskrivit mig som obotlig och rekkommenderat sjukpension) där jag fick hjälp att ånyo söka skuldsanering.
Min skuldsanering gick igenom den 13/11 2015 eftersom det ansågs att jag inte skulle ha möjlighet att kunna betala tillbaka under överskådlig tid.
På fredag den 13/11 2020 så är mitt stålbad över. Jag har tack vare det samhälle vi har, kunnat få en nystart på mitt liv. Jag mår fortfarande psykiskt dåligt men tack vare min skuldsanering där jag fick ett förbehållsbelopp på 700/månad och mitt bättre liv har jag lyckats spara ihop nästan 200 000, under dessa 5 år, genom lite lyckade investeringar på fond/aktiemarknaden och jag känner att livet kanske ändå är värt att leva.
Jag har även träffat en ny kvinna som jag har träffat i strax över 2 år. Jag har varit 100% ärlig med min livssituation och mitt liv ser ljusare ut än det någon gång har gjort.
Tack Sverige och vårt samhälle för att jag har fått denna chans till ett nytt liv. Jag kommer ALDRIG att hamna i skuldfällan igen och jag ska göra allt för att betala tillbaka till samhället för den chans jag fått.
Min historia började egentligen i början på 1990-talet. Jag var i 30-årsåldern mådde fint tjänade bra med pengar, hade ut ca 40 000 i månaden och levde som en kung. Kanske undrar ni "HUR FAN KAN MAN KOMMA I SKULD NÄR MAN TJÄNAR SÅ MYCKET"? Det är en befogad fråga men om man jobbar utomlands och lever på stora traktamenten och bra lön så är det ju inga problem med pengar, inte ens att spara dem och jag sparade ett ansenligt kapital, spekulerade i aktier, fonder och olja. Med facit i hand och med den klimatkris som vi har så skäms jag över mina val.
I mitten av 90-talet så fick jag en affärsidé tillsammans med en mycket god vän där det gällde att utveckla ett system för att underlätta övningskörning i datormiljö. Fan det kunde ju inte vara svårare än att utbilda piloter i simulatorer. Karusellen kom igång och utvecklingskostnaderna steg i höjden. Jag trodde på min/vår idé och jag satsade hela mitt privata kapital på det, ca 5 000 000, sedan kom finanskrisen. Allt, PRECIS ALLT gick åt helvete och jag stod på bar backe. Vännen satsade inte en spänn då han inte hade några resurser men man ställer ju upp för vänner,,,,,, eller hur?
Jag gjorde allt för att komma på fötter men allt gick emot mig, började dricka, gick in i väggen, fick lämna allt jag hade och min fru gick ifrån mig.
Jag hade turen att jag hade en släkting (den som jag betraktade som min mor) med ett hus som hon lät mig bo i, (annars så hade jag definitivt varit bostadslös)
Fortsatte att jobba röven av mig för att betala skulder och lån men en dag i början av 20-talet brast allt. Jag bara bröt ihop (ja givetvis under en rejäl fylla) gick ut i uthuset, gick upp på vinden, letade efter ett rejält rep för att avsluta skiten. Eftersom jag skriver detta så kanske ni förstår att jag inte hittade ett rep. Jag vaknade i stället bakfull som en anka och fortsatte mitt knegnde för att bli skuldfri.
Jag tog mig i kragen och sökte hjälp, gick till psykolog och pratade och blev sjukskriven. Hankade mig fram på sjukpenning (läs existensminimum eftersom jag naturligtvis hade utmätning) som inte var så hög eftersom jag inte hade sparat något och blivit av med min förmögenhet.
Jag mådde verkligen skit under hela denna tiden, började söka skuldsanering men orkade inte fullföja den.
Fram till 2012 så levde jag som en eremit, träffade inte någon, drack när jag hade möjlighet och pengar. Jag drack egentligen inte så mycket eftersom jag inte hade råd till det mer än en gång i månaden när min sjukpension dök upp och då räckte den till 2 dagars lyckorus innan verkligheten kom ikapp igen. En morgon i början på 2013 så hade jag verkligen nått botten, inte så att jag funderade på självmord utan bara att "om jag inte gör något så är det bättre att dö" Efter en liten stunds eftertanke så kändes inte döden så lockande för jag kände att jag kanske har något att ge ändå.
Jag kontaktade skuldrådgivaren i min kommun (Ni kanske tänker att jag borde kontaktat min psyk klinik men de hade ju avskrivit mig som obotlig och rekkommenderat sjukpension) där jag fick hjälp att ånyo söka skuldsanering.
Min skuldsanering gick igenom den 13/11 2015 eftersom det ansågs att jag inte skulle ha möjlighet att kunna betala tillbaka under överskådlig tid.
På fredag den 13/11 2020 så är mitt stålbad över. Jag har tack vare det samhälle vi har, kunnat få en nystart på mitt liv. Jag mår fortfarande psykiskt dåligt men tack vare min skuldsanering där jag fick ett förbehållsbelopp på 700/månad och mitt bättre liv har jag lyckats spara ihop nästan 200 000, under dessa 5 år, genom lite lyckade investeringar på fond/aktiemarknaden och jag känner att livet kanske ändå är värt att leva.
Jag har även träffat en ny kvinna som jag har träffat i strax över 2 år. Jag har varit 100% ärlig med min livssituation och mitt liv ser ljusare ut än det någon gång har gjort.
Tack Sverige och vårt samhälle för att jag har fått denna chans till ett nytt liv. Jag kommer ALDRIG att hamna i skuldfällan igen och jag ska göra allt för att betala tillbaka till samhället för den chans jag fått.
Senast ändrad:
Jo jag känner tillförsikt inför framtiden. Det enda man vet säkert är att livet tar en mot döden, rep gör det säkert om man hittar dem i nödens stund,,,, såvida man inte använder repet att dra upp någån ur en isvak med, då är det ju en livräddare. Ja rep och korvar har ju en sak gemensamt, de har två ändar. Korven har 2 goda och repet har en livgivande och en dödlig ända om man tänker efter 
eller ABSOLUT INTE, skojade bara för idag känns livet bra. Idag blir det en flaska Champagne den dyraste de har hemma