Totalförstört liv pga skulder, suicid, finns det något att göra?

[livshaveri]

Hej,

Vet knappt var jag ska börja men mitt liv är totalförstört pga mina skulder. Ser ingen annan väg ut än att avsluta livet här och det känns som ett rationellt beslut.
Mina skulder uppgår i ca 1,2 miljoner på grund av riktigt idiotiska, impulsiva beslut och lång historia av psykisk ohälsa. Jag fick hjälp av min ena förälder förrförra hösten då hen tog ett lån på ca 400.000kr i sitt namn för att hjälpa mig att samla lån för att undvika kronofogden. Jag fick då ner månadskostnaderna men levde ca 1000kr under existensminimum. Förra sommaren gick jag in i väggen, mådde så fruktansvärt dåligt, bland annat pga skulderna och de medföljande skuldkänslorna. Behövde åka till akutpsykiatrin då jag inte längre ville leva. Där ville de att jag skulle läggas in och omedelbart sjukskriva mig vilket jag motsatte mig eftersom jag då inte skulle ha råd att betala mina skulder. Efter många om och men bestämde jag mig för att ge livet en chans men sjukskrivning var absolut nödvändigt enligt läkare, psykolog, psykiatrier och även mig själv. Jag var under botten. Tog då nytt lån för att ha råd att vara sjukskriven då sjukpenningen inte skulle täcka månadskostnaderna (mat osv ej inkluderat). Sen kom inflationen och räntorna skenade iväg tillsammans med alla andra levnadskostnader. Har fått vidare hjälp från psykiatrin och genomgår en utredning som till 99% verkar resultera i bipolär sjukdom. Började må ännu sämre i vintras och fick även diagnosen hypotyreos för ett par månader sedan. Har även ätstörningsproblematik och en rad andra fysiska problem utlösta av hypotyreosen. Nu har jag varit sjukskriven i nästan ett år och precis börjat jobba på 25% igen, inte för att jag mår bra utan för att jag inte har råd att vara sjukskriven.

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag har ingen framtid och mår så fruktansvärt, obeskrivligt dåligt. Full av skam och skuldkänslor, ångest och depression. Känner mig som en börda för min familj som behöver rycka ut och hjälpa mig, leva med en överhängande oro för att jag ska försvinna. Som tvingas lyssna på mitt självhat och förtvivlan. Ser inget ljus i den här tunneln eller hur detta ska kunna lösas. Jag vill studera men ser inte att det någonsin kommer att gå. Har inget framtidshopp eller motivation att sträva efter. Har funderat på skuldsanering men det känns inte som ett alternativ eftersom min förälder som tog lånet i sitt namn då kommer att bli lidande och skuldkänslorna äter upp mig totalt. Är så obeskrivligt jävla ledsen för att livet har blivit såhär och för att min älskade förälder (som är världens bästa människa) blir lidande hur jag än gör i den här situationen. Bor även i andrahand och måste flytta varje år pga bostadsbristen och med skuldsanering blir även det ett problem. Önskar att jag åtminstone var frisk så jag kunde jobba dubbla jobb och få in mer pengar den vägen men i dagsläget är det omöjligt.

Jag skriver här som något slags sista hopp antar jag. Såg någon annan medlem som kommenterat i en tråd hur hjälpsamt det här forumet hade varit för honom. Men egentligen har jag kommit till slutsatsen att den enda vägen jag har att ta är att avsluta livet och lidandet. Och på nåt sätt känns det skönt, känner mig lugn och rationell i det. För matematiken förutspår bara att det kommer bli värre framöver, nu kan jag inte längre betala mina räkningar och har som sagt inga möjligheter att göra något som skulle ge mig lite livslust/motivation att ta mig framåt (tex studera). Om 3 månader måste jag även ha hittat nytt boende igen och att flytta är en sån enorm psykisk påfrestning, särskilt när man gör det varje år.

Jag har som sagt totalt ca 1,2 miljoner i skulder, är fastanställd med en månadslön på 30.000kr brutto. Inga betalningsanmärkningar eller obetalda räkningar. Sökte samlingslån via Sambla på 200.000kr tidigare idag för att samla några mindre lån och få ner månadskostnaden samt ha lite pengar att kunna betala kommande månaders utgifter under tiden jag trappar upp min arbetstid men har inte fått något erbjudande ännu så tror inte det blir något eftersom jag tidigare har fått minst ett erbjudande direkt efter ansökan. Även om jag arbetar 100% i dag så skulle lönen bara precis täcka mina månadskostnader (exkluderat mat, medicin, busskort osv).

Tacksam för svar och stöd.

 

[Pressbyrån]

Du måste sluta se att ta lån löser några problem! Var ärlig med dig själv, livet är tufft och du är inte ensam med detta. Var stark! Men snälla sluta prata om att ta fler lån för att klara vardagen. Ta bort dom tankarna och ge dig själv motivation. Försök återgå till arbete vilket hjälper dig psykiskt och ekonomiskt. När du har hittat din balans så får du brösta det och ta ett extra jobb och bara kötta på!

 

[Jessica87]

Så ledsen att höra att du mår så dåligt! Mitt bästa råd är att inte se för långt fram. Ta en dag i taget och gör ditt bästa. Jag förstår att det vore en svår grej om en familjemedlem blev lidande, men samtidigt tänker jag att fast jobb, plus kanske ett extrajobb så småningom, kanske kan rädda dig från kronofogden. Det är en fin balansgång då du också är sjuk och behöver vars rädd om dig. Men ge inte upp! Livet blir bättre, lita på det även om du just nu inte har svaret på hur eller när. Kram!

 

[Kraputt]

Först och främst, den där rationella rösten som pratar till dig ljuger för dig. För det andra, lika lite som man kan bli av med cancer på egen hand kan man bli av med depression på egen hand. Om du inte redan gjort det, så ta kontakt med vårdcentralen. Ring redan imorgon. Den där rösten kommer att säga till dig att det inte hjälper, att det inte spelar någon roll, och den kommer vara hur trovärdig som helst - men den ljuger för dig. Du måste komma i vård där den rösten inte längre har ensamrätt till din verklighet. Dina pengabekymmer är sekundära problem just nu. Vård först. Om piller behövs, ta dem. Men inse att de första du får kanske inte hjälper, utan du måste prova andra. Säg åt den där rösten att hålla käften, och sök vård.

 

[Zaozi]

Släpp allt förutom lånet som din förälder står på då? Det finns alltid lösningar på saker och även detta kommer att lösa sig. Hatar när folk säger det till mig men helt ärligt så är det bara pengar. Vad gör det om 20 år?
Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem.

 

[AphexTwin]

Jag har också depression och är sjukskriven. Har 1.2 M i skuld och ska plugga i höst (om jag orkar). Jag är fast bestämd om att det kommer gå bra.

Varför i hela friden tog ni lån för att undvika KF? Och leva under existensmimimum?
Släpp allt säger jag bara. Det skulle gjorts innan det där lånet du fick hjälp med. Skulder betalas av under utmätning och du har dessutom mer pengar över. Sorry alltså men att undvika fogden är inget du kommer att klara av i längden. Och det är inte på nåt sätt speciellt farligt. Se till att ha abbonemang och boende klart i några år, släpp allt och koncentrera dig enbart på måendet.

 

[Doodles]

Om du skulle fråga din fina älskade släkting som ställt upp med lån om hen fick välja? Jag förstår väldigt mycket känslan av hopplöshet när man har gjort en resa som du. Men det går att komma ur den. Tänk att det tog flera år att komma hit i träsket, såklart kommer det ta många år för att komma ur det. Än så länge har du inga anmärkningar. Försök satsa allt på att hitta ett förstahandskontrakt. Jag vet att det är svårt men söker man alla lediga bostäder från privata hyresvärdar har man bättre chanser, de går inte efter registreringsdagar. Betala bara det privata lånet. Släpp resten, dvs sluta betala de. När du får inkasso krav kan du försöka få till bättre avbetalningsvillkor, det händer! Om inte, släpp så det hamnar hos KF. Så småningom kommer du att få löneutmätning men det betyder att du kommer att leva på existensminimum, inte under. Under tiden är det viktigt att du lägger fokus på att bli bättre, att må bättre. Det kommer att ta tid. Viktigt är att inte se berget framför dig men inställer de första 5 stegen framåt. Du förtjänar att mår bra och förtjänar att leva ett hyggligt liv.
Det går att leva med skulder.
När du väl kommit dit, och mår bra, då kan de visst söka skuldsanering. Prata med din släkting och kom överens om en strategisk plan hur hen kan få tillbaka pengarna. Kanske du kan betala en del under de betalningsfria månaderna. Ni kan försöka förlänga återbetalningstiden för att få ner månadskostnaderna. Se hur mycket som du kan bidra med. Eller Pausa lånet eller återbetalningen tills saneringen är avslutad. Det finns möjligheter att komma ur det men du behöver inte göra det ensam.
Lägg korten på bordet. Var öppen med din sjukdom och ta emot hjälp! Jag lovar att dina nära och kära hade tagit miljoner i lån för att hålla dig vid liv.

 

[Ny2018]

Hej,

Vet knappt var jag ska börja men mitt liv är totalförstört pga mina skulder. Ser ingen annan väg ut än att avsluta livet här och det känns som ett rationellt beslut.
Mina skulder uppgår i ca 1,2 miljoner på grund av riktigt idiotiska, impulsiva beslut och lång historia av psykisk ohälsa. Jag fick hjälp av min ena förälder förrförra hösten då hen tog ett lån på ca 400.000kr i sitt namn för att hjälpa mig att samla lån för att undvika kronofogden. Jag fick då ner månadskostnaderna men levde ca 1000kr under existensminimum. Förra sommaren gick jag in i väggen, mådde så fruktansvärt dåligt, bland annat pga skulderna och de medföljande skuldkänslorna. Behövde åka till akutpsykiatrin då jag inte längre ville leva. Där ville de att jag skulle läggas in och omedelbart sjukskriva mig vilket jag motsatte mig eftersom jag då inte skulle ha råd att betala mina skulder. Efter många om och men bestämde jag mig för att ge livet en chans men sjukskrivning var absolut nödvändigt enligt läkare, psykolog, psykiatrier och även mig själv. Jag var under botten. Tog då nytt lån för att ha råd att vara sjukskriven då sjukpenningen inte skulle täcka månadskostnaderna (mat osv ej inkluderat). Sen kom inflationen och räntorna skenade iväg tillsammans med alla andra levnadskostnader. Har fått vidare hjälp från psykiatrin och genomgår en utredning som till 99% verkar resultera i bipolär sjukdom. Började må ännu sämre i vintras och fick även diagnosen hypotyreos för ett par månader sedan. Har även ätstörningsproblematik och en rad andra fysiska problem utlösta av hypotyreosen. Nu har jag varit sjukskriven i nästan ett år och precis börjat jobba på 25% igen, inte för att jag mår bra utan för att jag inte har råd att vara sjukskriven.

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag har ingen framtid och mår så fruktansvärt, obeskrivligt dåligt. Full av skam och skuldkänslor, ångest och depression. Känner mig som en börda för min familj som behöver rycka ut och hjälpa mig, leva med en överhängande oro för att jag ska försvinna. Som tvingas lyssna på mitt självhat och förtvivlan. Ser inget ljus i den här tunneln eller hur detta ska kunna lösas. Jag vill studera men ser inte att det någonsin kommer att gå. Har inget framtidshopp eller motivation att sträva efter. Har funderat på skuldsanering men det känns inte som ett alternativ eftersom min förälder som tog lånet i sitt namn då kommer att bli lidande och skuldkänslorna äter upp mig totalt. Är så obeskrivligt jävla ledsen för att livet har blivit såhär och för att min älskade förälder (som är världens bästa människa) blir lidande hur jag än gör i den här situationen. Bor även i andrahand och måste flytta varje år pga bostadsbristen och med skuldsanering blir även det ett problem. Önskar att jag åtminstone var frisk så jag kunde jobba dubbla jobb och få in mer pengar den vägen men i dagsläget är det omöjligt.

Jag skriver här som något slags sista hopp antar jag. Såg någon annan medlem som kommenterat i en tråd hur hjälpsamt det här forumet hade varit för honom. Men egentligen har jag kommit till slutsatsen att den enda vägen jag har att ta är att avsluta livet och lidandet. Och på nåt sätt känns det skönt, känner mig lugn och rationell i det. För matematiken förutspår bara att det kommer bli värre framöver, nu kan jag inte längre betala mina räkningar och har som sagt inga möjligheter att göra något som skulle ge mig lite livslust/motivation att ta mig framåt (tex studera). Om 3 månader måste jag även ha hittat nytt boende igen och att flytta är en sån enorm psykisk påfrestning, särskilt när man gör det varje år.

Jag har som sagt totalt ca 1,2 miljoner i skulder, är fastanställd med en månadslön på 30.000kr brutto. Inga betalningsanmärkningar eller obetalda räkningar. Sökte samlingslån via Sambla på 200.000kr tidigare idag för att samla några mindre lån och få ner månadskostnaden samt ha lite pengar att kunna betala kommande månaders utgifter under tiden jag trappar upp min arbetstid men har inte fått något erbjudande ännu så tror inte det blir något eftersom jag tidigare har fått minst ett erbjudande direkt efter ansökan. Även om jag arbetar 100% i dag så skulle lönen bara precis täcka mina månadskostnader (exkluderat mat, medicin, busskort osv).

Tacksam för svar och stöd.

Jag har varit där du är, en långtidssjukskrivning pga utmattningsdepression och jag kunde då inte betala på mina lån. Jag släppte allt till kronofogden, det enda alternativet just då.
Du måste prioritera din hälsa och låta lånen komma i andra hand.
Jag lovar dig att dina föräldrar hellre har dig kvar än att förlora dig pga lånet du fick hjälp med.

 

[DenSkuldsatteMannen]

Fruktansvärt tungt att läsa din historia men som många andra skriver här: pengar är värdsliga ting, familj, mående är mycket mycket mycket mer värt !
Jag har några tips du kan börja med:
1. Spärra ditt personnummer på obestämd tid hos UC, då kan du inte ta lån alls nånstans. (oklart hur de andra bolagen gör dock som Bisnode, Creditsafe etc) men tror det går en signal till dem också.)
2. Hur många aktörer har du lån hos ? Kan du använda snöbollsmetoden ? (om du inte vet vad det är googla)
3. SÖK VÅRD fort som fan, ring 112 gör vad som helst för att få hjälp av vården, vår vård är fantastisk i det här landet när den väl fungerar!!
4. Du kan söka skuldsanering redan nu på de lånen du står för, det andra kommer inte bli inkluderat eftersom du inte står på det jurdiskt.

Det var iaf några tips från en som också har haft 1,2 miljoner nästan i skulder, om 5 år har jag endast CSN kvar.

Livet är värt att leva tro mig, lyssna inte på den lilla rösten, du kommer må bättre på sikt jag fattar att allt är skit just nu men det är trots allt bara pengar det är frågan om. Du har jobb och bostad och som nån annan skrev tidigare försök och få till ett förstahandskontrakt med någon privat hyresvärd, redan då kommer du må bättre av att slippa flytta hela tiden vilket OCKSÅ såklart är jobbigt psykiskt.

Ta hand om dig och stor kram från mig!
Jag finns på PM om du vill skriva, jag har även gjort ett radioprogram om min situation hur den var då.

 

[livshaveri]

Du måste sluta se att ta lån löser några problem! Var ärlig med dig själv, livet är tufft och du är inte ensam med detta. Var stark! Men snälla sluta prata om att ta fler lån för att klara vardagen. Ta bort dom tankarna och ge dig själv motivation. Försök återgå till arbete vilket hjälper dig psykiskt och ekonomiskt. När du har hittat din balans så får du brösta det och ta ett extra jobb och bara kötta på!

Tack för svar. Du har rätt i att jag behöver sluta att se lån som en lösning på problemen. Vet bara inte hur jag ska ha råd att överleva, kanske framförallt nu innan jag kan arbeta 100%. Med betalningsanmärkning riskerar jag att bli bostadslös om 3 månader. Önskar att jag kunde arbeta heltid och absolut kan det vara behjälpligt att göra det men utöver min psykiska ohälsa så kämpar jag även med den fysiska som tyvärr sätter stopp för det för tillfället och förmodligen minst några månader framöver.