Jag har spelat bort mitt liv i 20 år - nu riskerar jag att förlora allt

LivetPåBotten sa:

Ska jag kontakta långivarna och berätta läget alt förhandla om ränta innan jag släpper? KFM kräver ju att jag har gjort allt jag kan för att minska min skuldbörda. Hur ska jag agera här?

Fick tråkigt besked i dag av banken. Min sambo hade kunnat stå ensam på huset OM hon inte hade de 280 000:- i lån som hon tog åt mig.

Bluestep, Nordax vilka fler trådar kan jag dra i?

Klicka för att se resterande...

LivetPåBotten sa:

Jag tänkte dela med mig av en längre berättelse. En berättelse som handlar om mig och mitt spelmissbruk. Syftet med att skriva det här är främst för att hjälpa mig själv, men också för att andra i liknande situation, eller på väg ner i samma djupa hål som mig, inte ska behöva känna sig ensamma. Jag vill också visa denna text för mina föräldrar och andra närstående, kanske kan de få en förståelse för vad som faktiskt pågått bakom kulisserna. Det här är ingen berättelse full av ursäkter. Det här är sanningen, så som den är, hur ful den än är. Bakom texten sitter en 32-årig man med hus, sambo och två små barn.

Allt började när jag var 12 år gammal. Vintern/våren 2004/2005 satt jag hemma med ett segt internet, Limewire i bakgrunden, och laddade ner en pokersajt som hette Vegas007. Jag fastnade direkt. Det var som att något klickade i hjärnan. Texas Hold’em blev snabbt mer än ett spel. Det blev en känsla. En flykt. Ett rus. Jag började med 2000 i “playmoney” och spelade upp det till miljoner. Jag minns hur stort det kändes att få spela mot de bästa, hur jag såg upp till andra spelare som idoler. Sweet, Ubbe eller Zaza Ali är fortfarande namn jag minns från sajten. Det jag inte förstod då var att efter ett tag handlade det inte om poker längre. Det handlade om känslan. Redan som 12-åring kunde jag känna panik när jag förlorade. En tomhet som inte gick att förklara. Jag köpte till och med playmoney för riktiga pengar av en kompis som också spelade på sajten. Redan där hade något gått snett, även om ingen riktigt såg det, inte ens jag, för hur skulle jag? Jag var 12 år gammal.

Min pappa försökte sätta gränser. Installerade program som begränsade min datortid. Jag fick raseriutbrott när jag inte fick spela. Som att någon tog ifrån mig något livsviktigt.
Och det var precis så det kändes. När jag blev äldre (men fortfarande ett barn) hittade jag sätt att spela för riktiga pengar. Via min mammas Svenska Spel-konto och bankdosa, via min bror, via vänner. Jag minns inte hur jag kom åt mammas uppgifter men på något sett lyckades jag. När jag gjorde insättningar via hennes Swedbankdosa kunde jag välja att pengarna skulle dras från mitt sparkonto som mina föräldrar hade åt mig. Jag tror aldrig att de upptäckte något.

När jag fyllde 18 var det inte friheten, körkort eller krogen jag längtade efter. Det var tillgången till spel. Jag öppnade konton direkt efter midnatt. Jag vann pengar tidigt. Jag minns så väl när jag vann min första pokerturnering för $2000. Jag sprang upp mitt i natten och väckte pappa som låg och sov. Jag tror han var stolt över mig. Han berättade även om en kollega vars dotter var pokerproffs och kanske kunde jag bli lika duktig. Jag kände mig duktig i alla fall. Utvald. Som att jag hade hittat något jag var bra på. Men det var inte skicklighet som höll mig kvar. Det var beroendet. Strax efter hittade jag casino och videoslots. Från och med då började det gå utför på riktigt.

Pengarna började försvinna lika snabbt som de kom. Jag tog lån, betalade tillbaka, tog nya. Allt såg “under kontroll” ut utifrån. Men inuti började något förändras. Skammen kom smygande. Till slut var den konstant. Skammen över att ljuga. Skammen över att inte ha kontroll. Skammen över att veta att man gör fel men ändå fortsätta. Det är en speciell typ av självförakt som växer fram. Man börjar se ner på sig själv, samtidigt som man inte klarar av att sluta. Det är då jag fastnade.

Jag började plugga, men det gick aldrig. Allt kretsade kring att fly verkligheten. Fest, cannabis och casinospel. Jag klarade ingenting. När jag hoppade av berättade jag för mina föräldrar att jag hade spelproblem. Men jag ljög fortfarande. Inte rakt ut men genom att utelämna sanningen. Jag gav dem en version de kunde hantera. Inte den riktiga. För sanningen kändes för vidrig. Jag hade inga stora skulder denna tid. Jag har alltid blivit bortskämd av mina föräldrar samt mor- och farföräldrar. Jag visste att pengar kommer att lösa sig.

När jag började jobba och fick eget boende borde livet ha vänt. Istället fördjupades allt. Spelet var inte längre för att vinna pengar. Det var för att stänga av hjärnan. För att slippa ångesten. För att få några minuter av tystnad inombords. Det är det som är så jävla svårt att förstå utifrån. Det handlar inte om pengar till slut. Pengar blir bara ett verktyg. Det som händer i hjärnan är att allt annat tappar färg. Relationer, mål, trygghet. Precis allt blir grått. Spelet blir det enda som ger någon form av känsla. Och till slut spelar man inte för att vinna, man spelar för att slippa känna sig som sig själv. Hade jag spelat för pengarna hade jag slutat för länge sen.

Jag drog på mig skulder. Stora skulder. När jag till slut berättade för mina föräldrar igen såg jag besvikelsen i deras ögon. Den bilden sitter kvar och det får jag nog leva med resten av mitt liv. Den försvinner inte. Min pappa och mamma hjälpte mig. Tog lån. Försökte rädda mig. Ett krav från mina föräldrar för att hjälpa mig var att söka hjälp, vilket jag gjorde. Tre samtal med psykolog blev det. Botad... Men jag var inte färdig. Jag slutade aldrig.

När jag träffade min älskade sambo förändrades livet utåt. Vi fick bara efter några månader tillsammans veta att vi skulle få barn. Vi köpte hus och vi fick ett barn till. Jag var så fruktansvärt stolt över mina barn. Jag levde det liv jag alltid velat ha. Men jag levde det samtidigt i lögn. Jag var konstant rädd. Rädd för att bli avslöjad. Den rädslan går inte att stänga av. Den finns där varje dag. I varje samtal. I varje blick. Man analyserar allt. Försöker ligga steget före. Ljuger innan någon ens frågar. Och samtidigt… vilket är sjukt märkligt, vill man bli påkommen för att slippa bära allt själv. Men rädslan för konsekvenserna är större. Så man fortsätter. Djupare och djupare ner.

2025 var året då allt eskalerade. Jag blev tvångsförflyttat på jobbet, började jobba natt, isolerad från allt. Hatade det. Samtidigt höll vi på att förlora vårt barn. Jag höll även på att förlora min sambo i sjukdom och min kusin gick bort ung i cancer. Det går inte att beskriva den rädslan att förlora de man älskar. Jag gjorde det enda jag lärt mig. Jag flydde till spelandet. Den här gången utan några spärrar. Utländska casinon. Obegränsat. Pengarna försvann snabbt. Jag tog lån. Min sambo lånade mig 300 000 kronor för att hjälpa mig. Fy fan vad jag ångrar att hon tog det där lånet. Den skammen äter bokstavligt talat upp mig. Det borde ha varit stoppet. Istället blev det starten på något ännu värre. För nu hade jag inte bara förstört för mig själv. Jag hade dragit ner henne också.

Det finns en punkt där man inser vad man håller på med, men det spelar ingen roll. Man fortsätter ändå. Det är det som är så jävla svårt att förklara. Man är inte dum i huvudet. Man förstår. Men man är inte fri. Efter varje spelomgång kommer verkligheten tillbaka. Som en våg. Och med den kommer skammen, självhatet och tomheten. Och likt förbannat gör man om det. Till slut berättade jag hela sanningen. Att se min sambo gå sönder var värre än allt annat. För det var jag som gjort det. Inte spelet. Inte någon annan. Jag.

Idag inser jag att pengar inte är det största jag förlorat. Det är tid. År av mitt liv som bara försvunnit. Relationer som skadats. Förtroende som är borta. Men också något annat. Respekten för mig själv. Men trots allt det finns det en sak kvar. Jag lever. Och så länge jag gör det finns det en chans att vända. Jag är trött nu. Trött på lögnerna. Trött på rädslan. Trött på att inte känna igen mig själv. Jag har levt så här i över 20 år. Det får räcka nu.

Jag ska bli fri från skulder. Jag ska bli frisk. Jag ska vara den pappa mina barn förtjänar. Jag ska visa dem att pappa kan. Jag älskar min familj så mycket. Jag ser mig själv som en bra pappa och en god människa. Jag är inte ond. Jag vet att jag har förstört mycket. Jag har idag 1 100 000:- i skulder och jag är osäker på om min sambo vill fortsätta ett liv med mig.

På onsdag ska jag påbörja min första behandling. I morgon har jag och min sambo bokat möte med jurist för att se över möjligheter för henne att köpa ut mig från bostaden så jag kan släppa alla skulder. Framöver är det skuldsanering som gäller. Min sambo har tagit över hela min ekonomi och Mobilt BankID.

Nu får det räcka!

Klicka för att se resterande...

pralini sa:

Riktigt stark historia, tackar för att du delar med dig.

Klicka för att se resterande...

LivetPåBotten sa:

Jag tänkte dela med mig av en längre berättelse. En berättelse som handlar om mig och mitt spelmissbruk. Syftet med att skriva det här är främst för att hjälpa mig själv, men också för att andra i liknande situation, eller på väg ner i samma djupa hål som mig, inte ska behöva känna sig ensamma. Jag vill också visa denna text för mina föräldrar och andra närstående, kanske kan de få en förståelse för vad som faktiskt pågått bakom kulisserna. Det här är ingen berättelse full av ursäkter. Det här är sanningen, så som den är, hur ful den än är. Bakom texten sitter en 32-årig man med hus, sambo och två små barn.

Allt började när jag var 12 år gammal. Vintern/våren 2004/2005 satt jag hemma med ett segt internet, Limewire i bakgrunden, och laddade ner en pokersajt som hette Vegas007. Jag fastnade direkt. Det var som att något klickade i hjärnan. Texas Hold’em blev snabbt mer än ett spel. Det blev en känsla. En flykt. Ett rus. Jag började med 2000 i “playmoney” och spelade upp det till miljoner. Jag minns hur stort det kändes att få spela mot de bästa, hur jag såg upp till andra spelare som idoler. Sweet, Ubbe eller Zaza Ali är fortfarande namn jag minns från sajten. Det jag inte förstod då var att efter ett tag handlade det inte om poker längre. Det handlade om känslan. Redan som 12-åring kunde jag känna panik när jag förlorade. En tomhet som inte gick att förklara. Jag köpte till och med playmoney för riktiga pengar av en kompis som också spelade på sajten. Redan där hade något gått snett, även om ingen riktigt såg det, inte ens jag, för hur skulle jag? Jag var 12 år gammal.

Min pappa försökte sätta gränser. Installerade program som begränsade min datortid. Jag fick raseriutbrott när jag inte fick spela. Som att någon tog ifrån mig något livsviktigt.
Och det var precis så det kändes. När jag blev äldre (men fortfarande ett barn) hittade jag sätt att spela för riktiga pengar. Via min mammas Svenska Spel-konto och bankdosa, via min bror, via vänner. Jag minns inte hur jag kom åt mammas uppgifter men på något sett lyckades jag. När jag gjorde insättningar via hennes Swedbankdosa kunde jag välja att pengarna skulle dras från mitt sparkonto som mina föräldrar hade åt mig. Jag tror aldrig att de upptäckte något.

När jag fyllde 18 var det inte friheten, körkort eller krogen jag längtade efter. Det var tillgången till spel. Jag öppnade konton direkt efter midnatt. Jag vann pengar tidigt. Jag minns så väl när jag vann min första pokerturnering för $2000. Jag sprang upp mitt i natten och väckte pappa som låg och sov. Jag tror han var stolt över mig. Han berättade även om en kollega vars dotter var pokerproffs och kanske kunde jag bli lika duktig. Jag kände mig duktig i alla fall. Utvald. Som att jag hade hittat något jag var bra på. Men det var inte skicklighet som höll mig kvar. Det var beroendet. Strax efter hittade jag casino och videoslots. Från och med då började det gå utför på riktigt.

Pengarna började försvinna lika snabbt som de kom. Jag tog lån, betalade tillbaka, tog nya. Allt såg “under kontroll” ut utifrån. Men inuti började något förändras. Skammen kom smygande. Till slut var den konstant. Skammen över att ljuga. Skammen över att inte ha kontroll. Skammen över att veta att man gör fel men ändå fortsätta. Det är en speciell typ av självförakt som växer fram. Man börjar se ner på sig själv, samtidigt som man inte klarar av att sluta. Det är då jag fastnade.

Jag började plugga, men det gick aldrig. Allt kretsade kring att fly verkligheten. Fest, cannabis och casinospel. Jag klarade ingenting. När jag hoppade av berättade jag för mina föräldrar att jag hade spelproblem. Men jag ljög fortfarande. Inte rakt ut men genom att utelämna sanningen. Jag gav dem en version de kunde hantera. Inte den riktiga. För sanningen kändes för vidrig. Jag hade inga stora skulder denna tid. Jag har alltid blivit bortskämd av mina föräldrar samt mor- och farföräldrar. Jag visste att pengar kommer att lösa sig.

När jag började jobba och fick eget boende borde livet ha vänt. Istället fördjupades allt. Spelet var inte längre för att vinna pengar. Det var för att stänga av hjärnan. För att slippa ångesten. För att få några minuter av tystnad inombords. Det är det som är så jävla svårt att förstå utifrån. Det handlar inte om pengar till slut. Pengar blir bara ett verktyg. Det som händer i hjärnan är att allt annat tappar färg. Relationer, mål, trygghet. Precis allt blir grått. Spelet blir det enda som ger någon form av känsla. Och till slut spelar man inte för att vinna, man spelar för att slippa känna sig som sig själv. Hade jag spelat för pengarna hade jag slutat för länge sen.

Jag drog på mig skulder. Stora skulder. När jag till slut berättade för mina föräldrar igen såg jag besvikelsen i deras ögon. Den bilden sitter kvar och det får jag nog leva med resten av mitt liv. Den försvinner inte. Min pappa och mamma hjälpte mig. Tog lån. Försökte rädda mig. Ett krav från mina föräldrar för att hjälpa mig var att söka hjälp, vilket jag gjorde. Tre samtal med psykolog blev det. Botad... Men jag var inte färdig. Jag slutade aldrig.

När jag träffade min älskade sambo förändrades livet utåt. Vi fick bara efter några månader tillsammans veta att vi skulle få barn. Vi köpte hus och vi fick ett barn till. Jag var så fruktansvärt stolt över mina barn. Jag levde det liv jag alltid velat ha. Men jag levde det samtidigt i lögn. Jag var konstant rädd. Rädd för att bli avslöjad. Den rädslan går inte att stänga av. Den finns där varje dag. I varje samtal. I varje blick. Man analyserar allt. Försöker ligga steget före. Ljuger innan någon ens frågar. Och samtidigt… vilket är sjukt märkligt, vill man bli påkommen för att slippa bära allt själv. Men rädslan för konsekvenserna är större. Så man fortsätter. Djupare och djupare ner.

2025 var året då allt eskalerade. Jag blev tvångsförflyttat på jobbet, började jobba natt, isolerad från allt. Hatade det. Samtidigt höll vi på att förlora vårt barn. Jag höll även på att förlora min sambo i sjukdom och min kusin gick bort ung i cancer. Det går inte att beskriva den rädslan att förlora de man älskar. Jag gjorde det enda jag lärt mig. Jag flydde till spelandet. Den här gången utan några spärrar. Utländska casinon. Obegränsat. Pengarna försvann snabbt. Jag tog lån. Min sambo lånade mig 300 000 kronor för att hjälpa mig. Fy fan vad jag ångrar att hon tog det där lånet. Den skammen äter bokstavligt talat upp mig. Det borde ha varit stoppet. Istället blev det starten på något ännu värre. För nu hade jag inte bara förstört för mig själv. Jag hade dragit ner henne också.

Det finns en punkt där man inser vad man håller på med, men det spelar ingen roll. Man fortsätter ändå. Det är det som är så jävla svårt att förklara. Man är inte dum i huvudet. Man förstår. Men man är inte fri. Efter varje spelomgång kommer verkligheten tillbaka. Som en våg. Och med den kommer skammen, självhatet och tomheten. Och likt förbannat gör man om det. Till slut berättade jag hela sanningen. Att se min sambo gå sönder var värre än allt annat. För det var jag som gjort det. Inte spelet. Inte någon annan. Jag.

Idag inser jag att pengar inte är det största jag förlorat. Det är tid. År av mitt liv som bara försvunnit. Relationer som skadats. Förtroende som är borta. Men också något annat. Respekten för mig själv. Men trots allt det finns det en sak kvar. Jag lever. Och så länge jag gör det finns det en chans att vända. Jag är trött nu. Trött på lögnerna. Trött på rädslan. Trött på att inte känna igen mig själv. Jag har levt så här i över 20 år. Det får räcka nu.

Jag ska bli fri från skulder. Jag ska bli frisk. Jag ska vara den pappa mina barn förtjänar. Jag ska visa dem att pappa kan. Jag älskar min familj så mycket. Jag ser mig själv som en bra pappa och en god människa. Jag är inte ond. Jag vet att jag har förstört mycket. Jag har idag 1 100 000:- i skulder och jag är osäker på om min sambo vill fortsätta ett liv med mig.

På onsdag ska jag påbörja min första behandling. I morgon har jag och min sambo bokat möte med jurist för att se över möjligheter för henne att köpa ut mig från bostaden så jag kan släppa alla skulder. Framöver är det skuldsanering som gäller. Min sambo har tagit över hela min ekonomi och Mobilt BankID.

Nu får det räcka!

Klicka för att se resterande...