Mitt beslut att släppa allt till Inkasso/KFM – Från panik till kontroll (850k i skulder)

[robhol]

​

Hej på er,


Tänkte dela med mig av min resa hitintills, mest för att skriva av mig men också för att kanske ge lite hopp till andra som sitter i det där vidriga ekorrhjulet med konstant ångest och oro över att få ihop ekonomin varje månad.


Kort om min bakgrund: Mina problem beror inte på spel, droger, lyxkonsumtion eller liknande. Det började för en del år sedan. Jag försökte göra "allt rätt" och tog samlingslån för att baka ihop mindre krediter och bli skuldfri. Min kalkyl var dock ganska låg i botten, och när de senaste årens ekonomiska kriser och räntehöjningar slog till så sprack allt. Ni vet hur det är – kreditbolagen har en enorm vilja att höja räntan på sekunden, men en total ovilja att sänka den igen eller hjälpa till.


Till slut satt jag i en ohållbar situation där jag tog nya krediter bara för att klara månadens basala levnadskostnader och rulla skulderna vidare. Det blev en ond spiral för att överleva. Totalt har berget växt till ca 850 000 kr i vanliga lån och krediter.


Vändpunkten kom när jag tog ett vuxet samtal med en budgetrådgivare och kurator. Jag insåg att det inte gick längre. På deras inrådan fattade jag det tuffa men befriande beslutet att sluta betala. Jag drog i nödbromsen helt, införde ett stenhårt kreditstopp och skickade in min ansökan om skuldsanering (registrerades i december 2025).


Var står jag i dag?

• Skulder: Ca 850 000 kr (enbart lån/konsumtion, inga böter eller skadestånd).
• Inkomst: Ny anställning med en stabil lön på 35 500 kr i månaden. Innan jag fick det här jobbet låg min lön på mellan 27 000 och 29 000 kr, så ni kan ju själva räkna ut hur omöjligt det var att få ekonomin att gå ihop med den lägre inkomsten när räntefällorna väl slog igen.
• Status: Väntar på handläggning. Jag har förberett mig mentalt på att det kan bli ett avslag i första vändan eftersom en liten del av skulderna uppkom under 2025 i ett desperat försök att lösa situationen. Men jag har full dokumentation på exakt vad varje krona har gått till (inköp av varor för en sidosyssla som jag startade men snabbt lade ner på eget bevåg när jag såg att det inte bar sig). Jag kan förklara varje röd flagga.
• Strategi: Om det blir löneutmätning under tiden så tar jag det. Det får bli mitt stenhårda kvitto till Kronofogden på att jag sköter mig, inte tar nya krediter och att mitt förändrade beteende är permanent. Bliver det avslag söker jag igen i början av nästa år när skulderna blivit äldre.

Det bästa jag har gjort är att sluta panikboka nya lån. Nu har jag och frun ett stenhårt system där vi dubbelkollar alla fasta räkningar varje månad, och vi har till och med en släkting som agerar "extern revisor" och kollar att vi håller oss till planen.


Det mest komiska i hela den här resan är att jag – enligt alla matematiska normer – kommer att få en betydligt bättre ekonomi under en skuldsanering (eller löneutmätning) än vad jag någonsin hade innan jag släppte allt.


Innan gick i prinsip hela min lön och alla extra slantar direkt till att betala de sjuka räntefällorna (hade nästan 85 000 kr bara i ränteutgifter under ett år!). Man levde under existensminimum mentalt och vände på varje krona. När myndigheterna nu går in och räknar ut mitt förbehållsbelopp, så ska det täcka hyra, mat och mina pendlingskostnader (pendlar från en stad runt Mälardalen till mitt jobb i Stockholm). Den summan jag får behålla till mig och familjen är faktiskt större än det lilla skvättöverskott jag hade kvar efter att kreditbolagen tagit sitt innan. Systemet är helt paradoxalt – man måste "gå i konkurs" för att faktiskt få råd att leva igen.


Varje gång ett inkassobolag ringer eller skickar arga brev svarar jag bara sakligt med en färdig mall: Jag har en pågående skuldsanering, min ekonomi tillåter inte betalning, jag följer regelverket att inte gynna enskilda borgenärer under väntetiden, och ni får gärna skicka till KFM om ni vill – jag förhåller mig till myndighetens handläggning. Det är otroligt skönt att ha tagit tillbaka taktpinnen. Två bolag har redan svarat att jag "inte behöver svara på alla meddelanden", så de har fattat att skrämseltaktiken inte biter längre.


Ville bara skicka en styrkekram till alla er som kämpar. Det går att ta kontrollen även när berget känns för högt! Ask me anything om ni undrar över hur det var att släppa allt.