Lånforum.se rekommenderar

1. Zmarta - Forumets favorit
2. Lendo - Ett bra alternativ
3. Klaralån - Lån utan UC
4. Brixo Privatlån - Ingen UC
5. Loanstep - Ingen UC, nytt erbjudande
6. Creditstar - Ingen UC, nytt erbjudande
7. Tomly - Lån utan UC
8. Kredio - Lån utan UC
9. Flexkontot - Swish, ingen UC
10. Ferratum - Lån utan UC
11. Brixo - Swish-utbetalning & Ingen UC

Visa ränteexempel

JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.

Svara på tråd

Meddelande: <blockquote data-quote="lia20" data-source="post: 158961" data-attributes="member: 4823">HejHar de senaste veckorna tillbringat en hel del tid här, lusläsandes tråd efter tråd. Vill efter detta rikta ett stort tack till många, som berättar, beskriver, råder och ängslas men framför allt stöttar i svåra situationer. Har kommit till mitt vägskäl, där en resa avslutas och en annan får ta vid. Stundtals ångestskapande tanke, och mitt läsande här har kantats av önskan om facit. Vem har vilken skuldsumma och hur har det gått för den? Vem har sökt skuldsanering och vad hade den för inkomst? Förutsättningar? Det är svårt att ge sig ut utan karta och kompass, men samtidigt förstår jag ju att sökandet efter svar som inte till fullo finns snarare genererar mer oro. Garantier, förväntansångest och annat får helt enkelt stå åt sidan. Jag släpper kontrollen med önskan om att så småningom återfå den. Och mitt i all kaos känner jag i hjärtat att det är rätt. Jag har varit skuldsatt sedan ca 2008, inte alltid per definition överskuldsatt. De senaste åren har dock varit förjefvliga. Jag har dock aldrig (!) varit sen med en betalning, m.a.o aldrig fått påminnelse eller ngt som följer efter det. Någonstans har det ju funnits en, förvisso något märklig, hög moral och ambition att betala. Men det borde jag ju förstått för länge sedan att det inte går ihop. Det är mycket man borde… Jag har idag en skuldbörda på åtminstone ca 800 000 kr, detta är då innan dröjsmålsräntor etc börjar ticka. Jag har 16 borgenärer och per idag är lägsta belopp att betala ca 26 000 kr i månaden. Min bruttolön är 32-33 k/mån… Även om jag får barnbidrag m.m så talar ekvationen sitt tydliga språk. Jag har nu bestämt mig för att släppa allt. Och en fundering jag med det har är: jag får för mig att det inte är någon större idé att lägga energi på att förhandla med borgenärer, då de är flera till antalet så verkar erfarenheter vara att det i slutändan ändå är svårt att hamna på en rimlig nivå? Min tanke är att låta det hamna hos Kronofogden, där framtida löneutmätning får reglera skulden. Jag har inga andra tillgångar, dyrbarheter eller onödigheter. Livet hände, på flera olika vis. Separationer, lögner och hos mig en dum snällhet, mångårigt liv som den enda av två vuxna med inkomst = den enda som kan stå för lån. Men inget i livet har hänt utan att jag godkänt och accepterat det. Det är min viktigaste lärdom, utöver själva acceptansen kring att såhär ser min situation ut. Ibland känner jag mig dock uppgiven över hur ekonomin ser ut. Jag mäter inte mitt värde i pengar, men idag är hela alltet runtomkring så himla fint. Jag är en kvinna i mina bästa år, har en stabil anställning, fyra underbara barn och är ensam vuxen i mitt hem. Vi ägnar oss inte åt lyxkonsumtion, älskar skogen, soffhänget och tid tillsammans. Ljuvligt. Men pengarna… Med anledning av mina omständigheter, och framför allt för mina barns skull, har jag tankar på att åtminstone prova söka skuldsanering. Vi får se.Jag förbereder mig nu för ett liv under utmätning, men med mer att röra mig med per månad. Japp. Jag förstår det nu som att jag bara låter bli att betala? Säger upp autogiron? Det bär emot, och jag funderar på att maila borgenärerna och förklara att såhär blir det. Samvetet pockar på. Har någon agerat så? Novell gick det och blev. Hjälp och tack för ordet.</blockquote>

Verifiering: Klassisk svensk soppa som är gul och brukar vara populär inom militären...