- Blev medlem
- 5 Oktober 2020
- Meddelanden
- 74
- Mottagna reaktioner
- 19
- Poäng
- 62
Jag är cirka 22 år gammal. Kille.
Bor: Syskon, mamma. (Pappa finns inte med i bilden tyvärr).
Vänner: Inga, (Några online vänner, några vänner som man känner ytligt i verkliga livet).
Idag kom verkligheten ikapp. Mitt liv suger, och det är inget liv som är roligt.
Fram tills 19 år förstod jag inte vad må dåligt är. Jag var väl fungerande tonåring i princip fram tills 19 års åldern. Hade allt, framtidsplaner, jobb, måendet var på topp. Flickvän. Var bra stämning överallt. Hade många vänner. Gjorde allt jag ville och mådde bra av.
Sedan hände en sak där i 2019. Saken som hände: Jag testade droger, jag började spelmissbruk, jag började utveckla panikattacker, men inte lätta, dom började ta över mitt liv ganska brutalt.
Idag har jag varken drogmissbruk eller spelmissbruk kvar. Och dom problemen är ingenting för mig, det jag menar är att även om dom existerade skulle det inte vara mitt största bekymmer.
Mitt problem: Jag lever med extremt handikappande panikångest/panikattacker i vardagen. Läser man på nätet ser man ytligt att en panikattack inte är farligt, det är många som får det, etc.
Mina begränsar mig jättemycket, jag kan vara hemma och få svåra panikattacker, jag kan knappt gå utomhus pga dom. Jag kan inte fungera socialt, jag kan inte göra allt jag vill och behöver i min vardag pga dom. Jag vaknar på morgonen, redan där börjar helvetet, jag vet om att det kommer bli en lång dag av panikattacker, att som 22 åring få titta på alla andra som kan åtminstone ta sig ut och ha ett någorlunda fungerande liv medans man sitter där med konstanta panikattacker på repeat under dagen, kan inte minnas en dag där jag varit ute utan att känna att jag samtidigt har en panikattack.
Att min familj ser mig såhär, att jag inte kan hjälpa min familj eller bidra till något, att jag under mina bästa år mest bara sitter hemma i mitt rum och slösar bort livet,
Hade önskat bygga upp ett liv, ett stabilt liv, kunna göra vardagliga saker, som att bara att ta en promenad ute, utan att känna någon panik, eller åtminstone kunna hantera det.
Att ligga i sin säng på natten och känna att imorgon kommer en ny helvete till dag, i 3 år har jag hållit ut och orkat.
Jag har försökt med det mesta, idag ställde jag mig frågan om detta liv är värt leva och svaret landade på nej, det är det inte och ingen kan säga något annat,
Det är ju inte värt leva ett liv där man i princip bara sitter i sitt rum och slösar bort sitt liv.
Har även skulder på grund av dåliga vanor tidigare, som måste betalas. Men när man inte ens kan jobba normalt hur ska man då på något vis betala av skulderna? Skulderna ligger på 80,000 sek ca sträcker sig mot 100K. Så det är inte så illa, men med tanke på att jag knappt kan jobba eller dylikt gör det svårt.
Jag önska bara jag var normal, att jag inte behövde leva i skräck, och i panikattacker varje dag dag in dag ut, att inte ens kunna sitta framför sin Tv i vardagsrummet normalt utan att få panikattacker.
Allt det ´´tråkiga´´ i vardagen som att gå handla mat, jobba, städa etc, det vore kul för mig om jag någonsin blir av med dessa panikattacker. Jag vill kunna finnas för min familj, och vänner och andra. Kunna bara leva normalt.
Lösningar:
Prata med psykolog/Medicinering,
Har försökt prata med psykolog flertals gånger inte till mycket hjälp tyvärr.
Medicinering vet jag inte om jag vill börja då det känns som man blir beroende utav det, och att det har bieffekter.
Ärlighet:
Jag har inte gjort så mycket för att bli av med detta, har inte tränat så mycket på ändra tankarna, och utmana mig, etc.
Mestadels eftersom jag känner det är så jobbigt och svårt.
En panikattack som är riktigt stark är helt handikappande, man får ingen luft, man är säker på att man när som helst kommer tuppa av, man får yrsel som man nyss varit på liseberg eller grönan en dödsångest av klass,
Skulle beskriva det som om man skulle missat t.ex. ett trappsteg den stressen man kan få, men att den varar i mycket längre tid, flera minuter eller mer.
Att va kille, 22 år, och må såhär och ha dessa problem får en känna en ensam, konstig, udda, skit, och svag, onormal,
Från ett perfekt liv, till ett skitigt liv som nått botten.
Men brukar föreställa mig att om jag någonsin blir av med detta, eller åtminstone kan leva med det så det funkar, vilket härligt liv då, hade uppskattat det lilla i vardagen, som alla idag ´´normala´´ kanske tar för givet.
Vet inte heller meningen med denna tråd egentligen, kändes bara som jag inte har något annat att göra.
Ta hand om er medans ni mår bra, livet har tuffa stunder, i slutet av dagen ska man kanske vara tacksam att ens namn inte står inristat i någon kyrkogård ännu och det är nu när man lever man har makten att ändra sitt liv till det bättre, frågan är bara hur.
Tack du/ni som läste.
Bor: Syskon, mamma. (Pappa finns inte med i bilden tyvärr).
Vänner: Inga, (Några online vänner, några vänner som man känner ytligt i verkliga livet).
Idag kom verkligheten ikapp. Mitt liv suger, och det är inget liv som är roligt.
Fram tills 19 år förstod jag inte vad må dåligt är. Jag var väl fungerande tonåring i princip fram tills 19 års åldern. Hade allt, framtidsplaner, jobb, måendet var på topp. Flickvän. Var bra stämning överallt. Hade många vänner. Gjorde allt jag ville och mådde bra av.
Sedan hände en sak där i 2019. Saken som hände: Jag testade droger, jag började spelmissbruk, jag började utveckla panikattacker, men inte lätta, dom började ta över mitt liv ganska brutalt.
Idag har jag varken drogmissbruk eller spelmissbruk kvar. Och dom problemen är ingenting för mig, det jag menar är att även om dom existerade skulle det inte vara mitt största bekymmer.
Mitt problem: Jag lever med extremt handikappande panikångest/panikattacker i vardagen. Läser man på nätet ser man ytligt att en panikattack inte är farligt, det är många som får det, etc.
Mina begränsar mig jättemycket, jag kan vara hemma och få svåra panikattacker, jag kan knappt gå utomhus pga dom. Jag kan inte fungera socialt, jag kan inte göra allt jag vill och behöver i min vardag pga dom. Jag vaknar på morgonen, redan där börjar helvetet, jag vet om att det kommer bli en lång dag av panikattacker, att som 22 åring få titta på alla andra som kan åtminstone ta sig ut och ha ett någorlunda fungerande liv medans man sitter där med konstanta panikattacker på repeat under dagen, kan inte minnas en dag där jag varit ute utan att känna att jag samtidigt har en panikattack.
Att min familj ser mig såhär, att jag inte kan hjälpa min familj eller bidra till något, att jag under mina bästa år mest bara sitter hemma i mitt rum och slösar bort livet,
Hade önskat bygga upp ett liv, ett stabilt liv, kunna göra vardagliga saker, som att bara att ta en promenad ute, utan att känna någon panik, eller åtminstone kunna hantera det.
Att ligga i sin säng på natten och känna att imorgon kommer en ny helvete till dag, i 3 år har jag hållit ut och orkat.
Jag har försökt med det mesta, idag ställde jag mig frågan om detta liv är värt leva och svaret landade på nej, det är det inte och ingen kan säga något annat,
Det är ju inte värt leva ett liv där man i princip bara sitter i sitt rum och slösar bort sitt liv.
Har även skulder på grund av dåliga vanor tidigare, som måste betalas. Men när man inte ens kan jobba normalt hur ska man då på något vis betala av skulderna? Skulderna ligger på 80,000 sek ca sträcker sig mot 100K. Så det är inte så illa, men med tanke på att jag knappt kan jobba eller dylikt gör det svårt.
Jag önska bara jag var normal, att jag inte behövde leva i skräck, och i panikattacker varje dag dag in dag ut, att inte ens kunna sitta framför sin Tv i vardagsrummet normalt utan att få panikattacker.
Allt det ´´tråkiga´´ i vardagen som att gå handla mat, jobba, städa etc, det vore kul för mig om jag någonsin blir av med dessa panikattacker. Jag vill kunna finnas för min familj, och vänner och andra. Kunna bara leva normalt.
Lösningar:
Prata med psykolog/Medicinering,
Har försökt prata med psykolog flertals gånger inte till mycket hjälp tyvärr.
Medicinering vet jag inte om jag vill börja då det känns som man blir beroende utav det, och att det har bieffekter.
Ärlighet:
Jag har inte gjort så mycket för att bli av med detta, har inte tränat så mycket på ändra tankarna, och utmana mig, etc.
Mestadels eftersom jag känner det är så jobbigt och svårt.
En panikattack som är riktigt stark är helt handikappande, man får ingen luft, man är säker på att man när som helst kommer tuppa av, man får yrsel som man nyss varit på liseberg eller grönan en dödsångest av klass,
Skulle beskriva det som om man skulle missat t.ex. ett trappsteg den stressen man kan få, men att den varar i mycket längre tid, flera minuter eller mer.
Att va kille, 22 år, och må såhär och ha dessa problem får en känna en ensam, konstig, udda, skit, och svag, onormal,
Från ett perfekt liv, till ett skitigt liv som nått botten.
Men brukar föreställa mig att om jag någonsin blir av med detta, eller åtminstone kan leva med det så det funkar, vilket härligt liv då, hade uppskattat det lilla i vardagen, som alla idag ´´normala´´ kanske tar för givet.
Vet inte heller meningen med denna tråd egentligen, kändes bara som jag inte har något annat att göra.
Ta hand om er medans ni mår bra, livet har tuffa stunder, i slutet av dagen ska man kanske vara tacksam att ens namn inte står inristat i någon kyrkogård ännu och det är nu när man lever man har makten att ändra sitt liv till det bättre, frågan är bara hur.
Tack du/ni som läste.
Jag kan bli din vän! Bor du i södra delarna av Sverige kan vi mötas halvvägs och ta en öl?
!