- Blev medlem
- 5 Januari 2020
- Meddelanden
- 37
- Mottagna reaktioner
- 54
- Poäng
- 157
Nu tycker jag det är dags för min historia att komma ut i ljuset. Länge har jag suttit och funderat på om jag ska skriva hur min erfarenhet kring min ekonomi varit, och jag känner att de kanske är fler som sitter i samma situation som söker efter svar. Jag tänker inte gå in på några exakta summor eller företag/bank skulderna gäller utan mer hur jag hamnade i den situationen jag är i idag.
Det hela började för 7 år sen när jag köpte hus, för att bli sambo med min dåvarande flickvän. Jag hade fast jobb och hon var säsongsanställd. Jag köpte huset själv då hon sa till mig att hon inte fick ta lån, något som jag inte satte mig emot. Jag köpte huset och vi flyttade ihop på hösten 2016. I samband med flytten så avslutades hennes jobb, säsongen var över och hon hade fått jobba längre än väntat. Men med detta så försvann hennes inkomst men inget som direkt påverkade vårat leverne, däremot så började hon i samband med sin arbetslöshet även att handla på kredit. Något som blev påfrestande först på våren när påminnelse efter påminnelse började dyka upp. Jag tog då ett ”mindre” samlingslån för att baka in hennes krediter och ett tidigare billån jag hade för att få bort räntebomberna. Sen valde hon att helt plötsligt flytta ut ur huset då hon inte trivdes, så vi gick isär. Det hon fick med sig var kreditkorten, något jag inte tänkte på förrens räkningar dök upp. Hon träffade då ganska snabbt efter vårt uppbrott en ny kille som i orten vi bodde på inte har de renaste mjölet i påsen om man säger så. Titt som tätt så kom hot om ditten och datten och jag kände till slut att jag inte kan bo kvar. (Hade övervakningskamera där jag såg att jag ofta fick påhälsningar utan förstörelse, men tillräckligt för att förstå att jag inte var säker)
Jag sökte nytt jobb på annan ort, ganska långt ifrån min hemaddress, och fick tjänsten.
Då den nya tjänsten innebar flytt så fick jag lov att skaffa ett till boende på den nya orten i väntan på att komma igång med försäljningen av mitt hus.
Försäljningen tog tid och med den lönen jag hade så var de precis att jag gick runt med dubbelt boende, men sen kom nåda stöten.
Efter ett uppdrag på jobbet så råkade jag ut för en arbetsplatsolycka där jag skadade ryggen såpass illa att jag fick lov att opereras. Jag blev sängliggandes i lite drygt 3 månader. I samband med detta så kan ni nog räkna ut att jag inte riktigt gick runt ekonomiskt.
Jag bör poängtera en viktig faktor, en vecka innan olyckan så tog jag ett stort samlingslån för att få det hela att gå runt, mitt bekymmer var att jag inte hade koll på hur stort skuldberg jag egentligen hade. Detta samlingslån som jag trodde att de skulle räcka till alla återstående skulder var bara en tredjedel av hela berget. Något jag blev varse när jag började ringa till alla jag hade skuld till. Det jag gjorde med det samlingslånet blev att jag betalade av många mindre krediter. Men hade efter detta tre "samlingslån" mer eller mindre.
Så när jag väl blivit opererad och börjar få kontakt med försäkringskassan så börjar de att strula, FK menade att dom inte fått alla papper för sjukpeng och mitt företag visade mig att dom skickat allt som FK efterfrågat. Så jag fick sjukpengen först en månad efter att jag kommit igång med arbetet igen. Under den här tiden har mina skulder då börjat hamna hos inkasso, ingen av mina låneinstitut gav mig uppskov eller liknande innan skulderna hamnade där dom hamnade. Jag försökte göra allt i min makt för att komma överens och att komma ikapp med skulderna, men det ända jag fick i gehör var att gå med på avbetalningsplan som inkassobolagen skickat. Något som aldrig hade gått runt. I det läget började jag fundera på vad som skulle hända om jag släppte de kfm, så jag var inne här och läste, och de som gjorde att jag tog beslutet att släppa allt var att jag ville få ett slut på lånekarusellen. Alla ringde och erbjöd de ena lånet efter de andra och man lånar så mycket att man inte hinner se lönen på kontot innan den är borta.
Så där och då, våren 2018 släppte jag allt utom ett lån. Varför vet jag inte, de bara blev så. Hösten 2018 fick jag huset sålt och löneutmätningen påbörjades i oktober.
Det har varit en riktig berg och dalbana med mycket känslor. Innan jag släppte allt så försökte jag in i de sista att få till ett stort samlingslån för att slippa löneutmätning och är de nånting jag faktiskt önskat av den här erfarenheten så är de att ha lyckats med att få ett samlingslån istället för löneutmätning. Men jag ställer då frågan, hade mitt lånebeteende ändrats, eller hade det blivit värre? Med löneutmätning så sitter man ganska fast, och det är faktiskt riktigt skönt ibland. Ibland är de riktigt jobbigt. Men de har framförallt tagit bort mitt måste-låna-för-att-få-livet-att-gå-runt-begär. Man kan sammanfatta det hela som att jag har börjat leva efter situationen.
Av den erfarenheten jag har nu så är mitt tankesätt att, jag vill inte låna en massa. Jag vill kunna spara. Jag vill kunna handla för min egna pengar. Jag vill inte leva på någon annans pengar. Jag kommer använda perioden som jag har anmärkningar till att spara spara spara och åter spara. När jag sen är av med anmärkningarna så är min förhoppning om att jag kanske en dag har en tillräcklig buffert för att våga köpa hus, igen.
Och snart är jag där, jag kommer att få en ganska stor roll på mitt jobb snart och med de en ganska stor löneökning vilket kommer korta tiden på löneutmätning avsevärt. Efter det samtalet med chefen visste glädjen inga gränser. Så om jag räknat rätt och inget oförutsett händer så är jag helt skuldfri i November i år(+/- en månad). Och jag kommer fira den som jag firade min första sejour hos kfm i unga dagar, en cigarr och en flaska skumpa!
Just ja, bara för att ge ett litet perspektiv om hur stor skuldbilden varit. Den totala skuldbördan efter husförsäljningen har varit runt 800 000, varav 575 000 som är/varit hos KFM.
Det hela började för 7 år sen när jag köpte hus, för att bli sambo med min dåvarande flickvän. Jag hade fast jobb och hon var säsongsanställd. Jag köpte huset själv då hon sa till mig att hon inte fick ta lån, något som jag inte satte mig emot. Jag köpte huset och vi flyttade ihop på hösten 2016. I samband med flytten så avslutades hennes jobb, säsongen var över och hon hade fått jobba längre än väntat. Men med detta så försvann hennes inkomst men inget som direkt påverkade vårat leverne, däremot så började hon i samband med sin arbetslöshet även att handla på kredit. Något som blev påfrestande först på våren när påminnelse efter påminnelse började dyka upp. Jag tog då ett ”mindre” samlingslån för att baka in hennes krediter och ett tidigare billån jag hade för att få bort räntebomberna. Sen valde hon att helt plötsligt flytta ut ur huset då hon inte trivdes, så vi gick isär. Det hon fick med sig var kreditkorten, något jag inte tänkte på förrens räkningar dök upp. Hon träffade då ganska snabbt efter vårt uppbrott en ny kille som i orten vi bodde på inte har de renaste mjölet i påsen om man säger så. Titt som tätt så kom hot om ditten och datten och jag kände till slut att jag inte kan bo kvar. (Hade övervakningskamera där jag såg att jag ofta fick påhälsningar utan förstörelse, men tillräckligt för att förstå att jag inte var säker)
Jag sökte nytt jobb på annan ort, ganska långt ifrån min hemaddress, och fick tjänsten.
Då den nya tjänsten innebar flytt så fick jag lov att skaffa ett till boende på den nya orten i väntan på att komma igång med försäljningen av mitt hus.
Försäljningen tog tid och med den lönen jag hade så var de precis att jag gick runt med dubbelt boende, men sen kom nåda stöten.
Efter ett uppdrag på jobbet så råkade jag ut för en arbetsplatsolycka där jag skadade ryggen såpass illa att jag fick lov att opereras. Jag blev sängliggandes i lite drygt 3 månader. I samband med detta så kan ni nog räkna ut att jag inte riktigt gick runt ekonomiskt.
Jag bör poängtera en viktig faktor, en vecka innan olyckan så tog jag ett stort samlingslån för att få det hela att gå runt, mitt bekymmer var att jag inte hade koll på hur stort skuldberg jag egentligen hade. Detta samlingslån som jag trodde att de skulle räcka till alla återstående skulder var bara en tredjedel av hela berget. Något jag blev varse när jag började ringa till alla jag hade skuld till. Det jag gjorde med det samlingslånet blev att jag betalade av många mindre krediter. Men hade efter detta tre "samlingslån" mer eller mindre.
Så när jag väl blivit opererad och börjar få kontakt med försäkringskassan så börjar de att strula, FK menade att dom inte fått alla papper för sjukpeng och mitt företag visade mig att dom skickat allt som FK efterfrågat. Så jag fick sjukpengen först en månad efter att jag kommit igång med arbetet igen. Under den här tiden har mina skulder då börjat hamna hos inkasso, ingen av mina låneinstitut gav mig uppskov eller liknande innan skulderna hamnade där dom hamnade. Jag försökte göra allt i min makt för att komma överens och att komma ikapp med skulderna, men det ända jag fick i gehör var att gå med på avbetalningsplan som inkassobolagen skickat. Något som aldrig hade gått runt. I det läget började jag fundera på vad som skulle hända om jag släppte de kfm, så jag var inne här och läste, och de som gjorde att jag tog beslutet att släppa allt var att jag ville få ett slut på lånekarusellen. Alla ringde och erbjöd de ena lånet efter de andra och man lånar så mycket att man inte hinner se lönen på kontot innan den är borta.
Så där och då, våren 2018 släppte jag allt utom ett lån. Varför vet jag inte, de bara blev så. Hösten 2018 fick jag huset sålt och löneutmätningen påbörjades i oktober.
Det har varit en riktig berg och dalbana med mycket känslor. Innan jag släppte allt så försökte jag in i de sista att få till ett stort samlingslån för att slippa löneutmätning och är de nånting jag faktiskt önskat av den här erfarenheten så är de att ha lyckats med att få ett samlingslån istället för löneutmätning. Men jag ställer då frågan, hade mitt lånebeteende ändrats, eller hade det blivit värre? Med löneutmätning så sitter man ganska fast, och det är faktiskt riktigt skönt ibland. Ibland är de riktigt jobbigt. Men de har framförallt tagit bort mitt måste-låna-för-att-få-livet-att-gå-runt-begär. Man kan sammanfatta det hela som att jag har börjat leva efter situationen.
Av den erfarenheten jag har nu så är mitt tankesätt att, jag vill inte låna en massa. Jag vill kunna spara. Jag vill kunna handla för min egna pengar. Jag vill inte leva på någon annans pengar. Jag kommer använda perioden som jag har anmärkningar till att spara spara spara och åter spara. När jag sen är av med anmärkningarna så är min förhoppning om att jag kanske en dag har en tillräcklig buffert för att våga köpa hus, igen.
Och snart är jag där, jag kommer att få en ganska stor roll på mitt jobb snart och med de en ganska stor löneökning vilket kommer korta tiden på löneutmätning avsevärt. Efter det samtalet med chefen visste glädjen inga gränser. Så om jag räknat rätt och inget oförutsett händer så är jag helt skuldfri i November i år(+/- en månad). Och jag kommer fira den som jag firade min första sejour hos kfm i unga dagar, en cigarr och en flaska skumpa!
Just ja, bara för att ge ett litet perspektiv om hur stor skuldbilden varit. Den totala skuldbördan efter husförsäljningen har varit runt 800 000, varav 575 000 som är/varit hos KFM.