Jag har nått botten nu och ber om ursäkt för en väldigt lång tråd men kanske kan den för den som orkar läsa ändå skänka tröst till någon annan som ser att de inte är ensamma. Även jag känner mig nu extremt ensam och rädd.
Har knappt kunnat äta eller sova på flera dagar sedan jag insåg att skulderna nu är övermäktiga. Har sådan ångest. Hatar mig själv så behöver ingen uppläxning om att det är mitt eget fel att jag hamnat här. Det vet jag så klart om. Har så klart funderat på att bara göra slut på allt, men man pendlar ju mellan hopp och förtvivlan. Känner mig som den sämsta människan på jorden och känner verkligen att livet är över.
Det känns extra hårt just nu, för jag har aldrig i mitt liv varit arbetslös, aldrig varit sjukskriven, alltid jobbat 100 %, aldrig varit sen med en enda räkning i hela mitt 35-åriga liv. Alltid skött jobb exemplariskt. Aldrig fått böter, alltid varit livrädd för att göra ett enda snedsteg. Men nu har allt kollapsat. Med CSN inräknat är mina skulder på runt 1,1 miljon just nu. Har fast anställning och lön på 37k före skatt och ett förstahandskontrakt på en hyresrätt, men just nu går jag back enorma summor varje månad pga snabblån och liknande och har uttömt alla möjligheter till fler lån. Har börjat släppa några av snabblånen nu i dagarna, tänkte att jag kämpar någon eller några månader till med de mer seriösa banklånen jag har.
Det gick "fort" från att lyckas trolla med knäna varje månad tills jag till slut kraschade. Jag vet faktiskt inte hur jag hamnade här, men en anhörigs död för ett par år sedan (som jag hjälpte med dennes skulder) och extremt dåligt psykiskt mående har fått min ekonomi att krascha. Tar bara nya lån för att betala befintliga och nu finns ej längre några lån att få. Ja ni vet den karusellen. Nu har den stannat tvärt och det går inte längre.
Detta forumet har varit en tröst i dagarna, så tänkte att jag skriver av mig och hoppas att någon kanske känner igen sig eller kan ge råd. Har isolerat mig den senaste veckan och försökt hitta lösningar. Det blir till sist maniskt och jag har hyperventilerar, gråter, kan inte äta, sover dåligt. Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet efter semestern och det känns också tungt, men jag ska försöka att fokusera på att prestera där, har alltid jobbat hårt och varit extremt uppskattad på alla arbetsplatser.
Jag bor ensam, har ingen familj och de vänner jag har känner jag att jag inte kan prata med.
Jag tror det enda rätta är att släppa allt till inkasso och kronofogden och bara betala hyra, el, telefoni, fackavgifter osv? Har insett att situationen är ohållbar. Det känns förnedrande, skamligt. Vill göra rätt för mig och aldrig någonsin hamna i den här skuldfällan igen. Aldrig mer.
Det jag gjort de senaste dagarna mellan ångestattackerna är att jag har försökt läsa på om allt som har med löneutmätning och skuldsanering att göra. Jag har gjort en budget för att leva på existensminimum utifrån Kronofogdens hemsida och det känns som att jag skulle klara det, även om det så klart inte är kul. Men känns på något vis som en lättnad att ha en budget klar. Jag har kontaktat skuldrådgivaren i min kommun, men det är semestertider nu. Jag har provat att söka skuldsanering hos Kronofogden, lämnade in igår trots att mina skulder inte landat hos inkasso än för jag vet att jag hamnar där snart, var skönt att ställa upp alla skulder. Hemskt att se men också bra med en överblick. Har små förhoppningar om att få igenom skuldsaneringen, men tänker att jag får söka igen längre fram om jag (antagligen) får avslag.
Har börjat rensa hemma och sälja av det jag kan avvara och som kan dra it lite extra pengar.
Är så rädd för att hamna utanför samhället helt och inte kunna ha ett vanligt betalkort osv. Kommer bara sköta mig framöver, vill aldrig mer ha problem, vill bara ha hjälp och få ett något så när värdigt liv. Inget kan väl hända med min lägenhet sedan många år tillbaka? Har förstahandskontrakt hos stor hyresvärd och aldrig varit sen med hyran. Samma med det befintliga telefonabonnemanget?
Läste några skräcktrådar där autogiron från snabblån återaktiverats trots att man tagit bort dessa och är livrädd att det ska hända så att hyran inte kan dras, så kanske bättre flytta allt till ny bank? Också skönt med en nystart? Funderar i ett senare skede att byta mobilnummer, mail osv men tänker att det får bli längre fram så inget viktigt missas.
Jag har mått extremt psykiskt dåligt under så många år pga många andra orsaker (vilket har fått mig att hamna här) så har nu bokat in besök för det och ska träffa en psykolog om ett par veckor och hoppas på att få remiss vidare.
Eftersom jag aldrig har hamnat hos inkasso och kronofogden förut är jag förstås livrädd för vad som ska hända nu.
Min största skräck är att de ska trakassera min arbetsplats? Är det normalt förfarande? Borde jag försöka förhandla med inkasso när det hamnar där? Hur lång tid tar det? Hos några av de mer seriösa kreditgivarna har jag lyckats skjuta upp betalningen en månad (men det kommer inte hålla nästa månad heller) och några snabblån som jag inte kan betala har jag kontaktat och berättat men de verkar inte särskilt intresserade.
Vad händer om ett inkassobolag kontaktar mig och jag inte kan betala, om de nekar betalningsplan? Börjar de ringa mitt jobb då? Är så himla rädd för det. Läst en del trådar men råd om att släppa allt och ignorera samtal och mail tills det hamnar hos Kronofogden, men vågar man det? Om man har kontakt med inkasso, även om man inte kan betala, kommer de fortfarande kontakta ens arbetsplats? Är så rädd för alla samtal och mail och brev osv. och vet inte hur jag ska agera.
Så fort det hamnar hos Kronofogden kommer jag självfallet att kontakta dem. Vill inte undfly någonting, vill endast ha hjälp och försöka göra rätt för mig.
Kommer Kronofogden alltid hem till en? Jag förstår att löneutmätning är den enda utvägen och det har jag förlikat mig med i ångestkvalen, då jag inte äger bostad eller fordon.
Det känns extremt förnedrande att lönekontoret får info om löneutmätningen, men det är ju oundvikligt. De är ganska bra på att snacka på mitt jobb och jag vet mycket som jag inte borde veta, så är 100 % säker på att det kommer gå varvet runt på hela kontoret, även om så klart ingen kan öppet säga till mig att de vet. Jag antar att jag får försöka förlika mig med även detta och hålla huvudet högt trots förnedringen. Känns just nu som om jag är den enda människan som satt mig i den här skiten, även om jag på något plan förstår att det inte är så.
Jag ska försöka tänka att jobb bara är jobb och att det inte är hela mitt liv (har levt för mitt jobb på alla arbetsplatser).
Har jobbresor inbokade den kommande månaden, så är också rädd att jag ska missa ett brev eller besök hemma och att det gör allt värre, hur lång tid tror ni allt tar? Och Kronofogden, visst använder de Kivra också?
Finns det något mer jag kan göra förberedande i väntan på vad som känns som undergången?
Det jag gjort: Öppnat nytt bankkonto, sökt hjälp för mitt dåliga psykiska mående, börjat sälja av saker jag har hemma, kontaktat skuldrådgivaren i kommunen, sökt skuldsanering samt gjort en budget för ett liv på existensminimum.
Det är en sådan vidrig kamp varje månad att försöka få alla räkningar att gå ihop och att ständigt pussla med nya smålån, det är helt obeskrivligt vilken ångest det ger.
Ni som släppt allt och vandrat vägen mot löneutmätning och eventuell skuldsanering, kände ni er på något sätt lättade efter det beslutet? Är det värt att fortsätta kämpa? Vill så gärna ha ett nytt liv, ta hand om min kropp, min psykiska hälsa och leva ett normalt liv igen.
www.msb.se
