Tusen miljoner tack för era fina kommentarer och omtanke
Vet inte riktigt vart jag ska börja i allt det här, sorgen har ihjäl mig känns det som, jag funderar 1000 gånger i minuten om det fanns något jag har kunnat gjort annorlunda, har jag kunnat se tecken som jag tänkt ”inte är så märkvärdigt” eller hur i h*lvete hände de här..
Jag har tyvärr ingen möjlighet till avlastning mer än 8h/mån för sonen via LSS i kommunen. Dottern är inte beviljad pga för låg ålder, ”normalt föräldraransvar”.
Jag har syskon men inga föräldrar i livet, men tyvärr klarar inte mina syskon av barnen pga deras funktionsnedsättning. Har en vän som kommer över och hjälper till att rodda med lite käk osv. Men de är tillfälligt nu under sommaren och semester.
Jag har som sagt också skickat in ansökan om sanering, men även där grottar tankarna på om de tycker jag var dum som valde att bli utköpt och säga upp mig från min trygga anställning och började studera istället för att få ett annat jobb som går att kombinera med mina barn.. jag kanske skulle tagit ett lättare jobb istället för att säga upp mig. Men de var inte det jag ville då och jag hade såklart inte planerat att de här skulle hända. Jag tänkte att vi överlever de här med mina studier, men nu står jag här själv.
Jag är idag sjukskriven och vet inte riktigt hur jag ens ska göra med fortsatta studier.
Rent utav livrädd om vad allt detnu innebär med inkasso, kronofogden, anmärkningar, ev utmätning.
Jag har haft CSN som inkomst, men har ansökt om sjukpenning. Jag har även ett helt Omvårdnadsbidrag.. känner också att jag kanske hade behövt flytta, till ett mindre och billigare boende. Men vem orkar ta tag i sånt nu?
TACK
@Terry_ för påminnelsen. Jag har han medförsäkrad i mitt fack så jag ska kolla upp det. Dock svårt att sätta sig o ringa runt osv när man är själv med barnen stor del av tiden.
Men jag fixar det på något vis, mina barn behöver mig mer än någonsin och de är också därför jag valt att släppa allt, det ordnar sig även om det inte känns så just nu.






