- Blev medlem
- 28 Juni 2019
- Meddelanden
- 126
- Mottagna reaktioner
- 121
- Poäng
- 297
Hej forumet,
Jag har försatt mig i en hemsk situation, som jag dessutom valt att (inte) hantera genom att köra strutstekniken alltför länge.
Är så arg på mig själv och hoppas nu, genom att berätta hur idiotisk jag varit, kunna få andra i liknande situationer att agera på annat sätt än jag gjort.
I korthet: jag har av olika anledningar (egen dumhet) hamnat i en ohållbar ekonomisk situation. Efter att ha kämpat några år med nya lån för att lösa återbetalningarna på de gamla kom det till en punkt där jag helt enkelt inte redde ut det längre.
Skammen och ångesten var - är - enorm och jag kunde inte förmå mig att öppna brev från kfm, eller att på annat sätt ta itu med min situation.
Det har nu landat i en tvångsförsäljning av min bostad. På ett sätt känns det skönt - min förhoppning är att jag ska vara skuldfri efter försäljningen och värsta scenariet är att jag har ett mindre skuldsaldo kvar, bör inte kunna bli mer än att några månaders löneutmätning löser det.
Men, det hade aldrig behövt gå så här långt. Om jag inte låtit ångesten och skammen över att inte kunna göra rätt for mig ta överhanden och istället tagit itu med att sälja bostaden själv för att reda upp situationen hade jag nu sluppit denna stress över att vara föremål för tvångsåtgärder. Rädslan över att detta ska uppmärksammas av vänner och bekanta är..förtärande.
Så, om det finns någon där som är på väg åt samma håll: gör inte som jag utan agera medan du fortfarande har eget handlingsutrymme! Det kan inte bli värre utan bara lite bättre, konstaterar jag såhär med facit i hand.
En av mina största anledningar att inte ta itu med situationen var en rädsla/skam inför att ha en dialog med kfm. Sedan några månader tillbaka har jag dock börjat samarbeta med dem och...de är kanon! Sakliga, vänliga och lösningsorienterade är hur jag upplevt dem. Varje samtal har lämnat mig med en bra känsla snarare än, som jag utgick ifrån, en påminnelse om hur värdelös jag är som försatt mig i situationen till att börja med.
Ber om ursäkt för långt inlägg. Dels har det varit terapeutiskt att skriva av mig och dels hoppas jag att någon som kanske befinner sig i en liknande situation ska peppas att kunna förmå sig ta itu med den såsom jag borde ha gjort.
Jag har försatt mig i en hemsk situation, som jag dessutom valt att (inte) hantera genom att köra strutstekniken alltför länge.
Är så arg på mig själv och hoppas nu, genom att berätta hur idiotisk jag varit, kunna få andra i liknande situationer att agera på annat sätt än jag gjort.
I korthet: jag har av olika anledningar (egen dumhet) hamnat i en ohållbar ekonomisk situation. Efter att ha kämpat några år med nya lån för att lösa återbetalningarna på de gamla kom det till en punkt där jag helt enkelt inte redde ut det längre.
Skammen och ångesten var - är - enorm och jag kunde inte förmå mig att öppna brev från kfm, eller att på annat sätt ta itu med min situation.
Det har nu landat i en tvångsförsäljning av min bostad. På ett sätt känns det skönt - min förhoppning är att jag ska vara skuldfri efter försäljningen och värsta scenariet är att jag har ett mindre skuldsaldo kvar, bör inte kunna bli mer än att några månaders löneutmätning löser det.
Men, det hade aldrig behövt gå så här långt. Om jag inte låtit ångesten och skammen över att inte kunna göra rätt for mig ta överhanden och istället tagit itu med att sälja bostaden själv för att reda upp situationen hade jag nu sluppit denna stress över att vara föremål för tvångsåtgärder. Rädslan över att detta ska uppmärksammas av vänner och bekanta är..förtärande.
Så, om det finns någon där som är på väg åt samma håll: gör inte som jag utan agera medan du fortfarande har eget handlingsutrymme! Det kan inte bli värre utan bara lite bättre, konstaterar jag såhär med facit i hand.
En av mina största anledningar att inte ta itu med situationen var en rädsla/skam inför att ha en dialog med kfm. Sedan några månader tillbaka har jag dock börjat samarbeta med dem och...de är kanon! Sakliga, vänliga och lösningsorienterade är hur jag upplevt dem. Varje samtal har lämnat mig med en bra känsla snarare än, som jag utgick ifrån, en påminnelse om hur värdelös jag är som försatt mig i situationen till att börja med.
Ber om ursäkt för långt inlägg. Dels har det varit terapeutiskt att skriva av mig och dels hoppas jag att någon som kanske befinner sig i en liknande situation ska peppas att kunna förmå sig ta itu med den såsom jag borde ha gjort.
