Hej alla! Vet egentligen redan svaret detta känns det som!
jag och min förra sambo blev särbo i januari, de har varit väldigt turbulent den sista tiden jag flyttade och första veckan jag och barnen hade flyttat så gav jag honom han space precis som han ville och han skrev osv allt var bra! Sen började de kännas konstigt, då jag började få panik och han sa saker som lät väldigt konstigt så fick jag sms psykfall om ni förstår! Vad så sårad och ångrar verkligen allt nu när han verkligen förklarade hur det var när vi faktiskt PRATADE så man förstår, sms kan man tolka som man vill! Jag vill inget hellre att vi ska försöka, för våran skull då jag vet vad jag måste göra för att ändra mig och även vad vi måste göra börja kommunicera bättre! Han säger att han inte vet vad han vill! Då han känner sig sårad och tror inte på oss! Men de stör mig något grymt! Jag förstår helt klart att han är sårad och givetvis är de svarar tro på något då! Om man bara iallafall tänker positivt och försöker! Så borde den tron komma tänker jag? Han säger även att han haft tanke att dejta en annan men han vet inte heller! Känns som han vet inget och de får mig i panik! Jag uppskattar verkligen till tusen att han är ärlig fast de gör så satans ont! Vi umgicks igår med barnen och de satt med igår och sa hela tiden att de ville att vi skulle bli ihop igen! Och jag sa att jag vill gärna ge det en ärlig chans, jag känner mig skyldig att göra det för oss och våran familj! Har även sagt (säkert jätte fel av mig) skulle han börja dejta någon annan måste vi bryta kontakten helt då jag inte kommer fixa det! Och då kommer de sluta med att han inte kommer prata eller träffa sina barn på två veckor mellan gångerna! Och är då rädd att de kommer tapp kontakten med honom! Men vill samtidigt inte ha honom här och han ska ringa när jag måste försöka komma över honom! Är hans beslut att ha barnen varannan helg med! Samtidigt vill jag bara sluta höra av mig och acceptera läget så kan vi umgås med barnen och han kan ringa och komma hit, utan att ha den känslan att man måste försöka då kanske de andra kommer av sig självt sen? Men är även rädd att skulle det INTE göra det så kommer jag bli så krossad att jag måste bryta kontakten.
vill så mycket! Kanske få helt enkelt chansa att acceptera läget och vi umgås han får höra av sig till barnen, han får komma hit och träffas och sova över osv.
känner mig som en fjantig tonåring igen! Och är nervös varje dag samtidigt är det så jobbigt höra barnen prata om att vi ska bli ihop osv. Han vet inget om vad de känner eller något då de aldrig egentligen pratar med honom. Är som sagt väldigt lätt för honom att släppa allt när det är jag som har barnen jämnt och han endast två helger i månaden! Usch! Var bara tvungen att skriva av mig!
