Känner igen känslan (även om mina skulder inte är pga överkonsumtion). På sistone känner jag större hopplöshet än när läget var som värst. Har funderat över hur det kan komma sig att det är så och kommit fram till att de åren det var som värst med inkasso, förelägganden, jaga lån och allt det här, var jag 180% inställd på att överleva dagen (under en period när jag behövde ringa 5-6 inkasso på samma dag och det kom mängder med tråkiga fakturor, krav, påminnelser, hot etc, hade jag som mål att överleva en kvart i taget!!!)
Nu när det faktiskt är bättre och det inte gäller en dag i taget så tror jag att hjärnan kopplar tillbaka alla "normala" tankar och känslor som det inte fanns utrymme för det förr och då kommer även ångesten och helhetsperspektivet om hur det har varit blir så påtaglig.
För att komma ifrån lite från katastroftänket har jag börjat dokumentera varje steg framåt, varje förbättring, precis som när jag skrev när varenda skuld för att ha koll, vill jag ha koll och bevis på att det faktiskt går framåt och att det går bättre. Det gör så mkt för psyket.