Det här är ingen frågeställning eller så, jag vet inte vad det är. Det är bara text.
Har inte mått så dåligt som jag gör idag, men på något vis fungerar iallafall kroppen.
Går på någon slags autopilot.
Det enda som är positivt med att depressionen lägger sig som en stenbumling över axlarna är att
det på något sätt öppnas en kanal, från hjärnan till tangentbordet eller pennan, och man
för en gångs skull faktiskt får ur sig något vettigt och relativt ofiltrerat.
Våren har precis kommit. Har svårt att känna någon glädje överhuvudtaget, inte alls faktiskt.
Hade jag kunnat det kanske jag hade känt glädje eller upprymdhet eller någon slags hoppfullhet.
Det finns mycket att känna sig glad för - tror jag. Fågelkvitter, grönska, blå himmel, badstränder,
talldoft, blommor på en äng. Allt det där är bara ord just nu. Rent logiskt vet jag att det är saker
som är positiva, som vanligtvis gör en glad och ger någon slags njutning. Men nu är det bara ord.
Nu är det snart Juni. I Augusti var det tänkt att livet skulle vända. Då skulle min sista betalningsanmärkning
försvinna, och min deklarerade inkomst skulle vara 375.000 istället för 105.000 som idag.
Jag skulle ta ett samlingslån och göra mig av med mina högräntelån på ca 100.000kr och börja se framåt mot
att kunna ta ett bolån så småningom, börja ett nytt liv. Skilsmässan går igenom i Augusti också, börja ha dottern
varannan vecka och kunna leva utan bråk och ångest och utan att bo trångt med någon som man inte fungerar
ihop med.
Men nu har det hänt igen. Speltorsk, handlat skit utan anledning, tagit ett för stort lån till för hög ränta.
Lånet var tänkt att vara ett samlingslån, egentligen skulle jag ta det i Augusti, men av någon anledning
blev jag beviljad ett lån innan dess, varför i helvete sökte jag ens.
150.000 för att täcka andra lån och köpa en bil, var ursäkten jag gav till mig själv .
En bil blev köpt, för 20.000. Resten gick åt, till vad vet jag inte längre. Eller det vet jag visst.
handlat på nätet, och spel. fucking spel. Jag registrerade mig på spelstopp förra året.
Det gick inte välja tills vidare, så jag spärrade mig i sex månader. efter fyra löste jag hur man kunde spela
på sidor som inte har svensk spel-licens, och komma runt "problemet"
Hyran är inte betalt sedan tre månader tillbaka. Förmodligen ligger en vräkning runt hörnet, har ingen aning eftersom
dom flesta brev är olästa, och dom som är det minns jag inte vad det stod i. Uppskattningsvis är jag sen med
betalningar på ungefär 60.000kr. På kontot finns ca 20kr. Funderade ett tag på att sälja bilen, och betala tillbaka det
jag kan. Åtminstone betala skulderna till elbolaget innan elen stängs av. Om inte vräkningen kommer först då.
Ett lån sägs upp i Juni, det är på 25.000kr tror jag, jag såg det i ämnesraden i ett mail från BigBank.
I övrigt läser jag inte mail, svarar inte i telefon och läser inte brev. Postlådan har jag inte tittat i på en vecka
tror jag. Kanske är det två veckor, dagarna flyter in i varandra.
Var jag ska ta vägen vet jag inte. och min dotter, och min "fru".. Hon har förresten ingen inkomst, och heller inget
annat boende. Självmordstankarna ligger och knackar i tinningarna. Det gör dom ganska ofta iochförsig, men
den här gången dunkar det, och jag har slut på anledningar att motarbeta dom med. senast det hände var det tankarna
på min dotter som stoppade mig. Just nu är dom tankarna det enda som hindrar mig att göra något åt dom.
Men planeringen är i full gång i bakhuvudet. Gasa ihjäl mig i bilen? Hänga mig? Vad ska jag skriva i mitt brev
vem ska jag be om ursäkt till, var ska jag göra det, vem kommer hitta min kropp..
Jag fick hjälp av min mor förra gången det här hände. Det var förresten bara några månader sedan. 50.000kr hostade hon upp, och
faran var över den gången. Jag lovade henne, mig själv, min dotter och resten av världen att det inte skulle
hända igen. Självklart hände det igen. Jag undrar vad som är fel i min hjärna, för något måste ju vara fel.
Normala människor har väl spärrar, något relä som slår ifrån när det går för långt, eller till och med
när man börjar ana att det är på väg att gå för långt.
Inte bara när det kommer till sådana här saker, även annat i livet. Jag klarar inte av att göra saker som inte intresserar mig.
Och det som intresserar mig för tillfället ändras hela tiden. Det blir en ond cirkel med tusen halvfärdiga projekt.
Jag har iallafall ett jobb. Det klarar jag av som det verkar, kanske för att det är samma arbetsuppgifter varje arbetsnatt,
kanske för att det är nattjobb. Jag kanske fungerar bättre på natten?
Jag får ut ungefär 19.000kr per månad, hyran är på 8.000 och lånen kostar mig 6.200kr. min fru skickar jag
4000kr varje månad för maten, sedan är det tomt. Så där finns inte mycket som kommer att göra saken bättre när
utmätningen snart kommer och knackar på dörren. Kanske hittar jag ett billigt boende, om någon nu hyr ut till
en idiot med tusen betalningsnmärkningar, en färsk vräkning och utan ekonomisk buffert.
Kanske blir jag av med vårdnaden om mitt barn, hamnar på gatan, knarkar sönder min hjärna, glömmer bort
vem jag är och vilka som älskar mig. Om någon gör det. blir till ett minne. Kanske bättre för alla om jag
gasar mig ändå.. Bättre att min dotter får växa upp utan mig än att hon får höra att hennes far bor på gatan
någonstans och är en nedknarkad idiot som inte har några mänskliga egenskaper utöver armar och ben.
Sitter just nu hos min syster med min dotter. Hon leker på golvet. Jag är ofta här när jag inte jobbar, för att
slippa vara hemma och bråka. Dessutom tycker hon om att vara med sina kusiner när dom inte är i skolan.
Jag hoppas att hon får fortsätta träffa dom när jag är borta, jag hoppas att hon får ett lyckligt liv.
Jag hoppas att mina oförmågor och min sinnesstämning inte går i arv.
Har inte mått så dåligt som jag gör idag, men på något vis fungerar iallafall kroppen.
Går på någon slags autopilot.
Det enda som är positivt med att depressionen lägger sig som en stenbumling över axlarna är att
det på något sätt öppnas en kanal, från hjärnan till tangentbordet eller pennan, och man
för en gångs skull faktiskt får ur sig något vettigt och relativt ofiltrerat.
Våren har precis kommit. Har svårt att känna någon glädje överhuvudtaget, inte alls faktiskt.
Hade jag kunnat det kanske jag hade känt glädje eller upprymdhet eller någon slags hoppfullhet.
Det finns mycket att känna sig glad för - tror jag. Fågelkvitter, grönska, blå himmel, badstränder,
talldoft, blommor på en äng. Allt det där är bara ord just nu. Rent logiskt vet jag att det är saker
som är positiva, som vanligtvis gör en glad och ger någon slags njutning. Men nu är det bara ord.
Nu är det snart Juni. I Augusti var det tänkt att livet skulle vända. Då skulle min sista betalningsanmärkning
försvinna, och min deklarerade inkomst skulle vara 375.000 istället för 105.000 som idag.
Jag skulle ta ett samlingslån och göra mig av med mina högräntelån på ca 100.000kr och börja se framåt mot
att kunna ta ett bolån så småningom, börja ett nytt liv. Skilsmässan går igenom i Augusti också, börja ha dottern
varannan vecka och kunna leva utan bråk och ångest och utan att bo trångt med någon som man inte fungerar
ihop med.
Men nu har det hänt igen. Speltorsk, handlat skit utan anledning, tagit ett för stort lån till för hög ränta.
Lånet var tänkt att vara ett samlingslån, egentligen skulle jag ta det i Augusti, men av någon anledning
blev jag beviljad ett lån innan dess, varför i helvete sökte jag ens.
150.000 för att täcka andra lån och köpa en bil, var ursäkten jag gav till mig själv .
En bil blev köpt, för 20.000. Resten gick åt, till vad vet jag inte längre. Eller det vet jag visst.
handlat på nätet, och spel. fucking spel. Jag registrerade mig på spelstopp förra året.
Det gick inte välja tills vidare, så jag spärrade mig i sex månader. efter fyra löste jag hur man kunde spela
på sidor som inte har svensk spel-licens, och komma runt "problemet"
Hyran är inte betalt sedan tre månader tillbaka. Förmodligen ligger en vräkning runt hörnet, har ingen aning eftersom
dom flesta brev är olästa, och dom som är det minns jag inte vad det stod i. Uppskattningsvis är jag sen med
betalningar på ungefär 60.000kr. På kontot finns ca 20kr. Funderade ett tag på att sälja bilen, och betala tillbaka det
jag kan. Åtminstone betala skulderna till elbolaget innan elen stängs av. Om inte vräkningen kommer först då.
Ett lån sägs upp i Juni, det är på 25.000kr tror jag, jag såg det i ämnesraden i ett mail från BigBank.
I övrigt läser jag inte mail, svarar inte i telefon och läser inte brev. Postlådan har jag inte tittat i på en vecka
tror jag. Kanske är det två veckor, dagarna flyter in i varandra.
Var jag ska ta vägen vet jag inte. och min dotter, och min "fru".. Hon har förresten ingen inkomst, och heller inget
annat boende. Självmordstankarna ligger och knackar i tinningarna. Det gör dom ganska ofta iochförsig, men
den här gången dunkar det, och jag har slut på anledningar att motarbeta dom med. senast det hände var det tankarna
på min dotter som stoppade mig. Just nu är dom tankarna det enda som hindrar mig att göra något åt dom.
Men planeringen är i full gång i bakhuvudet. Gasa ihjäl mig i bilen? Hänga mig? Vad ska jag skriva i mitt brev
vem ska jag be om ursäkt till, var ska jag göra det, vem kommer hitta min kropp..
Jag fick hjälp av min mor förra gången det här hände. Det var förresten bara några månader sedan. 50.000kr hostade hon upp, och
faran var över den gången. Jag lovade henne, mig själv, min dotter och resten av världen att det inte skulle
hända igen. Självklart hände det igen. Jag undrar vad som är fel i min hjärna, för något måste ju vara fel.
Normala människor har väl spärrar, något relä som slår ifrån när det går för långt, eller till och med
när man börjar ana att det är på väg att gå för långt.
Inte bara när det kommer till sådana här saker, även annat i livet. Jag klarar inte av att göra saker som inte intresserar mig.
Och det som intresserar mig för tillfället ändras hela tiden. Det blir en ond cirkel med tusen halvfärdiga projekt.
Jag har iallafall ett jobb. Det klarar jag av som det verkar, kanske för att det är samma arbetsuppgifter varje arbetsnatt,
kanske för att det är nattjobb. Jag kanske fungerar bättre på natten?
Jag får ut ungefär 19.000kr per månad, hyran är på 8.000 och lånen kostar mig 6.200kr. min fru skickar jag
4000kr varje månad för maten, sedan är det tomt. Så där finns inte mycket som kommer att göra saken bättre när
utmätningen snart kommer och knackar på dörren. Kanske hittar jag ett billigt boende, om någon nu hyr ut till
en idiot med tusen betalningsnmärkningar, en färsk vräkning och utan ekonomisk buffert.
Kanske blir jag av med vårdnaden om mitt barn, hamnar på gatan, knarkar sönder min hjärna, glömmer bort
vem jag är och vilka som älskar mig. Om någon gör det. blir till ett minne. Kanske bättre för alla om jag
gasar mig ändå.. Bättre att min dotter får växa upp utan mig än att hon får höra att hennes far bor på gatan
någonstans och är en nedknarkad idiot som inte har några mänskliga egenskaper utöver armar och ben.
Sitter just nu hos min syster med min dotter. Hon leker på golvet. Jag är ofta här när jag inte jobbar, för att
slippa vara hemma och bråka. Dessutom tycker hon om att vara med sina kusiner när dom inte är i skolan.
Jag hoppas att hon får fortsätta träffa dom när jag är borta, jag hoppas att hon får ett lyckligt liv.
Jag hoppas att mina oförmågor och min sinnesstämning inte går i arv.
