@Maria N Ditt svar träffade mig ordentligt. Inte för att jag är lätt kränkt men det kan kännas jobbigt att få tillrättavisningar här när man egentligen vet att man redan är på botten. Jag vill ju skrika att ”ni förstår ju inte för jag kan inte skriva allt här”. Samtidigt vet jag 100% varför jag sitter där jag gör osv.
Tror i princip ALLA här förstår en mer eller mindre. Många gånger önskar jag att jag hade ett spelberoende att skylla på eller något annat. Det har jag inte. Jag har givetvis andra faktorer, händelser och val som lett mig hit.
Jag är inte på något vis ute efter att smita undan mina skulder med en skuldsanering, tror även jag kommer få avslag den dagen jag ansöker, däremot känner jag att JAG vill ha en chans på livet. Jag vill få göra rätt för mig. Hade jag fått hjälp och kommit på fötter så hade jag varit så oerhört lyckligt lottat och hade skött mig exemplarisk.
Jag har jobbat inom bank/finans, juridik och ekonomi så skammen är enorm. Och just det är ju en av anledningarna till att jag sitter här skuldsatt upp över öronen. ”Alla” trodde jag hade koll. Det hade jag men även en partner som bara körde på och la allt ansvar på mig. Klagade jag? Nej inte särskilt ofta för jag var rädd för vad som skulle hända då… Även om det är MITT namn på skuldebreven så är det inte många kronor jag själv spenderat på mig. Jag är inte på något sätt oskyldig, absolut inte. Men av någon anledning så hamnade jag här och har väldigt svårt att acceptera situationen och en enorm rädsla för att hamna hos KFM.
Däremot så löser jag om lättnaden att veta vad man har att röra sig med varje månad. Att slippa oron och fixa/trixa grejen varje månad. Förra månaden fick jag in ”bra” men pengar och tyckte jag hade färre utgifter. Ändå sa det kababoom och kontot är typ tomt. Då har jag inte köpt en enda pinal. Men många lån/avbetalningsr osv sumreas ihop och blir en rejäl summa sammanlagt.
Jag ska sätta mig med min kompis excel. Lista mina skulder det och avbetalningar. Skriva ”min historia”.
Jag saknar dock svar/tips på en del av mina frågor som jag behöver för att våga ta det sista klivet. En början är väl att börja med att boka en tid hos budget och skuldrådgivaren i kommunen.
Jag är egentligen inte rädd för löneutmätning, men tror inte det finns något att utmäta, inte enligt ”kalkylen på KFM” den kan dock ändras såklart. Och där känner jag ju en skam i att om jag får löneutmätning för att göra rätt för mig och så finns det inget att ta. Eller bli beviljad skusa någon gång och inte heller där finns något att ta… För mig personligen lir ju resultatet så klart i slutänden en enorm vinst och lättnad men däremellan tror jag ångest, oro och en gnutta misslyckande kommer flåsa mig i nacken titt som tätt.
Jag vill helst ringa KFM och slänga upp min situation och förutsättningar. Få ett herregud du kommer gå under ge dig. Eller app app app lilla du, har du satt dig där du sitter så är det bara bita ihop.
Det handlar inte om att jag ”behöver prata med någon”, det har jag gjort. Jag har inte mer rätt till hjälp än någon annan. Det jag önskar jag kunde skylla på ser jag istället som min fördel, jag har inget spelberoende att bearbeta. Jag kommer inte få något återfall. Jag behöver bara en stor kram och hjälpen att komma på fötter igen.
Åh nej. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag tycker det är synd att det behövde gå så här långt och att jag var dum nog att inte strida för 50/50 gällande skulderna i en bodelning. Att jag där och då mådde så dåligt av andra anledningar att jag inte orkade ta den fighten. Orättvisor finns det många och jag vet att jag inte är ensam.
En dag hoppas jag att jag är skuldfri. Att jag vågar dejta utan rädslan att bli avvisad för en kass ekonomi. Att kunna hjälpa mina barn när dem behöver. Att kunna bygga upp mitt sparkonto som det senaste året raderats till absolut ingenting. Det här är inte vad jag hade valt till mig själv. Inte till någon. Men här är jag. Och det känns.
