Hem
Forum
Nya inlägg
Bokmärken
Sök forum
Nytt i forumet
Populära trådar
Bästa Samlingslån
Lånforums guide Samlingslån
Logga in
Registrera
Vad är nytt
Sök
Sök
Sök bara titlar
Av:
Nya inlägg
Bokmärken
Sök forum
Meny
Logga in
Registrera
Navigering
Installera vår App!
Installera
Fler alternativ
Kontakta oss
Stäng Meny
Senaste inlägg
Populära trådar
Bästa samlingslån
Bästa Sms-lån
Bästa Lån utan UC
Lånforums guide Samlingslån
Delta i vår namninsamling mot att fasa ut ränteavdraget på lån utan säkerhet:
Skriv under här
.
Lånforum.se rekommenderar
1.
Zmarta
- Forumets favorit
2.
Lendo
- Ett bra alternativ
3.
Compricer
- Jämför lån (ny)
4.
Kontantfinans
- Swish-utbetalning, ingen UC
5.
Klaralån
- Lån utan UC
6.
Brixo Privatlån (ny)
- Ingen UC
7.
Binly
- Lån utan UC
8.
Banky
- Lån utan UC
9.
Ferratum
- Lån utan UC
10.
Lumify
- Lån utan UC
Visa ränteexempel
Hem
Forum
Övrigt
Skuldreducering
Hopp eller förtvivlan?
JavaScript är inaktiverat. För en bättre upplevelse, vänligen aktivera JavaScript i din webbläsare innan du fortsätter.
Du använder en föråldrig webbläsare. Det får inte visa dessa eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en
alternativ webbläsare
.
Svara på tråd
Meddelande
<blockquote data-quote="Kraputt" data-source="post: 326075" data-attributes="member: 7418"><p>Jag satt och funderade på hur jag tagit mig hit till den här punkten. Jag är både rätt nöjd med mig själv (sa han och pöste av självgodhet) och missnöjd med hur jag har agerat på senaste tiden nu när skuldberget reduceras med en märkbar skopa varje månad och nu när jag har en slutpunkt i sikte.</p><p></p><p>Se mitt förra inlägg om hur jag plötsligt började planera för en framtid som mästerfotograf som pendlade mellan Milano, New York och Göteborg. Nåja, så långt kanske jag inte sträckte mig, men det jag nu låg och tänkte på innan nattasömnen var lika larvigt på sitt sätt. Och det slog mig, på ett djupare plan än tidigare, att skälet till att jag har tagit mig till den här punkten är att jag satte upp mål.</p><p></p><p>Små mål. Större mål. Stora mål. I 2017 när jag började gräva mig ur mitt svarta hål så hade jag ingen framtid. Livet var över. Jag var bara för feg för att göra ”det rätta” och avsluta det. Jag är inte rädd för döden, men är rädd för processen att bli en döing.</p><p></p><p>När jag började få mediciner sträckte sig min framtid plötsligt in i nästa vecka. Sedan in i nästa månad. Och jag kunde börja få grepp om livet igen genom små, små mål som jag satte upp och klarade (eller inte klarade). Jag började med ett stort mål (sluta röka), som gick åt helvete och fick mig att må dåligt eftersom jag var ett jävla stort misslyckande. Ursäkta språket. Sen, utan att jag ens svettades gick jag över till snus. Litet mål. Sen dra ner på snuset, lite grann. Litet mål. Idag räcker en dosa i två veckor. Nu kan jag ha det stora målet att en dag bestämma mig för att aldrig inköpa en ny dosa.</p><p></p><p>Jag hamnade på någon jäkla pysselsättning hos arbetsförmedlingen i 2018 där jag inom ”Stöd och matchning” skulle lära mig skriva CV. På riktigt. Jag hade just kravlat mig ur att vara officiellt knäpp, dvs deprimerad, och nu var det till att bli ”tillgänglig på arbetsmarknaden”. Jag hade varit sjuk sen 2013, hade precis kommit ur vården, och hade precis slutat med pillren. Då var det läge att jag skulle arbeta.</p><p></p><p>Som tur var tyckte min dåvarande soss-tant att det var helgalet och ringde en bekant som ringde en bekant och vips var jag i en sorts rehabilitering där jag fick reparera gamla möbler på egna premisser. Vilket var förvånande eftersom jag inte visste skillnad på ena änden av en mejsel och den andra. Men det funkade, därför att personen som drev stället var bra. Och hjälpte mig sätta upp mål. Små mål, större mål. Stora mål.</p><p></p><p>Mål är viktiga. Mål kommer att vara viktiga i framtiden. Mätbara, konkreta mål. Inte larviga dagdrömmar om att i medelåldern bli en mästerfotograf.</p></blockquote><p></p>
[QUOTE="Kraputt, post: 326075, member: 7418"] Jag satt och funderade på hur jag tagit mig hit till den här punkten. Jag är både rätt nöjd med mig själv (sa han och pöste av självgodhet) och missnöjd med hur jag har agerat på senaste tiden nu när skuldberget reduceras med en märkbar skopa varje månad och nu när jag har en slutpunkt i sikte. Se mitt förra inlägg om hur jag plötsligt började planera för en framtid som mästerfotograf som pendlade mellan Milano, New York och Göteborg. Nåja, så långt kanske jag inte sträckte mig, men det jag nu låg och tänkte på innan nattasömnen var lika larvigt på sitt sätt. Och det slog mig, på ett djupare plan än tidigare, att skälet till att jag har tagit mig till den här punkten är att jag satte upp mål. Små mål. Större mål. Stora mål. I 2017 när jag började gräva mig ur mitt svarta hål så hade jag ingen framtid. Livet var över. Jag var bara för feg för att göra ”det rätta” och avsluta det. Jag är inte rädd för döden, men är rädd för processen att bli en döing. När jag började få mediciner sträckte sig min framtid plötsligt in i nästa vecka. Sedan in i nästa månad. Och jag kunde börja få grepp om livet igen genom små, små mål som jag satte upp och klarade (eller inte klarade). Jag började med ett stort mål (sluta röka), som gick åt helvete och fick mig att må dåligt eftersom jag var ett jävla stort misslyckande. Ursäkta språket. Sen, utan att jag ens svettades gick jag över till snus. Litet mål. Sen dra ner på snuset, lite grann. Litet mål. Idag räcker en dosa i två veckor. Nu kan jag ha det stora målet att en dag bestämma mig för att aldrig inköpa en ny dosa. Jag hamnade på någon jäkla pysselsättning hos arbetsförmedlingen i 2018 där jag inom ”Stöd och matchning” skulle lära mig skriva CV. På riktigt. Jag hade just kravlat mig ur att vara officiellt knäpp, dvs deprimerad, och nu var det till att bli ”tillgänglig på arbetsmarknaden”. Jag hade varit sjuk sen 2013, hade precis kommit ur vården, och hade precis slutat med pillren. Då var det läge att jag skulle arbeta. Som tur var tyckte min dåvarande soss-tant att det var helgalet och ringde en bekant som ringde en bekant och vips var jag i en sorts rehabilitering där jag fick reparera gamla möbler på egna premisser. Vilket var förvånande eftersom jag inte visste skillnad på ena änden av en mejsel och den andra. Men det funkade, därför att personen som drev stället var bra. Och hjälpte mig sätta upp mål. Små mål, större mål. Stora mål. Mål är viktiga. Mål kommer att vara viktiga i framtiden. Mätbara, konkreta mål. Inte larviga dagdrömmar om att i medelåldern bli en mästerfotograf. [/QUOTE]
Verifiering
Klassisk svensk soppa som är gul och brukar vara populär inom militären...
Skicka svar
Hem
Forum
Övrigt
Skuldreducering
Hopp eller förtvivlan?
Topp