- Blev medlem
- 29 Mars 2016
- Meddelanden
- 290
- Mottagna reaktioner
- 101
- Poäng
- 307
Är ju en av många här som hamnat i trubbel, i vårt fall så har det handlat om husrenovering, hästar och överkonsumtion och inget spel inblandat.
Ska man sammanfatta läget så har vi bra löner, inget konstigt, vi betalar sjukt mycket i amorteringar och livet tuffar sin gilla gång. Hus lånet är snart nere under 1,5 miljoner, blanco har sjunkit under 700000 och de korta krediterna betas ner.
Det har varit så mycket värre, de här 6-7 åren det pågått när ett lån har tagits för att lösa en kris. Vi har kämpat så och tillslut fått allt under kontroll med bra lån, inga anmärkningar en UC som ser bra ut. Situation att man kan få saker på faktura. Man har nu liksom allt under kontroll....
MEN det är ändå inte så att man är lycklig. Det känns som man är fast i ett ekorrhjul som rullar och att man ser sitt liv passera, att man är i en bubbla utanför och bara tittar på när ens lyckliga år i livet passerar och man kämpar och får det att funka men att en sjukt obehaglig ångest ligger och gnor, den gnager och den tär. När jag går på semester som jag gjort blir det värre än värst. Det blir värre i avseendet att det som arbetet innebär att man inte har tid att ha ångest jämt saknas. Man får tid och ser alla lyckliga vänner som lever livet, bilderna som delas på facebook och instagram och själv funderar man på hur man ska göra för att kunna unna sig något extra.
Tittar på kontot och inser att nästa månad är det precis som vanligt, 6000 till huset, 13500 till blanco och 5000 till de onödiga krediterna. 25000 som skulle kunna ta en på semester varannan månad. Eller var tredje för huset vill jag ha kvar.
Känns i bland bara så mörkt. Om det vill sig optimalt är det över om 8 år och 5 dagar. Då är det 18500 mer i plånboken varje månad. Just nu känns det bara hur fan orkar man leva så här i 2925 dagar till??? Just nu känns det som att det positiva är att man har 20 år kvar då till pension som man kanske kan unna sig lite lyx, ett liv. Men som det känns just nu skjut mig, fort, så jag slipper detta....
Ska man sammanfatta läget så har vi bra löner, inget konstigt, vi betalar sjukt mycket i amorteringar och livet tuffar sin gilla gång. Hus lånet är snart nere under 1,5 miljoner, blanco har sjunkit under 700000 och de korta krediterna betas ner.
Det har varit så mycket värre, de här 6-7 åren det pågått när ett lån har tagits för att lösa en kris. Vi har kämpat så och tillslut fått allt under kontroll med bra lån, inga anmärkningar en UC som ser bra ut. Situation att man kan få saker på faktura. Man har nu liksom allt under kontroll....
MEN det är ändå inte så att man är lycklig. Det känns som man är fast i ett ekorrhjul som rullar och att man ser sitt liv passera, att man är i en bubbla utanför och bara tittar på när ens lyckliga år i livet passerar och man kämpar och får det att funka men att en sjukt obehaglig ångest ligger och gnor, den gnager och den tär. När jag går på semester som jag gjort blir det värre än värst. Det blir värre i avseendet att det som arbetet innebär att man inte har tid att ha ångest jämt saknas. Man får tid och ser alla lyckliga vänner som lever livet, bilderna som delas på facebook och instagram och själv funderar man på hur man ska göra för att kunna unna sig något extra.
Tittar på kontot och inser att nästa månad är det precis som vanligt, 6000 till huset, 13500 till blanco och 5000 till de onödiga krediterna. 25000 som skulle kunna ta en på semester varannan månad. Eller var tredje för huset vill jag ha kvar.
Känns i bland bara så mörkt. Om det vill sig optimalt är det över om 8 år och 5 dagar. Då är det 18500 mer i plånboken varje månad. Just nu känns det bara hur fan orkar man leva så här i 2925 dagar till??? Just nu känns det som att det positiva är att man har 20 år kvar då till pension som man kanske kan unna sig lite lyx, ett liv. Men som det känns just nu skjut mig, fort, så jag slipper detta....
Senast ändrad:
)