Jag har ljugit och undanhållit mina skulder för min man!

[Misslyckad]

Hej,
VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!
Vill bara berätta om min historia och situation jag satt mig i. Finns säkerligen någon som känner igen sig. Men just nu känns mycket i livet hopplöst.
Jag har dolt en stor sak för min man (gifta i 8 år och tillsammans totalt 20 år + 2 barn 13 resp 9 år gamla). För cirka 8 år sen började jag handla väldigt mycket saker på kredit. Det var lätt och kändes som en klok sak att kunna göra vid det tillfället. Hade inga som helst lån sen innan förutom vårt bolån. Bra jobb men föräldrarledig just vid tillfället. Jag och min man har alltid delat på allt 50/50 fast vi har väldigt olika löner (han har alltid tjänat betydligt mer än mig) men det har funkat och jag har liksom aldrig sagt något fastän jag kanske vid en del tillfällen känt att jag får betydligt mindre över. Men livet tuffade på och jag betalade av en del men mycket ökade pga räntekostnader sedan att jag kanske betalde in ett betydligt mindre belopp som gjorde att skulden bara ökade. Sedan fick jag den fantastiska idén att skaffa mig ett kreditkort (dumt beslut) så jag maxade totalt och dessutom höjde vid 2 tillfällen. Handlade allt möjligt med detta.
Kläder, mat, inredning ja allt som fick mig att bli glad och jag ville ha vid just det tillfället. Fastän jag fick ångest över att jag handlar med pengar som inte är mina.
Skulden ökade och jag fick panik. Vågade absolut inte säga något till min man för han har alltid varit så ordningsam med sin ekonomi och handlat minimalt. Jag har tagit det största ansvaret hemma med allt gällande vårt hem, mat och barnen. In på det hela så bestämde jag mig att äntligen ta mitt körkort. Det var nu eller aldrig då jag redan var i 30 + åldern. Så jag tog ett lån från Svea Bank som jag hade plan även där att betala in snarast. Vilket inte hände! Skulderna ökade och jag hade mindre och mindre pengar över. Så jag tog ett samlingslån 2017 på 120 000 kr. Betalade av allt men framförallt skulden på kreditkortet som åt upp mina pengar och massa andra små krediter såsom ellos, klarna och Svea Bank lånet. Jag hade en stor förhoppning att återbetala så fort som möjligt och lösa min skuld helt själv. Men så började jag handla på faktura och konto igen.
Problemet här var att jag kunde handla på faktura eller konto och jag och min man delade på kostnaden som kanske avsåg utemöbler dvs stora kostnader men jag betalade in minimumbelopp vilket gjorde ju i slutändan att skulden ökade. Och detta eskalerade nåt så kopiöst! Men vi reste runt på resor och jag höll allt detta inom mig utan att flagga åter igen genom ärlighet att säga att jag har klantat mig rejält och jag har inte råd att åka någonstans. Jag skämdes så mycket och ville absolut inte ge honom en anledning att vara besviken på mig. Så åter igen skulle jag lösa detta. Så jag tog ett nytt samlingslån hos Anyfin 2022 men jag hade fortfarande det andra jag betalade av och som jag dessutom hade utökat vid ett tillfälle. Och för att inte tala om tog jag ett kreditkort hos Norwegian Bank som då min man fick faktiskt veta av mig för att vi skulle kunna tanka och dela på gemensamma saker. Han har ett eget!

In på det hela så glömde jag att vi renoverade vårt kök som vi skulle bekosta själva för jag hade inte mage att berätta att jag inte har några sparade pengar. Jag kunde inte berätta för honom att alla mina pengar går enbart till lån och räntor. Men jag betalade alltid mina skulder och har inte fått en enda påminnelse eller inkasso. Jag höll mig flytande hela tiden. Skulden och skammen växte sig djupare och djupare. Jag började må sjukt dåligt och sova ännu sämre. Tog en livförsäkring för jag tänkte händer det mig något så ska inte min familj för lida för mitt problem. Jag hade försäkring på alla mina samlingslån för där också ifall det händer mig något så ska inte min familj får lida för mina skulder. Men situationen blev ohållbar. Min man kunde ibland ställa frågor om hur mycket jag har sparat osv men jag ville avsluta den diskussionen illa kvickt för jag mådde så dåligt. Min ekonomi var kaos och han hade sparat undan hur mycket som helst och lagt i fonder. Jag skämdes för jag var så misslyckad! I somras kom min första panikångest en natt. Jag klarade inte mer men jag var så fruktansvärt feg att berätta för min man. Jag var livrädd! Jag hade nåt sådan botten att jag orkade inte med mig själv längre. Jag är ingen dålig person. Jag vill alltid väl min familj och tänker på allt och alla mer än mig själv men denna handling var så självisk. Jag stod inte ut med mig själv. Vi hälsade på min mormor som bor utomlands och hon märkte att jag inte var okej fast vi inte ses ofta. Hon frågade mig varför jag är så ledsen. jag viftade bort det hela med att jag är trött. Samma fråga har jag fått av min man många ggr detta året. Men feg som jag är skyllde jag på trötthet. Och en del sanning låg i det för jag var så fruktansvärt trött på mig själv. Så nu i augusti bestämde jag mig för att en gång för alla och detta skulle bli den allra sista gången att ta tag i mitt liv. Jag specade upp alla mina skulder och fick en chock för en sådan klar bild hade jag aldrig haft. Mina skulder låg på 330 000 kr. Men nu hade jag bestämt mig nu fick det fan räcka. Så jag ansökte om ett samlingslån på exakta summan 330 000 kr för jag hade ändå bra rating och som sagt tjänar jag hyfsat bra men mer än halva av min lön gick till skulder och då hade jag inte ens betalat våra gemensamma räkningar. Glömde lägga till i början att vi har separat ekonomi. Fick flera olika erbjudande och kände äntligen ett pyttelitet ljus i tunneln för jag hade äntligen bestämt mig att nu får det vara nog. Men så ligger jag samma kväll med dottern och läser när min man frågar om mina sista siffror i mitt personnummer och jag bekräftar att han har rätt. Efter ett litet tag kommer jag ut och frågar honom varför han ville ha det. Då säger han att vårt billån som dessutom står på honom tänkte att omförhandla till en bättre ränta så han tänkte ta ett nytt med oss båda. Jag fick panik! Men vet ni vad jag teg.. Jag var så jäkla rädd för konsekvenserna. Idag ångrar jag det mer än ni anar. Dagen efter så ringer en kille från låneförmedlingsbolaget och säger till min man att "du din fru tog precis ett lån på 330 000 kr är det något ni inte vill baka in" Och så var min långa lögn ute. Inte kom den fram av mig för jag var den största fegisen på planeten. När han konfronterade mig så la jag alla korten på bordet. På ett sätt var jag lättad men jag skämdes och visste att ni har jag förstört hela min fina familj. Jag har förstört hela mina barns familj och jag har svikit min man på ett sätt som inte går att reparera. Han tog sitt pick och pack och drog. Ville absolut inte ha med mig och göra där och då. Jag var förkrossad för vad jag hade orsakat. Dagen efter ringde jag vårdcentralen och bokade in på samtal. Min man är fruktansvärt sårad och känner en tomhet. Han pendlar upp och ner. Han har sagt att han inte kommer lämna mig för en sådan sak men ser detta som ett enormt svek. De sista dagarna nu har varit extremt tuffa och det har nu gått mer än en månad när allt kom fram. Han visar distans och jag har föreslagit att vi ska gå på parterapi. Han vill men inte just nu. Det gör så fruktansvärt ont att se en person så sårad.

Vi har 20 års historia och vårt förhållande har inte alltid varit guld och gröna skogar. När vi var yngre hade vi det tufft. Vi sårade varandra gång på gång och han lämnade mig ensam konstant. Prioriterade alltid sina vänner före mig fastän vi bodde ihop. Jag var en person som var söndrig inombords. Så att för 15 år sen träffade jag en annan som gav mig en helt annan känsla som såg mig och jag gjorde ett enormt snedsteg. Jag var tom och brydde mig inte om konsekvenserna för min man (då pojkvän) brydde sig inte om mig. Han kom på mig och vi gjorde slut. Vilket vad det bästa! Efter nästan ett år blev vi tillsammans igen för han ville ge oss en ny chans. Vi älskade varandra egentligen men båda var så vilsna innan dess. Så vi gick in i det på nytt. Blev både upp och ner. Vi fick sonen och när han var 2 år så helt plötsligt från ingenstans gjorde min då pojkvän slut med mig. Jag och sonen bodde kvar i då hans lägenhet han hade skaffat efter att vi separerat första gången och jag höll mig på min kant. Efter nån månad saknade han mig och så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. Jag föll alltid tillbaka för jag älskade honom så mycket och ville bara visa att jag inte var samma person och är inte än idag. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant som jag gjorde för 15 år sen. Livet rullade på och vi köpte hus tillsammans. Året därpå kom vår fina dotter och han friade till mig. Vi gifte oss och sen hamnade han i en svacka. Sa mycket fula ord till mig och nedvärderade mig som person. Jag förtjänade inte hans efternamn osv. Vi tog oss igenom detta och jag förlät honom. Nåt år senare hade vi samma sak men nu de senaste åren har vi haft en starkt förhållande förutom då mitt svek och hemlighet jag har undanhållit.

Jag vet inte vad jag ska göra för vi har gått igenom så mycket tillsammans och jag älskar honom nåt så fruktansvärt mycket. Står inte ut med tanken att förlora honom men just nu har han tagit avstånd. Han pussar mig på morgonen och kvällen samt kramar mig när jag kommer till honom. Jag skrev till honom igår att jag älskar honom och fick svar "Och jag dig" men jag är en så överanalyserande person att jag dödar mig själv inombords. Gråter konstant och kan absolut inte sova. I natt drömde jag flera gånger om att han lämnar mig. Har börjat gå till en psykolog och har en ny tid inbokad. Skulden jag känner inombords äter upp mig och jag har verkligen nått botten men jag vill inte ge upp min stora förändring för detta måste jag göra för mig själv och mina barn. Jag bara hoppas innerligt att han ger mig chansen att visa att jag är en ärlig person och vill ha ett ärligt liv med honom. Vad ska jag ta mig till?

 

[Gaston]

känner verkligen med dig:-(

Men jag tror verkligen inte att han kommer lämna dig för det här efter allt ni har gått igenom. Däremot vet jag inte om han förtjänar att du stannar hos honom. Förstår att du älskar honom, men jag tycker att han beter sig väldigt illa (underdrift) och visar väldigt lite förståelse för hur du (som ju verkar ha betydligt lägre inkomst men ändå förväntas hålla ihop den gemensamma livsstilen) har hamnat i den här situationen. Jag tycker att han borde ge dig stöd i den här nu, inte straffa dig med avståndstagande och kyla. Men förhoppningsvis är det bara "chocken" och att han tar sitt förnuft till fånga snart. Ni verkar ju ha så mycket fint ihop också och jag ska ju egentligen inte döma någon jag inte känner. Jag tror att ni kommer ta er igenom det här, om han bara får processa det nya läget en period.

Jag förstår att 330 000 känns mycket, det tyckte jag också för typ 10 år sedan när jag hade ungefär det. Nu har jag typ 800000 och bor i hyresrätt, inget sparat, och det känns ändå som om jag har hyffsad koll på det ekonomiska läget. Med det vill jag inte förminska din situation, men hur man känner inför lån är ganska relativt och sitter mycket i huvudet tror jag. Att ha ett blanco/samlingslån på 330000 är "ingenting" idag, det kommer du märka om du läser runt här. Det är psykologiskt viktigt att du inte "gör" problemet ännu större än det är. Då blir det enklare att hantera och angripa.

Det riktigt viktiga är dock att du kommer tillrätta med dit shoppingbeteende och inte börjar fylla på med nya krediter nu när du fått samling, och måste söka nytt samlingslån på 500000 om några år. Det är så lätt hänt att glida iväg. Jag är själv i den processen, men nu har jag bestämt mig att det måste vara nog med mer krediter.

 

[JohanDal]

Det är bra att du pratar med en psykolog. Jag vet att det känns tufft nu, men det kommer bli bättre efter ett (ganska långt) tag.

Måste också säga att din man är lite av en idiot. Visst, du har gjort fel, men han har varit försumlig. Om man har olika lön måste man lägga upp saker på ett speciellt sätt, tex att han betalar mer för renoveringar och resor. Kommunikation är allt. Han har också nöjt sig med att inte veta. Så ni har båda gjort fel, inte bara du.

 

[Misslyckad]

Jag skulle kanske också flaggat och som sagt varit öppen med att jag inte har råd eller klarar av att betala diverse saker. Eller som sagt erkänt mitt problem att jag kanske "gillar" handla lite för mycket. För visst har han kallat mig för shopaholic vilket vi båda har skrattat åt för att jag inte haft mage och erkänna att det kanske är det som är det stora problemet. Att jag gillar handla lite väl mycket. Många gånger onödiga saker och saker som jag absolut inte behöver. Mycket till mina barn och jag har tyckt även där det har varit roligt. Men det känns ju som sagt bara bra för stunden. Eller att helt plötsligt tycka att jag ska byta färg på väggarna i köket eller tapetsera i hallen eller varför inte köpa en ny matta. Allt sådant har han alltid tyckt har varit så onödigt men det har gjort mig glad. Just inredning har varit en sak jag verkligen mått bra av. Och hela vårt hem är mitt intresse! Så jag vet att jag har överdrivit och jag har haft så många tillfällen att lägga alla kort på bordet men jag har inte vågat. Jag har varit så rädd och framförallt varit så rädd för vad han ska tycka om mig. Något jag definitivt måste lära mig att sluta vara den perfekta människan jag inte är. Att sluta hela tiden försöka vara en person så att alla ska tycka om mig. Jag tycker för fan inte ens om mig själv! Hur kan man utsätta sig för något sådant! Jag har inte ljugit om det minsta sen min lögn för 15 år sen för den personen vill jag aldrig mer se. Den personen är så långt borta och absolut ingen jag är stolt över idag. Jag är en bra människa och det vet jag. Jag är en ärlig men detta kunde jag inte ha mage att berätta. Varför? Jag värdesätter också ärlighet i en relation och tycker det är a och o. Och hade inte min lögn kommit fram så som den gjorde på ett helt vidrigt sätt så kan jag lova att jag hade nog aldrig sagt något. Hade jag inte mage att säga det i början så hade jag aldrig gjort det nu heller. Så pass feg var jag Hemskt!

 

[Gaston]

Vi lever i ett konsumtionssamhälle ständigt omgivna av reklam och (dyr) " livsstilspropaganda" i kombination med att vi matas med erbjudanden till snabba krediter för att ha möjligheter att hänga med. Så har man ett grundläggande intresse för till exempel inredning, och att man vill skapa ett fint/mysigt hem för sin familj är det ju sjukt enkelt och mänskligt att trilla dit. Man planerar ju inte att skulderna ska bli så stora, de växer ju ofta sakta men säkert likt cancer och efteråt funderar man på hur tusan det kunnat bli så mycket som exempelvis 330000. Så döm inte dig själv för hårt för att det har blivit så här, vi är så många som hamnat i samma (eller ännu värre) situation och vi är (i alla fall inte på grund av det) några dåliga människor.

Det är ju också mänskligt att du inte har velat berätta om det här för din man. Det är ju tyvärr väldigt tabu med skulder (märkligt nog med tanke på hur många som är överbelastade) så de flesta av oss håller tyst. Inte minst med tanke på hur "präktig" och fördömande din man tycks vara ifråga om skulder. Jag skulle ha gjort likadant i din situation (rätt eller inte), det tror jag de flesta hade gjort

 

[JohanDal]

Man funkar som man funkar, de dömande orden är inte konstruktiva.

Ditt beteende kommer inte från ingenstans, utan beror på miljö och arv.

Att anklaga sig själv kan också bli ett sätt att inte behöva tänka på vad man vill göra nu av situationen.

Ett förhållande är också väldigt komplicerat och består inte bara av vad du själv kan berätta. Terapi kan hjälpa mycket. Jag slår vad om att din man har duckat när han inte borde. Varför har du inte vågat berätta? Kanske för att han skulle döma dig hårt, precis som han nu gjort.

 

[Misslyckad]

Jag vet mycket riktigt vad jag vill göra av situationen det kan jag lova er.
Detta ska jag fixa på bästa sätt och aldrig utsätta mig för detta igen. Som sagt för första gången i mitt liv gjorde jag en kalkyl över min ekonomi. Specade upp alla skulder som nu är betalda sen en månad tillbaka. Lagt upp flera överföringar till att spara. Lagt upp en plan på att återbetala lånet och alla räkningar gemensamma samt egna vilket inte är många nu sen samlingslånet samt vad som är kvar att leva på. Samt barnens barnbidrag in på deras konto som jag använder vid nödvändiga kostnader till saker de behöver. Har ett gemensamt till båda sen överför jag månadspeng, resterande har jag till diverse saker de behöver vid behov annars sparas pengarna där. Och denna planen kommer följas. Spärrat mig från alla krediter och kommer aldrig mer ta något mer på faktura eller konto. Börjat sälja av en massa onödigt jag har samt lagt det på ett konto som sparas till att betala av lånet. Jag behöver inte shoppa för jag har saker så det skriker om det. Kläder har jag i massor och skor ska vi inte ens tala om. Detta är min plan och det är det enda i mitt liv som känns bra. Sen att jag känner en enorm skuld det kan jag tyvärr inte bara vifta bort. Jag mår inte bra av detta och jag måste få känna allt detta för att kunna resa mig upp. Vilket jag vet att jag kommer göra men det kommer ta tid. Så att allt detta jag skriver med vad jag har gjort ovan har jag aldrig gjort under mina 8 år. Det är mitt stora steg mot en stor förändring! Men jag saknar stödet från min man. Jag känner mig straffad och han känner ett tomt håll samt enormt sviken. Jag vill inget annat än att vi ska ta oss igenom detta men jag antar att jag får ge honom tid att tänka och hoppas på att han kommer vilja söka hjälp med mig så att vi åtminstone ger det en chans att kämpa.

 

[Misslyckad]

Man funkar som man funkar, de dömande orden är inte konstruktiva.

Ditt beteende kommer inte från ingenstans, utan beror på miljö och arv.

Att anklaga sig själv kan också bli ett sätt att inte behöva tänka på vad man vill göra nu av situationen.

Ett förhållande är också väldigt komplicerat och består inte bara av vad du själv kan berätta. Terapi kan hjälpa mycket. Jag slår vad om att din man har duckat när han inte borde. Varför har du inte vågat berätta? Kanske för att han skulle döma dig hårt, precis som han nu gjort.

Gällande din fråga varför jag inte vågat berätta har varit ren rädsla. Rädslan vad han ska tro om mig att han kommer lämna mig. Tycka jag är dum i huvudet. Rena lyxfällan osv. Ville absolut inte ge honom en anledning till att bli besviken på mig och kanske för att jag skämdes nåt så enormt med tanke på att vi alltid haft det bra ställt har han trott då. Jag var rent ut sagt för feg! Och ju längre tiden gick desto mer höll jag mig undan från att berätta.

 

[Xix]

Hur har ni gjort med saker till barnen resp. ert gemensamma hem? Låter som du köpt det mesta där för det varit ”ditt intresse”.. men sånt borde ju, tycker jag, också tas gemensamt. Och betala 50/50 är ju inte rättvist när man tjänar väldigt olika. Som ngn skriver är det inte rimligt att du förväntas kunna ha samma livsstil, spara mkt etc., om ni valt att göra så istället för att kanske dela saker procentuellt utifrån er inkomst.

 

[Misslyckad]

Hur har ni gjort med saker till barnen resp. ert gemensamma hem? Låter som du köpt det mesta där för det varit ”ditt intresse”.. men sånt borde ju, tycker jag, också tas gemensamt. Och betala 50/50 är ju inte rättvist när man tjänar väldigt olika. Som ngn skriver är det inte rimligt att du förväntas kunna ha samma livsstil, spara mkt etc., om ni valt att göra så istället för att kanske dela saker procentuellt utifrån er inkomst.

Eftersom det är jag som får barnbidraget har jag stått för alla saker gällande barnen. Det enda vi har delat på är kostnader vid aktiviteter. Sen givetvis om min man velat handla något själv till barnen så har han stått för detta själv men jag har skött hela den biten. Givetvis har han varit givmild med mycket gällande saker han själv köpt eller när vi varit ute och ätit osv men det har jag också eftersom jag har ju levt likgiltigt. Men jag har varit lika glad att handla till mina barn som mig själv eller hemmet. Till och med till min man.

 

[Misslyckad]

Usch alltså..

Det här ständiga tysta här hemma tar kål på mig. Han pratar inte med mig mer än nödvändigt. Från att efter det kom fram (mer än en månad nu) så några dagar senare pratade vi ut och han sa att han aldrig kommer lämna mig och kommer stötta mig igenom detta till att nu totalt vänt. Han pendlar upp och ner och det tar verkligen kål på mig. Jag vet inte längre hur jag ska bete mig och dessutom fått kommentaren att när jag går ledsen och butter här hemma så gör det inte saken bättre. Och att han dessutom känner att han vill ha mig på avstånd just nu
Jag försöker absolut inte pusha honom och låter honom vara men det är smärtsamt med den här berg och dalbanan av hans känslor.

Prata om en lösning just nu vill han inte. Gå prata med någon vill han inte heller och i måndags skrev jag ett långt brev till honom efter som har så svårt att hitta ord när jag pratar med honom där jag förklarade allt hur jag kände och vad som hände men det har jag inte fått någon som helst respons över.

Han straffar mig fastän han själv tycker att han inte gör det!

 

[Gaston]

Som sagt, jag tycker att han beter sig väldigt illa i er relation.

Mycket värre än att du har tagit lån (ni hade väl delad ekonomi?) i eget namn som du sedan har burit/betalat själv och som i hög grad har gått till ert gemensamma hushåll trots att du tjänar sämre.

Så länge du kan betala in lånet själv (och nu med nya samlingslånet och det övriga du skrev om igår kommer ju det gå hur bra som helst) så borde han knappt bry sig tycker jag. Hur drabbar det egentligen honom (utöver att han inte får ner räntan lite på billånet, vilket väl ändå vore tveksamt att ni hade fått igenom i dagens ränteklimat?).

Jag förstår att du tycker att du har gjort fel, att du borde berättat osv. Men den sorts utfrysning för att straffa, för att få dig att må dåligt, och förnärmad offermentalitet han iscensätter nu tycker jag personligen är mycket mer allvarligt.

 

[Jessica87]

Ja, du har tagit dåliga beslut och jag förstår att din sambo känner sig sviken. Men du skriver att det är en månad sen snart det kom fram, då är det i mina ögon inte alls okej som han beter sig med att bara stänga av emot dig. Säg åt honom att du förstår att du svikit honom och att du är beredd att jobba för att återfå hans förtroende. Han behöver inte lita på dig på en gång men ni måste ta er igenom det gör som ett team, tillsammans. Annars kommer du gå sönder på sikt. Tro mig, jag har själv vänt in och ut på mig i en relation där alla mina misstag straffades med tystnad eller avstånd. Det är inte hållbart.

 

[Misslyckad]

Som sagt, jag tycker att han beter sig väldigt illa i er relation.

Mycket värre än att du har tagit lån (ni hade väl delad ekonomi?) i eget namn som du sedan har burit/betalat själv och som i hög grad har gått till ert gemensamma hushåll trots att du tjänar sämre.

Så länge du kan betala in lånet själv (och nu med nya samlingslånet och det övriga du skrev om igår kommer ju det gå hur bra som helst) så borde han knappt bry sig tycker jag. Hur drabbar det egentligen honom (utöver att han inte får ner räntan lite på billånet, vilket väl ändå vore tveksamt att ni hade fått igenom i dagens ränteklimat?).

Jag förstår att du tycker att du har gjort fel, att du borde berättat osv. Men den sorts utfrysning för att straffa, för att få dig att må dåligt, och förnärmad offermentalitet han iscensätter nu tycker jag personligen är mycket mer allvarligt.

Ja precis vi har haft och har delad ekonomi. Det har vi alltid haft och inget annat har kommit på tal. Men han ser det inte så, han ser det hela som ett enormt svek att jag inte sa något och drar upp samtidigt det som hände för 15 år sen vilket vi var stort överens om att aldrig ta upp. Han anser att redan då borde jag ha lärt mig något om att ärlighet varar längst och den biten kan jag absolut hålla med om.
Men precis som du skriver så hade jag aldrig och har aldrig fryst ut honom när han gjort misstag. Han har alltid gjort det med mig för mina få men stora misstag. Han själv har gjort mycket och också varit oärlig men du vet i hans ögon går det som sagt inte jämföra med mig.

I alla dessa år har han haft möjlighet att spara enormt mycket med pengar för han har en plan för framtiden som han nu anser att jag har förstört pga mina skulder. Oavsett vad jag än säger så har jag som sagt förstört allt för honom. Nu mår han dåligt och är sjukt destruktiv och skyller jo givetvis detta på mig.
Vilket gör mig väldigt ledsen för jag står i detta helt ensam och blir dessutom anklagad för att ha förstört HANS liv. Vem jag är har ingen betydelse.

Jag börja inse mer och mer till varför jag hade så svårt att berätta... Det är sådana människor jag har flytt från hela mitt liv och istället valt att hålla käften. En sådan mor vill jag inte vara till mina barn. Man måste ju visa en trygghet så att man inte är livrädd att berätta vad som har hänt. Mina föräldrar är exakt likadana. De vet inget och jag har som sagt väldigt svårt att berätta även där. Hade blivit en helvetes explosion och de hade tagit min mans sida direkt för han är för bra för vara sant.

Det enda jag kan göra är att kämpa för mig själv och att lösa detta skitlånet en gång för alla samt skapa mig en fin framtid för mig och mina barn. Men jag tror och hoppas att när han bestämmer sig för att gå prata med en terapeut med mig att allt jag känner och känt kommer fram en gång för alla. Dessutom så tror jag att han om nåt behöver gå prata någon själv vilket han själv också tycker men gör aldrig något åt det.

Men för att poängtera så pratar han med mig när HAN vill annars kan han gå förbi mig här hemma eller stänga in sig på kontoret och vara där inne hela dagen utan ett ljud. Ett beteende han normalt inte har givetvis. Han kan pussa mig god morgon och god natt men det är allt. Visar absolut inget annat och man känner hur den här väggen bara växer mer och mer. Han har ju själv sagt att han vill ha mig på avstånd så då får det väl bli så att jag får hålla mig på avstånd. Som tur ska jag på samtal nästa vecka hos min psykolog och det tackar jag gudarna för. Sen har jag en absolut underbar vän som ställer upp för mig och har varit med mig i 10 års tid med honom. Hon är helt och hållet med alla er som skrivit här till mig. Jag är bara glad att få höra samma saker från alla för då kanske jag kan komma till insikt med att det inte bara är fel på mig vilket det känns som nu...

 

[Misslyckad]

Ja, du har tagit dåliga beslut och jag förstår att din sambo känner sig sviken. Men du skriver att det är en månad sen snart det kom fram, då är det i mina ögon inte alls okej som han beter sig med att bara stänga av emot dig. Säg åt honom att du förstår att du svikit honom och att du är beredd att jobba för att återfå hans förtroende. Han behöver inte lita på dig på en gång men ni måste ta er igenom det gör som ett team, tillsammans. Annars kommer du gå sönder på sikt. Tro mig, jag har själv vänt in och ut på mig i en relation där alla mina misstag straffades med tystnad eller avstånd. Det är inte hållbart.

Jag håller med dig helt och hållet! Och jag har försökt prata med honom men det har inte slutat bra och jag blir bara tyst för jag tappar ord. Så jag skrev ett brev till honom via mail som har verkar inte ha läst eller om han nu läst det så ignorerar han mina känslor. Där förklarade jag allt och vad jag är villig och göra och redan gjort. Så att jag håller på gå sönder är sant därför tror jag att det enda jag kan göra nu är kämpa för mig själv och mina barn. För jag tror att han måste ta itu med sig själv på en helt annan nivå än där vi är. Jag kan inte bli straffad på detta sätt och beskyllas för hur han beter sig. Ja känslorna kan gå upp och ner men från början ville han stötta mig och sa att han aldrig skulle lämna mig pga detta men detta har ändrats. Så nu står jag här, ensam!

 

[Jessica87]

Jag håller med dig helt och hållet! Och jag har försökt prata med honom men det har inte slutat bra och jag blir bara tyst för jag tappar ord. Så jag skrev ett brev till honom via mail som har verkar inte ha läst eller om han nu läst det så ignorerar han mina känslor. Där förklarade jag allt och vad jag är villig och göra och redan gjort. Så att jag håller på gå sönder är sant därför tror jag att det enda jag kan göra nu är kämpa för mig själv och mina barn. För jag tror att han måste ta itu med sig själv på en helt annan nivå än där vi är. Jag kan inte bli straffad på detta sätt och beskyllas för hur han beter sig. Ja känslorna kan gå upp och ner men från början ville han stötta mig och sa att han aldrig skulle lämna mig pga detta men detta har ändrats. Så nu står jag här, ensam!

Vet du vad, du kommer ta dig igenom det också! Vill han inte vara vid din sida så är det hans val, men han kan inte kräva att du ska leva i nåt slags limbo och inte veta vad han vill. Då har du det bättre själv, åtminstone när såren läkt och du rest dig upp igen. Kämpa på och ge inte upp utan kriga på tills den ekonomiska situationen är löst. Du klarar det!

 

[AphexTwin]

Du kanske inte kommer lyssna men du lever i ett destruktivt förhållande som förmodligen aldrig kommer göra dig lycklig och som på ett eller annat sätt har lett dig där du är idag. Ska du ha det så? Livet är alldeles för kort. Rätt vad det är så är det över. Passa på att lev fullt ut. Koncentrera dig på dig själv och barnen istället.

 

[Gaston]

Alltså, blir nästan förbannad på honom. Men jag känner honom inte så låter jag för hård är det verkligen med en stor reservation för att jag säkert är orättvis på grund av det. Ändå...:

Han låter som ett stort och bortskämt barn som har blivit besviken för att han inte har fått en stor glass han var sugen på. Att du i din privatekonomi har dragit på dig lite skulder (som du själv betalar på) förstör ingen framtid för honom. Det är ju knappast så att du har bett honom öppna upp kappsäcken och hjälpa till att betala av skulderna med sin förmögenhet. Har läst helt otroliga trådar här på forumet om skuldsatta som avslöjat för sin partner hur illa det här. Ibland uppemot en miljon i skulder och då har de ändå haft mer gemensam ekonomi än ni. Och de har ändå beslutat att hjälpas åt och kämpa framåt tillsammans med att betala ner dem.

Det här skriver jag inte för att du ska bli avundsjuka på att de har generösare partners, utan att du ska förstå (ur mitt perspektiv alltså) att du inte alls har gjort dig skyldig till ett stort svek. Jag (men här kanske jag är alltför liberal jämfört med de flesta) tycker inte du har svikit honom alls. Det är dina pengar, du har inte bett honom betala, du har till och med betalt saker som har gått till honom för delar av dem. Han sviker däremot dig genom att bete sig så här.

Vad är det förresten för grandiosa planer han påstår att du har förstört? Är han tydlig med dem, eller är det snarare något svävande hemligt ? I så fall är ju han lika "svekfull" själv ifall han räknar med att du ska vara med och betala för dem utan att få veta vad det gäller. Kanske han bara är en snål jävel som gillar att lägga på hög utan att ha några direkta planer men manipulativt använder det argumentet för att såra lite djupare i sin kränkthet?

Nu är jag säker orättvis...

Men som sagt. Ni har delad ekonomi. Han som tjänar mycket bättre har säkert varit drivande i det (har nog i alla fall inte haft något emot det). Det tycker jag också innebär att han inte kan kräva någon sorts kontinuerlig finansrapportering från dig. Du är inte livegen och han kan inte förvänta sig total inblick i allt du konsumerar med dina egna pengar. Det här är skulder som smugit sig på i vardagen, du har till och med tagit körkort och delfinansierat köksrenovering, trädgårdsmöbler osv för dem. Det är inte så att du i smyg spelar bort 330000 kr en kväll från er gemensamma ekonomi och försökt mörka det.

 

[stikkan]

Låter som att din man har ganska långt utvecklade narcissistiska drag. Han kan välja att antingen stötta dig i detta eller att lämna dig. Att lämna dig för detta är kasst nog, men det här att först lämna dig för att sedan komma tillbaka och hävda att han inte ska lämna dig för en sån sak, men ändå hålla distans, vara tyst och dessutom skuldbelägga och trycka ner dig för att HAN mår dåligt i det här är bara rent förkastligt. Och om det dessutom är så att han har fått dina föräldrar och andra närstående att ta hans parti i er relation, tyder det dessvärre på närmast narcissistiska drag och då har han bra mycket mer än dig att jobba på om er relation ska fungera och vara sund framgent..

 

[Misslyckad]

Tack alla! Ni har så rätt.
När jag bad honom att inte berätta detta för någon i början eftersom jag skämdes så det första han sa till mig var att varför skulle han göra det för det är ju pinsamt. Vilket jag faktiskt konfronterat honom med igen några veckor senare och då helt plötsligt vände han det till att det var pinsamt för mig. Han är verkligen en berg och dalbana. NU ska han sticka iväg till sina vänner och det är alltid så han gör när han inte mår bra. Lämnar mig med barnen och kör sitt. För ni vet just nu mår han inte bra och vet väl inte vad han vill i livet. Så att jag ger upp, tar mitt ansvar och låter honom vara.

Jag kommer resa mig ur det här och jag hoppas som en klokare och lyckligare människa oavsett hur allt slutar. Allt har sin mening här i livet.
Tack ännu gång alla för er tid och tankar.

 

[KassaKon]

Tack alla! Ni har så rätt.
När jag bad honom att inte berätta detta för någon i början eftersom jag skämdes så det första han sa till mig var att varför skulle han göra det för det är ju pinsamt. Vilket jag faktiskt konfronterat honom med igen några veckor senare och då helt plötsligt vände han det till att det var pinsamt för mig. Han är verkligen en berg och dalbana. NU ska han sticka iväg till sina vänner och det är alltid så han gör när han inte mår bra. Lämnar mig med barnen och kör sitt. För ni vet just nu mår han inte bra och vet väl inte vad han vill i livet. Så att jag ger upp, tar mitt ansvar och låter honom vara.

Jag kommer resa mig ur det här och jag hoppas som en klokare och lyckligare människa oavsett hur allt slutar. Allt har sin mening här i livet.
Tack ännu gång alla för er tid och tankar.

Du klarar detta! Och utan honom!

 

[Misslyckad]

Fortsättning följer så jag håller er uppdaterade! Ha en fin fredag

 

[linsluzz]

Din "man" är giftig och är troligtvis en stark bidragande orsak till varför det har blivit som det har blivit. Sen har du tyvärr fastnat i den klassiska kvinnofällan.

Nr 1: lämna honom. Han behöver ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Det ni har är inte att betrakta som en fin och kärleksfull relation.

Nr 2: gör aldrig om det här mot dig själv! Börja gå i terapi för att komma till bukt med varför du söker dig till män som behandlar dig illa.

 

[Gaston]

Har han kommit tillbaka? Om du är frustrerad (skulle jag ha varit) och bara vill skriva av dig finns det många här som har dina sympatier (kanske inte minst på grund av att vi också har skulder, vet hur lätt det är att dra på sig dem och vet att man inte är en dålig person på grund av det)

 

[Misslyckad]

Han kom hem samma kväll men jag låg redan och sov. Ringde mig på jobb igår och var helt normal Som om ingenting har hänt! Som sagt pendlar upp och ner.
Igår när vi pratade och jag försökte förklara hur jag kände mig så ska han direkt prata över mig och säga som tex att han är inte en så hemsk person och han kanske inte hade blivit så arg men tyckt att jag är korkad som satt mig i den situationen osv men det handlar väl inte om det. Det handlar om mig och hur JAG kände mig i situationen och hur jag alltid förstorar allt i mitt huvud och kanske gör situationen så mycket värre än vad den behöver vara.
Jag hade inga som helst planer på att hålla detta hemligt med meningen...
Han måste lyssna på mig när jag pratar och inte prata över mig. För han har ju ingen aning om hur jag har känt mig i detta i alla dessa år. Det enda han känner är mitt svek! Vilket jag har full förståelse för men han måste lyssna på mig inte bara låsa sig fast vid att jag har svikit honom.
Sen det som också gör mig ledsen är att mitt svek gör han till världens största men hans svek förminskar han och kallar nån liten vit lögn vilket är inte sant. Han gör mig till en hemsk person vilket jag inte är!

 

[KassaKon]

Han kom hem samma kväll men jag låg redan och sov. Ringde mig på jobb igår och var helt normal Som om ingenting har hänt! Som sagt pendlar upp och ner.
Igår när vi pratade och jag försökte förklara hur jag kände mig så ska han direkt prata över mig och säga som tex att han är inte en så hemsk person och han kanske inte hade blivit så arg men tyckt att jag är korkad som satt mig i den situationen osv men det handlar väl inte om det. Det handlar om mig och hur JAG kände mig i situationen och hur jag alltid förstorar allt i mitt huvud och kanske gör situationen så mycket värre än vad den behöver vara.
Jag hade inga som helst planer på att hålla detta hemligt med meningen...
Han måste lyssna på mig när jag pratar och inte prata över mig. För han har ju ingen aning om hur jag har känt mig i detta i alla dessa år. Det enda han känner är mitt svek! Vilket jag har full förståelse för men han måste lyssna på mig inte bara låsa sig fast vid att jag har svikit honom.
Sen det som också gör mig ledsen är att mitt svek gör han till världens största men hans svek förminskar han och kallar nån liten vit lögn vilket är inte sant. Han gör mig till en hemsk person vilket jag inte är!

Det är så dessa personer funkar. Levde ihop med en alltför länge. Tryckte ned mitt självförtroende i botten.

 

[onetwo]

Testa parterapi, låter inte som ni löser detta själva så kan vara bra ha någon som leder samtalet.

Låter som det annars bara kommer fortsätta såhär, tid läker sår men ni är för nära inpå varandra för att inte jobba med det.

Är han inte intresserad av det så är nog det möjligen dags fundera på andra saker.

 

[Dea]

Känner mycket igen mig i din situation. Tänk såhär.Du är vuxen och det är ditt liv ,dina pengar,dina skulder. Det är en sak om ni haft gemensam ekonomi. Det är dina skulder! Han har inget med det att göra. Du måste förklara det för han,inte be om förlåtelse.
Jag har läst mellan rader i dina inlägg och tro mig han har mycket större hemlighet,hans reaktion avslöjar han.

Du måste vara stark och ha bättre självförtroende. Inte vika dig för dina känslor och hans åsikter.

 

[Minväg]

Oj… ord för ord hade det här kunnat vara mig och min sambo. Det finns så mycket jag vill säga dig så vet inte vart jag ska börja. Men först och främst DU är värd att leva DITT liv som du VILL. 1a sluta anpassa dig efter honom. Du är en vuxen människa som gör vad du vill för dina egna pengar. Att han trycker ned dig för detta visar bara till varför du inte velat berätta något. Han hjärntvättar dig genom att göra detta till en stor grej. Det är inte hela världen. Och han använder vidriga härskartekniker. Han behöver jobba på sig själv och Du kommer aldrig att kunna läka honom. Så snälla för din egen skull. Jobba du på dig själv och att hitta din styrka i att du är en egen människa som tar egna beslut som inte är upp till någon annan att dömma.
Min största styrka efter vårt ”scenario” som var ganska exakt likadant var när jag insåg att vi ”behöver” inte vara med varandra. Om vi ska vara det så är det för att vi vill det. För mig var det ett uppvak ifrån invanda mönster och trauma respons. ”Jag är vuxen och gör vad jag vill och vad som jag tror på och får mig och mina barn lyckliga. Om någon ska vara med på den resan ska dom förtjäna det och framför allt vilja det(inte för att man ”bör” vara ihop)”.
Rörigt inlägg kanske men fråga vad du vill för vi tog oss igenom en likadan situation och det var precis det som behövdes. Annars hade våra mönster suttit kvar än idag.

 

[onetwo]

Blev lite väl mycket kvinnor som hatar män i denna tråd, avlägsnar mig

Allt blev mannens fel enligt sista två analyserna 😎

 

[Gaston]

Blev lite väl mycket kvinnor som hatar män i denna tråd, avlägsnar mig

Allt blev mannens fel enligt sista två analyserna 😎

Jag är man och tycker inte det handlar så mycket om kön här, utan jag kan snarare som individ identifiera mig med TS som skuldsatt och utsatt för osunt kontrollbeteende från sin partner. Och att jag därför vill bidra till att definiera om problemet (eftersom jag inte ens ser det som ett stort problem att ha 300 K i blanco om man är i sina bästa år och har fast jobb).

Min nuvarande flickvän har jag varit ihop med i 10 år och vi har inte delad ekonomi. Tur det, för bådas vår skull . Hon vet inte alls hur skuldsatt jag är, och även om hon visste det är jag ganska säker på att hon inte skulle straffa mig så hårt och försökt trycka ner mig och mitt självförtroende i botten eftersom jag "är" en så usel, låg och fruktansvärd människa som har tagit några lån.

Däremot var jag innan henne tillsammans med en annan tjej och hon pratade ibland föraktfullt om människor som hade lån (utöver studie/bostad), det var verkligen som om hon såg ner på dem. Men hon hade (synen på skuldsatta var nog bara symptomatiskt för det) massor av issues med sig själv och andra. Hon fick såklart inte heller någon egentlig insyn i min ekonomi och hade vårt förhållande hållt längre än två år och vi hade hamnat i en liknande situation som TS (att det ringer någon naivt säljsugen "jeppe" från Lendo och fläkte upp min personliga privatekonomi för henne (är det ens tillåtet?) hade det garanterat blivit total tystnad och utfrysning.

Som jag ser det handlar det alltså om sympati och igenkänning som skuldsatt individ. Det finns säkert genusmönster i hur män och kvinnor "straffar" sina partners, men det är sekundärt här. Snarare tycker jag TS beter sig på ett sätt som påminner om hur många kvinnor straffar sina partners. En "traditionell" mansrolls-reaktion vore väl snarare att gorma och skrika om hur "kärringjäveln" bedragit honom ekonomiskt och hindrat honom från att köpa nya viktiga leksaker (dyr bil, scoter, fyrhjuling osv) och ska straffas med minst en lavett (tyvärr ofta ännu värre).

 

[Minväg]

Blev lite väl mycket kvinnor som hatar män i denna tråd, avlägsnar mig

Allt blev mannens fel enligt sista två analyserna 😎

Jag brukar sällan skicka ut anklagelser men måste ändå säga att då behöver du slipa lite på att läsa ”analyser”. Ingenstans i texten nämner jag genus förutom i TS fall skriva om ”honom” för det är det ända jag har. Att jag dessutom säger att dom bör jobba på sig själva var och en. Jag är verkligen nyfiken på HUR det blev ”kvinnor som hatar män”

 

[Fuklan]

Jag är man och tycker inte det handlar så mycket om kön här, utan jag kan snarare som individ identifiera mig med TS som skuldsatt och utsatt för osunt kontrollbeteende från sin partner. Och att jag därför vill bidra till att definiera om problemet (eftersom jag inte ens ser det som ett stort problem att ha 300 K i blanco om man är i sina bästa år och har fast jobb).

Min nuvarande flickvän har jag varit ihop med i 10 år och vi har inte delad ekonomi. Tur det, för bådas vår skull . Hon vet inte alls hur skuldsatt jag är, och även om hon visste det är jag ganska säker på att hon inte skulle straffa mig så hårt och försökt trycka ner mig och mitt självförtroende i botten eftersom jag "är" en så usel, låg och fruktansvärd människa som har tagit några lån.

Däremot var jag innan henne tillsammans med en annan tjej och hon pratade ibland föraktfullt om människor som hade lån (utöver studie/bostad), det var verkligen som om hon såg ner på dem. Men hon hade (synen på skuldsatta var nog bara symptomatiskt för det) massor av issues med sig själv och andra. Hon fick såklart inte heller någon egentlig insyn i min ekonomi och hade vårt förhållande hållt längre än två år och vi hade hamnat i en liknande situation som TS (att det ringer någon naivt säljsugen "jeppe" från Lendo och fläkte upp min personliga privatekonomi för henne (är det ens tillåtet?) hade det garanterat blivit total tystnad och utfrysning.

Som jag ser det handlar det alltså om sympati och igenkänning som skuldsatt individ. Det finns säkert genusmönster i hur män och kvinnor "straffar" sina partners, men det är sekundärt här. Snarare tycker jag TS beter sig på ett sätt som påminner om hur många kvinnor straffar sina partners. En "traditionell" mansrolls-reaktion vore väl snarare att gorma och skrika om hur "kärringjäveln" bedragit honom ekonomiskt och hindrat honom från att köpa nya viktiga leksaker (dyr bil, scoter, fyrhjuling osv) och ska straffas med minst en lavett (tyvärr ofta ännu värre).

Vad syftar du på med "delad ekonomi" i detta fallet? Blir lätt förvirrad av begreppet.
Man pratar väl om delad eller gemensam ekonomi och om du INTE har delad ekonomi så har ni gemensam ekonomi, och då borde man absolut veta hur skuldsatt sin partner är?

Jag tror någonstans att man kommer långt med ärlighet och öppenhet. Man pratar om hur mycket utgifter man haft under månaden, vilka fakturor som kommit in, hur mycket intäkter osv.
Om det inte går ihop så får man titta tillsammans och lösa problemet, att någon springer iväg och tar egna lån bakom den andres rygg tycker inte jag känns snällt och jag hade känt mig otroligt åsidosatt om min partner gjorde så.

Jag hoppas att det löser sig för TS, mannen verkar ha sina vänner som tillflyktsort och någonstans måste man ju få smälta den uppkomna situationen. Alla reagerar olika men jag tror att det är bra att ni har ett par bra samtal och reder ut er väg framåt, tillsammans och utan att du drar på dig fler lån om det går att undvika.
Lycka till!

 

[Gaston]

Vad syftar du på med "delad ekonomi" i detta fallet? Blir lätt förvirrad av begreppet.
Man pratar väl om delad eller gemensam ekonomi och om du INTE har delad ekonomi så har ni gemensam ekonomi, och då borde man absolut veta hur skuldsatt sin partner är?

Jag avser helt enkelt att vi har lön från olika arbetsgivare som sätts in på olika (personliga) lönekonto och att vi betalar våra egna räkningar. Men vi är särbos så det är ju inga konstigheter att sköta. Det är såklart lite mer komplicerat om man bor tillsammans. Men jag och min förrförra partner levde ihop i nästan 10 år och det gick också bra. Vi räknade bara ut hur mycket gemensamma kostnader vi hade för hyra, el, försäkringar osv och förde in hälften var på ett servicekonto (som dessa summor drogs från) och några tusen var på ett Ica-konto vi sedan handlade på. De pengarna vi hade kvar efter att överföringarna var gjorde bestämde vi själva över. Hon fick spara eller shoppa som hon ville med sina pengar, och jag likadant med mina.

(förstår dock att det kunde missförstås vad jag avsåg, skrev snabbt på mobilen i bilen och uttryckte mig måhända slarvigt)

 

[Misslyckad]

Hej alla,
Efter många dagars frånvaro så tänkte jag komma med en liten uppdatering.

Efter massvis med dåliga dagar där han ignorerat mig och varit kall hade vi en diskussion i lördags som tyvärr slutade som alla andra diskussioner. Jag drog mig undan och i söndags bröt jag ihop helt och hållet. Jag stod inte ut längre..
Sa precis allt jag tyckte och kände samt förmedlade att jag tyvärr inte ser att detta är värt att kämpa för. Jag kan inte ständigt bli överkörd och nedvärderad som person. Jag fick nog! Han gjorde en totalvändning och plötsligt var han där för mig och vill samt hoppas vi kan lösa detta. Jag sa till honom att antingen så är vi ett team och kämpar för vår relation eller så låter vi det vara och försöka läka på vars sitt håll. Livet är för kort för att man ska gå och tycka illa om varandra när vi i grund och botten har så mycket kärlek till varandra. Samtliga dagar nu sen i söndags har han varit som om inget har hänt. Vilket har chockerat mig lite för det enda jag gör dag ut och in är att jag väntar på att han ska vända igen. Plågsamt ja! Men är det konstigt att man känner så??
Så i det stora hela tycker jag fortfarande att vi ska gå prata med någon tillsammans. Jag är en sådan typ av människa som inte bara kan släppa allt bara så där och jag vet att han inte heller har gjort det. Så det är inte det jag säger. Visst är det skönt att ha tillbaka personen så som han annars alltid varit mot mig men jag överanalyserar och bara väntar på en bomb. Jag iakttar honom hur han reagerar och vad han säger och hur han säger saker vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur han varit mot mig dessa veckor. Ska på samtal med min psykolog så får diskutera allt detta där men jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med detta nu för skuldkänslor har jag fortfarande och lär ha länge till men jag är så fruktansvärt redo för en förändring i min ekonomi. Bara att betala sina räkningar nu samt spara och planera med hur mycket man ska leva på känns så fruktansvärt bra utan att ha ständig ångest över pengar. Att känna när lönen kommer att jag kan få allt detta att gå runt känns så befriande så ni anar inte.
Och jag tror ju längre tiden går så kommer jag att stärkas av detta och min självkänsla återuppbyggs men jag vet inte hur framtiden kommer se ut. Jag hoppas att jag kommer fram till vad jag tycker är bäst för mig och mina barn.
Jag tycker inte det är OK hur han har behandlat mig oavsett vad jag gjort. Att vara så fruktansvärt elak mot en person och totalt vända samt ignorera är väldigt plågsamt och gör så ont. Fastän jag förstår att han känner sig sviken så anser jag inte att han har rätt att behandla mig så. Han har bett om ursäkt men lika sviken som han känner sig känner faktiskt jag mig sviken genom att han inte backade mig. Att bli arg visst det köper jag men att vända en totalt ryggen och sedan säga alla saker han sagt och gjort det till att jag skadat honom är så fel. Jag gjorde allt i min makt för att skydda honom från detta. Herregud jag vet att jag skulle sagt något från första början och det är något jag får leva med och lära mig att "sluta vara så jäkla rädd för konsekvenserna" bättre att vara ärlig men jag var för feg. Och den sidan erkänner jag för mig själv. Framförallt vill jag inte vara en sådan person och kommer inte vara. Men att bli totalt utelämnad och ignorerad samt ständigt straffad är väldigt plågsamt när man inte gjorde detta för skada personen. Och ni kan tycka att jag inte gjorde fel men jag personligen tycker jag gjorde fel genom att inte säga något. Ärlighet är ju ändå en viktig puck i ett förhållande och det är ju ändå något man strävar efter. Sen att personen man lever med kanske inte gör det så lätt för en att berätta ja den biten får man ju jobba med själv. Jag känner just nu miljontals saker och jag känner mig inte trygg i min relation för just nu vet jag inte om jag kan lita på hans känslor. Jag har tyvärr varit med om detta med honom förr där han vänder och så är vi tillbaka på ruta ett. Men sen är jag förlåtande och får skuldkänslor för vad jag själv gjort och så är det en ond cirkel.
Jag hoppas verkligen jag tar mig ur detta som en mycket bättre och starkare person! Oavsett hur min relation kommer se ut...

 

[JohanDal]

Hej alla,
Efter många dagars frånvaro så tänkte jag komma med en liten uppdatering.

Efter massvis med dåliga dagar där han ignorerat mig och varit kall hade vi en diskussion i lördags som tyvärr slutade som alla andra diskussioner. Jag drog mig undan och i söndags bröt jag ihop helt och hållet. Jag stod inte ut längre..
Sa precis allt jag tyckte och kände samt förmedlade att jag tyvärr inte ser att detta är värt att kämpa för. Jag kan inte ständigt bli överkörd och nedvärderad som person. Jag fick nog! Han gjorde en totalvändning och plötsligt var han där för mig och vill samt hoppas vi kan lösa detta. Jag sa till honom att antingen så är vi ett team och kämpar för vår relation eller så låter vi det vara och försöka läka på vars sitt håll. Livet är för kort för att man ska gå och tycka illa om varandra när vi i grund och botten har så mycket kärlek till varandra. Samtliga dagar nu sen i söndags har han varit som om inget har hänt. Vilket har chockerat mig lite för det enda jag gör dag ut och in är att jag väntar på att han ska vända igen. Plågsamt ja! Men är det konstigt att man känner så??
Så i det stora hela tycker jag fortfarande att vi ska gå prata med någon tillsammans. Jag är en sådan typ av människa som inte bara kan släppa allt bara så där och jag vet att han inte heller har gjort det. Så det är inte det jag säger. Visst är det skönt att ha tillbaka personen så som han annars alltid varit mot mig men jag överanalyserar och bara väntar på en bomb. Jag iakttar honom hur han reagerar och vad han säger och hur han säger saker vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur han varit mot mig dessa veckor. Ska på samtal med min psykolog så får diskutera allt detta där men jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med detta nu för skuldkänslor har jag fortfarande och lär ha länge till men jag är så fruktansvärt redo för en förändring i min ekonomi. Bara att betala sina räkningar nu samt spara och planera med hur mycket man ska leva på känns så fruktansvärt bra utan att ha ständig ångest över pengar. Att känna när lönen kommer att jag kan få allt detta att gå runt känns så befriande så ni anar inte.
Och jag tror ju längre tiden går så kommer jag att stärkas av detta och min självkänsla återuppbyggs men jag vet inte hur framtiden kommer se ut. Jag hoppas att jag kommer fram till vad jag tycker är bäst för mig och mina barn.
Jag tycker inte det är OK hur han har behandlat mig oavsett vad jag gjort. Att vara så fruktansvärt elak mot en person och totalt vända samt ignorera är väldigt plågsamt och gör så ont. Fastän jag förstår att han känner sig sviken så anser jag inte att han har rätt att behandla mig så. Han har bett om ursäkt men lika sviken som han känner sig känner faktiskt jag mig sviken genom att han inte backade mig. Att bli arg visst det köper jag men att vända en totalt ryggen och sedan säga alla saker han sagt och gjort det till att jag skadat honom är så fel. Jag gjorde allt i min makt för att skydda honom från detta. Herregud jag vet att jag skulle sagt något från första början och det är något jag får leva med och lära mig att "sluta vara så jäkla rädd för konsekvenserna" bättre att vara ärlig men jag var för feg. Och den sidan erkänner jag för mig själv. Framförallt vill jag inte vara en sådan person och kommer inte vara. Men att bli totalt utelämnad och ignorerad samt ständigt straffad är väldigt plågsamt när man inte gjorde detta för skada personen. Och ni kan tycka att jag inte gjorde fel men jag personligen tycker jag gjorde fel genom att inte säga något. Ärlighet är ju ändå en viktig puck i ett förhållande och det är ju ändå något man strävar efter. Sen att personen man lever med kanske inte gör det så lätt för en att berätta ja den biten får man ju jobba med själv. Jag känner just nu miljontals saker och jag känner mig inte trygg i min relation för just nu vet jag inte om jag kan lita på hans känslor. Jag har tyvärr varit med om detta med honom förr där han vänder och så är vi tillbaka på ruta ett. Men sen är jag förlåtande och får skuldkänslor för vad jag själv gjort och så är det en ond cirkel.
Jag hoppas verkligen jag tar mig ur detta som en mycket bättre och starkare person! Oavsett hur min relation kommer se ut...

Klassisk manipulation.

Trycker ner, sen släpper när det gått för långt. Efter några vändor har målet (du) ingen energi att försvara dig eller ens tänka klart.

 

[Gåtan]

Hur har det gått?

 

[Lasseman]

Hur har det gått?

Inte varit online på 2 månader så det kommer nog inget svar

 

[Misslyckad]

Hur har det gått?

Hej alla,
Innan jag börjar så vill jag bara önska er alla en god fortsättning!

Jag har varit anonym från forumet till och från. Mestadels läst andras historier då det hjälper mig väldigt mycket i min kamp men också koncentrerat mig på ta hand om mig själv. Fortsatt med min budget och jag känner för en gång skull att jag kommer lyckas bara jag fortsätter på rätt spår.
Min man vände tvärt och vi hade ett långt snack. Jag förklarade allt för honom med mina egna känslor och han förstod. För en gång skull lyssnade han på mig och förstod. Vi är nu ett team och har varit sen slutet på oktober. Han hjälper mig med allt och jag har kunnat koncentrera mig som sagt fullt ut på mitt stora samlingslån.

Måste verkligen tacka er alla som tog er tid att läsa min historia och att ni kom med era åsikter. Finns inget bättre än att veta det finns så fina människor där ute som tar sig den tiden men som också kämpar. Även om vi alla kämpar med olika kamper så gör det en skillnad att ni finns. Så tack! Och jag önsker er alla att fortsätta kämpa mot ett skuldfritt liv. Jag kommer fortsätta finnas här och skriv gärna när ni vill. Önskar alla en trevlig helg!

 

[Ny2018]

Hej alla,
Innan jag börjar så vill jag bara önska er alla en god fortsättning!

Jag har varit anonym från forumet till och från. Mestadels läst andras historier då det hjälper mig väldigt mycket i min kamp men också koncentrerat mig på ta hand om mig själv. Fortsatt med min budget och jag känner för en gång skull att jag kommer lyckas bara jag fortsätter på rätt spår.
Min man vände tvärt och vi hade ett långt snack. Jag förklarade allt för honom med mina egna känslor och han förstod. För en gång skull lyssnade han på mig och förstod. Vi är nu ett team och har varit sen slutet på oktober. Han hjälper mig med allt och jag har kunnat koncentrera mig som sagt fullt ut på mitt stora samlingslån.

Måste verkligen tacka er alla som tog er tid att läsa min historia och att ni kom med era åsikter. Finns inget bättre än att veta det finns så fina människor där ute som tar sig den tiden men som också kämpar. Även om vi alla kämpar med olika kamper så gör det en skillnad att ni finns. Så tack! Och jag önsker er alla att fortsätta kämpa mot ett skuldfritt liv. Jag kommer fortsätta finnas här och skriv gärna när ni vill. Önskar alla en trevlig helg!

Så fint att läsa, lycka till med allt. -