- Blev medlem
- 16 Februari 2019
- Meddelanden
- 98
- Mottagna reaktioner
- 111
- Poäng
- 277
Jag träffade min sambo när jag var 15. Vi flyttade ihop och skaffade hund tillsammans så fort vi gått ut gymnasiet - jag kunde då stoltsera med en månadslön på 12500kr brutto, sambon var arbetslös, och hyran på vårt andrahandskontrakt låg på 6000kr. Hunden betalades med mitt livs första kredit - hos Swedbank, som jag haft sen mina föräldrar öppnade ett sparkonto i mitt namn när jag var 7 år. Min bankman ringde mig ofta på den tiden, gärna någon gång i veckan. Jag hade ju fast tjänst, klart som fan jag skulle ha kredit tyckte han. Han ökade min limit regelbundet. Tur det, för vi hade ju inte råd att äta ens på min lön.
Livet har fortsatt på den banan. Sambon har velat ha och jag har velat tillfredsställa. Det kulminerade förra året när vi gick från 100.000 till 750.000 i blanco/kredit på 6 månader. Jag såg hur hon unnade sig, tog lån och köpte saker som hon drömt om, och jag kunde inte längre motstå frestelsen att göra samma sak själv. Det blev som ett race om vem som kunde maxa ut först, vem som hann samla på sig mest grejer, tatueringar, ingrepp osv innan verkligheten skulle hinna ikapp oss. När verkligheten väl hann ikapp försökte jag, eftersom jag var den som satt med räkningarna varje månad, att förmå henne att sluta handla. Oftast fick jag dock nöja mig med halva hennes lön till räkningar och drift, och med stigande räntekostnader så började lån/kreditförfrågningarna gälla betalning av räkningar, julklappar till barnen och mat istället för lyxkonsumtion.
Jag var stolt, ville desperat uppehålla fasaden, inte bara inför släkt och vänner utan även sambon och barnen. Jag bröt till slut ihop under ett samtal med min mamma och det var början på vändningen. Jag tvingades, som jag upplevde det, släppa all min värdighet och krypa till korset, och det var extremt jobbigt. Att aldrig behöva uppleva det igen är för mig en drivkraft idag.
Arbetet som följde var att kartlägga alla skulder, vilket inte var det lättaste eftersom takten hela tiden hade ökat. Gång på gång fick jag gå tillbaka med "nya" krediter som jag bara hade vag koll på. När allt väl var samlat så gick mina föräldrar och sambons föräldrar ihop och tog två lån på sina respektive fastigheter. Mina föräldrar fick som pensionärer inte beviljat mer än 100000 från banken, och min morbror sköt till de resterande 300000 med pengar som han ärvt. Min morbror, Lasse, har varit hemlös i 30 år. Jag tror att alla som orkat läsa så här långt börjar inse vilken skam och ödmjukhet jag bär med mig.
TL;DR - några steg som varit viktiga för mig i förändringsarbetet.
1. Släpp stoltheten och låt dig själv inse allvaret. Inget blir bättre av att må dåligt och grunna över sin situation hela tiden, man måste ge sig själv pauser, men om man aldrig kommer till insikt och bara skjuter snöbollen framför sig så tenderar den endast bli större.
2. GÖR EN BUDGET. Det här är sjukt viktigt. Jag visste inte ens om att jag gick back förrän jag gick back en halv lön i månaden. Kartlägg alla inkomster, alla utgifter, och börja prioritera de sistnämnda. Vad är egentligen viktigt att lägga pengar på, och vad kan man leva utan? Hur mycket kan man unna sig, och när måste man veta att vissa saker får vänta? Jag gjorde en Google-sökning och hittade den här Excel-mallen som är enkel och användbar: https://templates.office.com/sv-SE/Familjens-månadsbudget-TM00000075
3. Hitta motivationen. För många är det en självklarhet att man ska ha sund ekonomi. De har fått den uppfostran. För mig var det något jag insåg alldeles nyss. Om man saknar den motivationen så måste man hitta den - allt går om man vill. Jag bor i Stockholm, mina barn är snart 10 och 8, och när jag förstod att deras föräldrar kommer va totalt bankrutt när de ska flytta hemifrån så föll polletten ner hårt. Vill jag vara en pappa som kan hjälpa och stötta, eller en pappa som behöver deras hjälp och stöd?
Jag är extremt ödmjuk inför alla livsöden som jag fått läsa om här. Jag känner med er alla oavsett hur ni hamnat där ni hamnat, imponeras av kämpaglöden, gläds åt framgångarna och lider med er i era motgångar. Få av er har samma tur som jag har haft, många av er tvingas genomleva processer som tar tiotals år innan ni slipper vända varje krona. Jag hittade det här forumet för ett par veckor sen för att jag ville lära mig hur jag ska förbättra min kreditvärdighet. Jag stannar för människorna som skriver här. En rejäl klapp på ryggen till alla er som orkar fast ni inte orkar!
Livet har fortsatt på den banan. Sambon har velat ha och jag har velat tillfredsställa. Det kulminerade förra året när vi gick från 100.000 till 750.000 i blanco/kredit på 6 månader. Jag såg hur hon unnade sig, tog lån och köpte saker som hon drömt om, och jag kunde inte längre motstå frestelsen att göra samma sak själv. Det blev som ett race om vem som kunde maxa ut först, vem som hann samla på sig mest grejer, tatueringar, ingrepp osv innan verkligheten skulle hinna ikapp oss. När verkligheten väl hann ikapp försökte jag, eftersom jag var den som satt med räkningarna varje månad, att förmå henne att sluta handla. Oftast fick jag dock nöja mig med halva hennes lön till räkningar och drift, och med stigande räntekostnader så började lån/kreditförfrågningarna gälla betalning av räkningar, julklappar till barnen och mat istället för lyxkonsumtion.
Jag var stolt, ville desperat uppehålla fasaden, inte bara inför släkt och vänner utan även sambon och barnen. Jag bröt till slut ihop under ett samtal med min mamma och det var början på vändningen. Jag tvingades, som jag upplevde det, släppa all min värdighet och krypa till korset, och det var extremt jobbigt. Att aldrig behöva uppleva det igen är för mig en drivkraft idag.
Arbetet som följde var att kartlägga alla skulder, vilket inte var det lättaste eftersom takten hela tiden hade ökat. Gång på gång fick jag gå tillbaka med "nya" krediter som jag bara hade vag koll på. När allt väl var samlat så gick mina föräldrar och sambons föräldrar ihop och tog två lån på sina respektive fastigheter. Mina föräldrar fick som pensionärer inte beviljat mer än 100000 från banken, och min morbror sköt till de resterande 300000 med pengar som han ärvt. Min morbror, Lasse, har varit hemlös i 30 år. Jag tror att alla som orkat läsa så här långt börjar inse vilken skam och ödmjukhet jag bär med mig.
TL;DR - några steg som varit viktiga för mig i förändringsarbetet.
1. Släpp stoltheten och låt dig själv inse allvaret. Inget blir bättre av att må dåligt och grunna över sin situation hela tiden, man måste ge sig själv pauser, men om man aldrig kommer till insikt och bara skjuter snöbollen framför sig så tenderar den endast bli större.
2. GÖR EN BUDGET. Det här är sjukt viktigt. Jag visste inte ens om att jag gick back förrän jag gick back en halv lön i månaden. Kartlägg alla inkomster, alla utgifter, och börja prioritera de sistnämnda. Vad är egentligen viktigt att lägga pengar på, och vad kan man leva utan? Hur mycket kan man unna sig, och när måste man veta att vissa saker får vänta? Jag gjorde en Google-sökning och hittade den här Excel-mallen som är enkel och användbar: https://templates.office.com/sv-SE/Familjens-månadsbudget-TM00000075
3. Hitta motivationen. För många är det en självklarhet att man ska ha sund ekonomi. De har fått den uppfostran. För mig var det något jag insåg alldeles nyss. Om man saknar den motivationen så måste man hitta den - allt går om man vill. Jag bor i Stockholm, mina barn är snart 10 och 8, och när jag förstod att deras föräldrar kommer va totalt bankrutt när de ska flytta hemifrån så föll polletten ner hårt. Vill jag vara en pappa som kan hjälpa och stötta, eller en pappa som behöver deras hjälp och stöd?
Jag är extremt ödmjuk inför alla livsöden som jag fått läsa om här. Jag känner med er alla oavsett hur ni hamnat där ni hamnat, imponeras av kämpaglöden, gläds åt framgångarna och lider med er i era motgångar. Få av er har samma tur som jag har haft, många av er tvingas genomleva processer som tar tiotals år innan ni slipper vända varje krona. Jag hittade det här forumet för ett par veckor sen för att jag ville lära mig hur jag ska förbättra min kreditvärdighet. Jag stannar för människorna som skriver här. En rejäl klapp på ryggen till alla er som orkar fast ni inte orkar!
