- Blev medlem
- 15 November 2024
- Meddelanden
- 2
- Mottagna reaktioner
- 1
- Poäng
- 6
Hej,
Har hängt här en del och läst, men inte skrivit något.
Förra månaden släppte jag några lån, och släpper nog allt nu i november.
Har några frågor som jag inte lyckats få svar på genom allt läsande. Men kort om min bakgrund.
Mina lån har uppkommit av klassisk överkonsumtion av skitsaker egentligen och det går nog så långt tillbaka som 15 år.
Jag blev ensamstående och förändrade inte sättet att leva. Ville inte att mina barn skulle sakna något heller.
Hade ett välbetalt jobb och gick runt trots hög skuldsättning.
För 3 år sedan blev jag av med jobbet pga arbetsbrist och började sedan på ett företag i samma bransch, men det var ett extremt litet företag och det fungerade inte alls.
Sedan över ett år är jag arbetslös och har hela tiden tänkt att jag ska lösa situationen genom ett nytt jobb.
Mina skulder är idag på 1,5 miljon. (1,2 miljoner är 4 stora lån sedan gammalt) Resten är krediter som varit outnyttjade men som sista året maxats för att ens gå runt, i hopp om att hitta ett jobb.
Jag har ju hela tiden tänkt att jag måste hitta ett välbetalt jobb för att kunna lösa min situation. Jag saknar universitetsutbildning, men är väldigt duktig inom området jag jobbar. Jag har bra vitsord och scorar bra på tester, men jag känner att jag förmodligen blir bortvald pga utbildningen som saknas.
Är 47 år gammal. De tunga jobben jag vill ha får jag inte. Kommer alltid långt i processerna och är "med till slutet" men det har inte fallit på plats. Då är det många processer där det varit flera hundra ansökningar.
A-kassan är slut och jag har minsta möjliga ersättning. Får ut ca 15K, men lånen som dragit iväg de senaste åren med räntehöjningarna ligger på 28K/mån.
Jag har nyss säkrat upp en 1:a HR med låg hyra. Har sålt allt jag äger och har. Finns ingenting kvar. Har sålt precis allt. Kommer köpa en säng. Förra månaden betalade jag några lån, men nu har jag bestämt mig för att jag måste betala hyran, och sedan kommer jag behålla 6K som är existensminimum.
Tänkte ansöka om skuldsanering vad det lider. Har inte gjort det ännu.
Lån:
Alla mina lån är omförhandlade runt 2020-2021.
Krediter:
Klarna har jag använt en del - så det tänkte jag försöka att prioritera att få bort. Så jag inte har nya skulder.
Resten av krediterna är utnyttjade för att kunna betala räkningarna. Men jag har haft dessa sedan många år. Alla utom 1.
I ren panik när jag inte mådde bra i maj i år precis innan a-kassan skulle gå ut så sökte jag ett kreditkort (hos en av långivarna där jag har ett vanligt lån)
Fick detta beviljat, men gav sken av att jag fortfarande hade jobbet. Jävligt dumt gjort. Det vet jag.
Det kortet måste jag betala bort helt och hållet innan en skuldsanering givetvis och avsluta helt. Kommer detta ställa till det för mig även om jag betalar av det? (Alltså inte ur skuldsaneringsperspektiv, men att ha ljugit i ansökan).
Ur skuldsaneringsperspektiv:
Jag måste ju göra något vettigt med mitt liv, och nu när dikeskörningen är ett faktum och jag valt att släppa allt så är jag helt öppen för att börja om.
Hade jag landat ett välbetalt jobb hade jag gladeligen betalat tillbaka vartenda öre.
Men jag tänker inte låna en krona mer någonsin. Bor i en etta och tänker bygga upp ett liv utan lånade pengar.
Tänker att jag antingen får börja söka jobb som är enklare att få med lägre lön, alt utbilda mig. Men hur fungerar det ihop med skuldsanering.
Jag hade kunnat konsulta och säkert få ihop en "vanlig" lön på det, men det är ju knappast aktuellt att starta ett bolag i min sits just nu.
Men hur ska jag tänka ur skuldsaneringsperspektivet? Bättre att ta ett lågavlönat jobb, vilket som helst? Kan jag passa på att utbilda mig för att stärka mina chanser till ett välbetalt jobb i framtiden?
Mår så extremt dåligt och nu väntar några månader med ett himla ringande, men det får man ju ta.
Jag vill göra rätt för mig, och tänker inte trixa och försöka undanhålla skatteåterbäring etc. Jag har bara bestämt mig nu och släpper för det går helt enkelt inte längre.
Vill bara lösa situationen så fort som möjligt och få tillbaka ett normalt liv. Rent mentalt känns det ändå lättare på något sätt. Har levt i 15 år med pressen att behöva dra in stora summor för att gå runt. Tänker aldrig hamna där igen.
Tack för att ni finns
Har hängt här en del och läst, men inte skrivit något.
Förra månaden släppte jag några lån, och släpper nog allt nu i november.
Har några frågor som jag inte lyckats få svar på genom allt läsande. Men kort om min bakgrund.
Mina lån har uppkommit av klassisk överkonsumtion av skitsaker egentligen och det går nog så långt tillbaka som 15 år.
Jag blev ensamstående och förändrade inte sättet att leva. Ville inte att mina barn skulle sakna något heller.
Hade ett välbetalt jobb och gick runt trots hög skuldsättning.
För 3 år sedan blev jag av med jobbet pga arbetsbrist och började sedan på ett företag i samma bransch, men det var ett extremt litet företag och det fungerade inte alls.
Sedan över ett år är jag arbetslös och har hela tiden tänkt att jag ska lösa situationen genom ett nytt jobb.
Mina skulder är idag på 1,5 miljon. (1,2 miljoner är 4 stora lån sedan gammalt) Resten är krediter som varit outnyttjade men som sista året maxats för att ens gå runt, i hopp om att hitta ett jobb.
Jag har ju hela tiden tänkt att jag måste hitta ett välbetalt jobb för att kunna lösa min situation. Jag saknar universitetsutbildning, men är väldigt duktig inom området jag jobbar. Jag har bra vitsord och scorar bra på tester, men jag känner att jag förmodligen blir bortvald pga utbildningen som saknas.
Är 47 år gammal. De tunga jobben jag vill ha får jag inte. Kommer alltid långt i processerna och är "med till slutet" men det har inte fallit på plats. Då är det många processer där det varit flera hundra ansökningar.
A-kassan är slut och jag har minsta möjliga ersättning. Får ut ca 15K, men lånen som dragit iväg de senaste åren med räntehöjningarna ligger på 28K/mån.
Jag har nyss säkrat upp en 1:a HR med låg hyra. Har sålt allt jag äger och har. Finns ingenting kvar. Har sålt precis allt. Kommer köpa en säng. Förra månaden betalade jag några lån, men nu har jag bestämt mig för att jag måste betala hyran, och sedan kommer jag behålla 6K som är existensminimum.
Tänkte ansöka om skuldsanering vad det lider. Har inte gjort det ännu.
Lån:
Alla mina lån är omförhandlade runt 2020-2021.
Krediter:
Klarna har jag använt en del - så det tänkte jag försöka att prioritera att få bort. Så jag inte har nya skulder.
Resten av krediterna är utnyttjade för att kunna betala räkningarna. Men jag har haft dessa sedan många år. Alla utom 1.
I ren panik när jag inte mådde bra i maj i år precis innan a-kassan skulle gå ut så sökte jag ett kreditkort (hos en av långivarna där jag har ett vanligt lån)
Fick detta beviljat, men gav sken av att jag fortfarande hade jobbet. Jävligt dumt gjort. Det vet jag.
Det kortet måste jag betala bort helt och hållet innan en skuldsanering givetvis och avsluta helt. Kommer detta ställa till det för mig även om jag betalar av det? (Alltså inte ur skuldsaneringsperspektiv, men att ha ljugit i ansökan).
Ur skuldsaneringsperspektiv:
Jag måste ju göra något vettigt med mitt liv, och nu när dikeskörningen är ett faktum och jag valt att släppa allt så är jag helt öppen för att börja om.
Hade jag landat ett välbetalt jobb hade jag gladeligen betalat tillbaka vartenda öre.
Men jag tänker inte låna en krona mer någonsin. Bor i en etta och tänker bygga upp ett liv utan lånade pengar.
Tänker att jag antingen får börja söka jobb som är enklare att få med lägre lön, alt utbilda mig. Men hur fungerar det ihop med skuldsanering.
Jag hade kunnat konsulta och säkert få ihop en "vanlig" lön på det, men det är ju knappast aktuellt att starta ett bolag i min sits just nu.
Men hur ska jag tänka ur skuldsaneringsperspektivet? Bättre att ta ett lågavlönat jobb, vilket som helst? Kan jag passa på att utbilda mig för att stärka mina chanser till ett välbetalt jobb i framtiden?
Mår så extremt dåligt och nu väntar några månader med ett himla ringande, men det får man ju ta.
Jag vill göra rätt för mig, och tänker inte trixa och försöka undanhålla skatteåterbäring etc. Jag har bara bestämt mig nu och släpper för det går helt enkelt inte längre.
Vill bara lösa situationen så fort som möjligt och få tillbaka ett normalt liv. Rent mentalt känns det ändå lättare på något sätt. Har levt i 15 år med pressen att behöva dra in stora summor för att gå runt. Tänker aldrig hamna där igen.
Tack för att ni finns
