- Blev medlem
- 28 Oktober 2019
- Meddelanden
- 42
- Mottagna reaktioner
- 25
- Poäng
- 92
Hej alla,
Skriver av mig för jag vet inte om jag har rätt i det jag skriver eller om jag är helt ute och cyklar. Jag fick mycket bra information och hjälp tack vare er. Och jag lyckades för ett par månader sedan ta ett samlingslån och samla mina skulder till ett med låg ränta.
Livet därefter har varit mycket lugnt och stillsamt och mindre stressigt. Och jag mådde så himla bra över det. Men nu upplever jag med en stress kommer en annan.
Då jag levt i skuld och stress i över 12 års tid har jag varit alltid varit "sist in i mållinjen" med viktiga livsförändringar så som tex. skaffa körkort, spara till kontantinsats för bil, lägenhet eller hus. Började redan som 18 att ta på faktura osv. Idiotiskt. Och nu inser jag hur dåligt jag har misskött ekonomin och vill göra en förändring. Jag vill börja spara till det nu. men i tidig 30-års ålder känns allt så himla långt bort. Och direkt efter jag lyckades samla mina lån så fick min familj som jag kapade banden med början av 2021 reda på att nu är jag anmärkningsfri. Hos en av dem hade jag ett privatlån hos och önskade att jag skulle betala av hela skulden om möjligt. (Hade ej möjlighet att köpa ut denne då pengarna ej räckte till.) Vilket leder till att jag eventuellt måste ta ytterligare ett lån inom en snar framtid för att betala av denne. Då jag betalat varje månad utan problem det första jag gör när lönen har kommit har jag naivt trott att allt är okej. Men så var inte fallet.
Som jag sa tidigare har jag levt dåligt ekonomiskt vilket har lett till att jag har varit tvungen att låna. En familjemedlem frågade om sin skuld (en mindre skuld på ca. 20k.) direkt efter jag tog lånet, vilket jag betalade då jag redan hade planerat det när jag tog samlingslånet. Den andra som har frågat nu är skulden större och jag måste nu eller inom snar framtid betala tillbaka. Och det som gör mig så ledsen är att jag måste ta ytterligare ett lån (Skuld i dagsläget är 100k.) för att betala tillbaka.
Det gör bara ont för jag upplever det som att jag är i en konstant tornado som aldrig riktigt vill ta slut. Jag förstår att jag har en princip att betala tillbaka, men det vart lite oväntat att hela summan skulle betalas av ganska så omgående. Och då blir jag rädd för min egen framtid. Att jag kommer ha lånebelopp på nästan halva miljonen. Hur kommer detta påverka min framtid för att skaffa boende? Kommer jag någonsin kunna få den drömmen? Jag vet inte varför jag skriver allt det här mer än att jag hoppas kanske att någon kommer säga att allt kommer bli okej. Ursäkta om detta blev väldigt rörligt men jag vet inte hur jag ska formulera och summera allt i en röd tråd. Jag är bara rädd då jag har en sambo som drömmer precis lika mycket som jag om eget boende men det känns som att mina gamla spöken sakta men säkert kommer förstöra mig och min framtid. Vill inte svika henne.
Detta är ju konsekvensen av mitt stökiga ekonomiska liv, det förstår jag till hundra procent. Men på sätt och vis är det bara tragiskt för egentligen flyttar jag bara pengar och skuld. Vet inte vad jag vill få ut av detta. Det finns andra här som har mycket större problem än mig och jag känner att jag bara gnäller. Men det gör ont ändå. Har gått från UC-score 74% till 1,1% och har kämpat så mycket. Får bara grov ångest att det kommer bli samma igen då jag måste ta ett nytt lån. Tja, ursäkta långt inlägg. Hoppas ni förstår något av det jag säger. Vill bara skriva av mig. God fortsättning till er allihopa.
Skriver av mig för jag vet inte om jag har rätt i det jag skriver eller om jag är helt ute och cyklar. Jag fick mycket bra information och hjälp tack vare er. Och jag lyckades för ett par månader sedan ta ett samlingslån och samla mina skulder till ett med låg ränta.
Livet därefter har varit mycket lugnt och stillsamt och mindre stressigt. Och jag mådde så himla bra över det. Men nu upplever jag med en stress kommer en annan.
Då jag levt i skuld och stress i över 12 års tid har jag varit alltid varit "sist in i mållinjen" med viktiga livsförändringar så som tex. skaffa körkort, spara till kontantinsats för bil, lägenhet eller hus. Började redan som 18 att ta på faktura osv. Idiotiskt. Och nu inser jag hur dåligt jag har misskött ekonomin och vill göra en förändring. Jag vill börja spara till det nu. men i tidig 30-års ålder känns allt så himla långt bort. Och direkt efter jag lyckades samla mina lån så fick min familj som jag kapade banden med början av 2021 reda på att nu är jag anmärkningsfri. Hos en av dem hade jag ett privatlån hos och önskade att jag skulle betala av hela skulden om möjligt. (Hade ej möjlighet att köpa ut denne då pengarna ej räckte till.) Vilket leder till att jag eventuellt måste ta ytterligare ett lån inom en snar framtid för att betala av denne. Då jag betalat varje månad utan problem det första jag gör när lönen har kommit har jag naivt trott att allt är okej. Men så var inte fallet.
Som jag sa tidigare har jag levt dåligt ekonomiskt vilket har lett till att jag har varit tvungen att låna. En familjemedlem frågade om sin skuld (en mindre skuld på ca. 20k.) direkt efter jag tog lånet, vilket jag betalade då jag redan hade planerat det när jag tog samlingslånet. Den andra som har frågat nu är skulden större och jag måste nu eller inom snar framtid betala tillbaka. Och det som gör mig så ledsen är att jag måste ta ytterligare ett lån (Skuld i dagsläget är 100k.) för att betala tillbaka.
Det gör bara ont för jag upplever det som att jag är i en konstant tornado som aldrig riktigt vill ta slut. Jag förstår att jag har en princip att betala tillbaka, men det vart lite oväntat att hela summan skulle betalas av ganska så omgående. Och då blir jag rädd för min egen framtid. Att jag kommer ha lånebelopp på nästan halva miljonen. Hur kommer detta påverka min framtid för att skaffa boende? Kommer jag någonsin kunna få den drömmen? Jag vet inte varför jag skriver allt det här mer än att jag hoppas kanske att någon kommer säga att allt kommer bli okej. Ursäkta om detta blev väldigt rörligt men jag vet inte hur jag ska formulera och summera allt i en röd tråd. Jag är bara rädd då jag har en sambo som drömmer precis lika mycket som jag om eget boende men det känns som att mina gamla spöken sakta men säkert kommer förstöra mig och min framtid. Vill inte svika henne.
Detta är ju konsekvensen av mitt stökiga ekonomiska liv, det förstår jag till hundra procent. Men på sätt och vis är det bara tragiskt för egentligen flyttar jag bara pengar och skuld. Vet inte vad jag vill få ut av detta. Det finns andra här som har mycket större problem än mig och jag känner att jag bara gnäller. Men det gör ont ändå. Har gått från UC-score 74% till 1,1% och har kämpat så mycket. Får bara grov ångest att det kommer bli samma igen då jag måste ta ett nytt lån. Tja, ursäkta långt inlägg. Hoppas ni förstår något av det jag säger. Vill bara skriva av mig. God fortsättning till er allihopa.