Tack!
Jag tror att ett rejält försök till förståelse är nyttigt för en anhörig/partner, oavsett om man stannar eller bryter upp. Många anhöriga kan inte ett dyft om spelberoende och då blir det känslor av ilska, frustration, vanmakt, osv. "Hur kunde DU vara så dum", "hur kunde JAG vara så dum". Sätter man sig in i ämnet - exempelvis lyssnar på någon annan spelberoende, det är bra att få ett annat ansikte på beroendet än den man "är arg på" - kan de jobbiga/destruktiva känslor omvandlas till någonting annat = förståelse, litegrann i alla fall. Viktigast av allt för en anhörig, enligt mig: den måste förstå att den INTE gjort någonting fel! Som flera skrivit: spelberoende är världsexperter på att manipulera, den anhörige har INTE varit blåögd, dum, naiv osv.
Då blir det nog lättare att hantera i längden - oavsett om man väljer att stanna eller inte!