- Blev medlem
- 4 Augusti 2018
- Meddelanden
- 347
- Mottagna reaktioner
- 639
- Poäng
- 597
Det kommer att gå jättebra men det som tynger mig mest är att jag inte har kontakt med min son som är 22 år. Han tröttnade på mina återfall och just nu vet jag ingenting. Senast jag träffade honom var 15 juni.Varje dag brottas jag med mina tankar, hur kunde jag göra honom så illa? Vad var jag för en mor egentligen som spelberoende? Han mådde psykiskt dåligt och det var därför jag började spela för att jag inte kunde hantera att jag inte kunde hjälpa honom. Han förlorade sin far i cancer när han han var åtta år. Som om inte det räckte så gjorde jag ett självmordsförsök i juli i år, skickade dock ett sms till honom och han ringde polisen som bröt sig in i lägenheten och jag hamnade på intensiven. Så tack vare min son sitter jag här och skriver...
Känns helt absurt, hur ska min son någonsin kunna förlåta mig? Hur ska jag någonsin kunna gottgöra det? Saknar min son så otroligt mycket. Vet dock att han inte vill att jag tränger mig på. Ingen aning om vad han tänker eller tycker. Tystnaden är värst. Vet inte vad jag väntar på, eller så kommer det aldrig. Kanske orkar han inte umgås med mig. Värsta mardrömmen som mamma.
Blir bara mer och mer beslutsam i min kamp att vara spelfri vilket är 81 dagar idag.
Känns helt absurt, hur ska min son någonsin kunna förlåta mig? Hur ska jag någonsin kunna gottgöra det? Saknar min son så otroligt mycket. Vet dock att han inte vill att jag tränger mig på. Ingen aning om vad han tänker eller tycker. Tystnaden är värst. Vet inte vad jag väntar på, eller så kommer det aldrig. Kanske orkar han inte umgås med mig. Värsta mardrömmen som mamma.
Blir bara mer och mer beslutsam i min kamp att vara spelfri vilket är 81 dagar idag.