varken fallskärm eller livrem

[VerklighetenKomifattmig]

Hej

Har de senaste veckorna tillbringat en hel del tid här, lusläsandes tråd efter tråd. Vill efter detta rikta ett stort tack till många, som berättar, beskriver, råder och ängslas men framför allt stöttar i svåra situationer.

Har kommit till mitt vägskäl, där en resa avslutas och en annan får ta vid. Stundtals ångestskapande tanke, och mitt läsande här har kantats av önskan om facit. Vem har vilken skuldsumma och hur har det gått för den? Vem har sökt skuldsanering och vad hade den för inkomst? Förutsättningar? Det är svårt att ge sig ut utan karta och kompass, men samtidigt förstår jag ju att sökandet efter svar som inte till fullo finns snarare genererar mer oro. Garantier, förväntansångest och annat får helt enkelt stå åt sidan. Jag släpper kontrollen med önskan om att så småningom återfå den. Och mitt i all kaos känner jag i hjärtat att det är rätt.

Jag har varit skuldsatt sedan ca 2008, inte alltid per definition överskuldsatt. De senaste åren har dock varit förjefvliga. Jag har dock aldrig (!) varit sen med en betalning, m.a.o aldrig fått påminnelse eller ngt som följer efter det. Någonstans har det ju funnits en, förvisso något märklig, hög moral och ambition att betala. Men det borde jag ju förstått för länge sedan att det inte går ihop. Det är mycket man borde…

Jag har idag en skuldbörda på åtminstone ca 800 000 kr, detta är då innan dröjsmålsräntor etc börjar ticka. Jag har 16 borgenärer och per idag är lägsta belopp att betala ca 26 000 kr i månaden. Min bruttolön är 32-33 k/mån… Även om jag får barnbidrag m.m så talar ekvationen sitt tydliga språk. Jag har nu bestämt mig för att släppa allt. Och en fundering jag med det har är: jag får för mig att det inte är någon större idé att lägga energi på att förhandla med borgenärer, då de är flera till antalet så verkar erfarenheter vara att det i slutändan ändå är svårt att hamna på en rimlig nivå? Min tanke är att låta det hamna hos Kronofogden, där framtida löneutmätning får reglera skulden. Jag har inga andra tillgångar, dyrbarheter eller onödigheter.

Livet hände, på flera olika vis. Separationer, lögner och hos mig en dum snällhet, mångårigt liv som den enda av två vuxna med inkomst = den enda som kan stå för lån. Men inget i livet har hänt utan att jag godkänt och accepterat det. Det är min viktigaste lärdom, utöver själva acceptansen kring att såhär ser min situation ut. Ibland känner jag mig dock uppgiven över hur ekonomin ser ut. Jag mäter inte mitt värde i pengar, men idag är hela alltet runtomkring så himla fint. Jag är en kvinna i mina bästa år, har en stabil anställning, fyra underbara barn och är ensam vuxen i mitt hem. Vi ägnar oss inte åt lyxkonsumtion, älskar skogen, soffhänget och tid tillsammans. Ljuvligt. Men pengarna…
Med anledning av mina omständigheter, och framför allt för mina barns skull, har jag tankar på att åtminstone prova söka skuldsanering. Vi får se.

Jag förbereder mig nu för ett liv under utmätning, men med mer att röra mig med per månad. Japp. Jag förstår det nu som att jag bara låter bli att betala? Säger upp autogiron? Det bär emot, och jag funderar på att maila borgenärerna och förklara att såhär blir det. Samvetet pockar på. Har någon agerat så?

Novell gick det och blev. Hjälp och tack för ordet.

Hej där, är ny på forumet och läser mkt intressanta saker, får jag fråga hur det gick för dig? sitter i samma sits.

 

[lia20]

Hej där, är ny på forumet och läser mkt intressanta saker, får jag fråga hur det gick för dig? sitter i samma sits.

Hej!
Skulle vilja påstå att det gick och går ganska bra. Jag släppte och slutade betala mina skulder i ganska nära anslutning till att jag skrev mitt inlägg. Förenat med stor ångest men också med beslutsamhet. Sökte i samma veva skuldsanering. Två månader efter min ansökan fick jag besked om inledande skuldsanering, då hade väldigt få av mina skulder ens hamnat hos inkasso vilket var skönt. Trots många borgenärer gick skuldsaneringsprocessen väldigt smidigt, ingen opponerade sig och jag fick till sist beslut om sanering med treårig betalplan - det sistnämnda en oerhörd bonus som jag inte alls räknat med. Nu har 2.5 år av betalningar passerat och även om det är tungt periodvis, rejält ibland, är det ingen mot hur det var innan saneringen. Att covidapokalypsen inträffade under denna tid har också underlättat tycker jag, det är inte alltid enkelt att ha en tight ekonomi när man har barn och behöva säga nej till roligheter o.dyl. Men nu har ju allt periodvis varit stängt vilket inneburit att inga av barnens vänner gjort häftiga resor eller nöjesparksbesök som de kan berätta om, och själv har jag kunnat skylla på att allt varit stängt/inställt och att vi måste vara försiktiga, istället för att berätta att vi inte har råd. Jag har nu fem inbetalningar kvar, som följs av två betalfria saneringsår. Betalar drygt 9000 kr per månad vilket kommer göra en stor skillnad för mig som ensam med några barn.

Summa summarum - det finns ett stort ljus i en tidigare mörk tunnel. Jag är oerhört tacksam över möjligheten till sanering men hade även ställt in mig på löneutmätning och såg det som ett möjligt sätt att leva. Jag har ingen beroendesjukdom som ställt till det för mig eller dålig koll på ekonomi i största allmänhet, så har inte behövt ägna mig åt sådant arbete/rehab under saneringen. Avgörande att jobba med för min del och vad jag tror hjälper framledes är istället:
- Psykoterapi. Jag har varit dumsnäll genom åren och ställt upp in absurdum för andra vilket kostat mig känslomässigt och ekonomiskt. För att jag inte sagt nej, självkänsla, egenvärde etc. Bor nära ett universitet med ett psykologprogram som erbjuder samtalsbehandling som "studentpatient" kostnadsfritt. Mycket bra.
- Sparmål och att våga drömma. Längtar efter nya stekpannor, bäddmadrasser och att resa. Kortsiktiga och långsiktiga drömmar.
- Lära barn om ekonomi. Jag lärde mig inget under min uppväxt annat än att ekonomi var förenat med ångest, visste att vissa brev gav mina föräldrar oro och överhörde telefonsamtal till Finax telefonlån. Ungefär. Barn till skuldsatta föräldrar har ökad risk att själva hamna där, forskningen är inte roligt. Jag har aldrig delat oro med mina barn, pratar med glädje om pengar och försöker lära dem ekonomisk planering, budget osv. De vet att jag "betalar av lån" för att det är bra och att vi om vi står ut med att hålla igen ordentligt nu snart är i mål med det. Jag misslyckas gärna på andra plan, ingen är perfekt, men avseende det där med pengar hoppas jag bryta det nedärvda beteendet och låta det stanna med mig. Ser också fram emot att ha möjlighet att hjälpa dem vid behov i framtiden.
- Dela med de närmsta. Det är skönt att några nära personer känner till situationen. Jag har också delat min situation med barnafader, som ibland tagit större delen av gemensam utgift för växelvisbarn (typ cykel), med tyst överenskommelse om att jag i framtiden kan erbjuda det omvända. I slutändan jämnar det ut sig tror vi.