Hej!
Jag lider av tvångssyndrom (OCD) och har gjort det sedan 10 års ålder, är idag 29 år gammal. För er som inte vet så innebär det i korta drag att man lider av tvångstankar och ofta tvångshandlingar. Det förstnämnda är obehagliga och ofrivilliga tankar, impulser eller fantasier som framkallar ångest. För att lindra ångesten tar personen till tvångshandlingar, det vill säga ritualer.
För att göra en lång historia kort.
Var i kontakt med BUP i tonåren men tyvärr så var jag inte mottaglig på den tiden och ville varken inse eller acceptera att jag var sjuk så det ledde ingenvart.
Jag tog mig igenom skoltiden även fast det var väldigt kämpigt. När jag gick andra året på gymnasiet tog en nära vän sitt liv och jag hamnade i en djup depression som ledde till att jag hoppade av skolan.
Jag kom ur depressionen efter ett år med behandling. Fick även hjälp för min OCD och kunde äntligen börja arbeta.
Livet kändes spännande och för första gången på väldigt lång tid kände jag mig lycklig. Tyvärr så skulle det inte hålla i sig särskilt länge, förlorade jobbet efter knappt åtta månader på grund av nedskärningar.
Mitt mående blev allt sämre igen och tvångssyndromet eskalerade.
Så här har det varit sedan dess, har hankat mig från det ena jobbet till det andra och varit arbetslös i långa perioder inemellan och varit tvungen att låna pengar för att klara mig.
När jag fick mitt nuvarande arbete våren 2016 hade skulderna växt till 420 000kr och jag började med detsamma betala av på lånen.
Jag såg ljuset i tunneln och jag träffade även min nuvarande sambo i samma veva och lyckades till och med bli tillsvidareanställd på heltid!
Tills... hösten 2017 då en familjemedlem gick bort. Allt rasade samman igen och det var väldigt svårt att överhuvudtaget fungera i vardagen.
Ville verkligen inte förlora mitt arbete så sökte vård i början på 2018 men denna gången bestämde jag mig för att göra allt i min makt för att bli frisk, fri från tvånget en gång för alla.
15 januari blev jag sjukskriven på heltid i väntan på KBT-behandling för min OCD men väntar än idag på att få komma till.
Under den här perioden utvecklade jag ett spelberoende för att dämpa min ångest men så klart har det bara blivit värre. Mycket värre! Spelmissbruk i kombination med tvångssyndrom är verkligen ingen bra kombo.
Så, nu sitter jag verkligen i skiten med 850 000kr i skulder. Jag får ut 15000 i månaden från försäkringskassan men allt går åt till skulderna.
Min sambo står för hyran och mat som det är just nu. Jag har ingen aning om när jag ska få börja min behandling.
Vi väntar dessutom barn som är beräknat till 30/12.
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till! Självmordstankarna finns där, men jag vill ju leva! Jag vill bara kunna få leva ett värdigt liv någon gång. Det är min högsta önskan.
Något som är positivt iallafall är att jag inte har spelat på tre veckor nu, inte jätte lång tid men alltid en början.
Jag har även bokat tid för att få hjälp med missbruket.
Om det finns någon vänlig själ som har orkat läsa hela min text och har något råd, snälla var så vänlig och ge mig det, tack!
Jag lider av tvångssyndrom (OCD) och har gjort det sedan 10 års ålder, är idag 29 år gammal. För er som inte vet så innebär det i korta drag att man lider av tvångstankar och ofta tvångshandlingar. Det förstnämnda är obehagliga och ofrivilliga tankar, impulser eller fantasier som framkallar ångest. För att lindra ångesten tar personen till tvångshandlingar, det vill säga ritualer.
För att göra en lång historia kort.
Var i kontakt med BUP i tonåren men tyvärr så var jag inte mottaglig på den tiden och ville varken inse eller acceptera att jag var sjuk så det ledde ingenvart.
Jag tog mig igenom skoltiden även fast det var väldigt kämpigt. När jag gick andra året på gymnasiet tog en nära vän sitt liv och jag hamnade i en djup depression som ledde till att jag hoppade av skolan.
Jag kom ur depressionen efter ett år med behandling. Fick även hjälp för min OCD och kunde äntligen börja arbeta.
Livet kändes spännande och för första gången på väldigt lång tid kände jag mig lycklig. Tyvärr så skulle det inte hålla i sig särskilt länge, förlorade jobbet efter knappt åtta månader på grund av nedskärningar.
Mitt mående blev allt sämre igen och tvångssyndromet eskalerade.
Så här har det varit sedan dess, har hankat mig från det ena jobbet till det andra och varit arbetslös i långa perioder inemellan och varit tvungen att låna pengar för att klara mig.
När jag fick mitt nuvarande arbete våren 2016 hade skulderna växt till 420 000kr och jag började med detsamma betala av på lånen.
Jag såg ljuset i tunneln och jag träffade även min nuvarande sambo i samma veva och lyckades till och med bli tillsvidareanställd på heltid!
Tills... hösten 2017 då en familjemedlem gick bort. Allt rasade samman igen och det var väldigt svårt att överhuvudtaget fungera i vardagen.
Ville verkligen inte förlora mitt arbete så sökte vård i början på 2018 men denna gången bestämde jag mig för att göra allt i min makt för att bli frisk, fri från tvånget en gång för alla.
15 januari blev jag sjukskriven på heltid i väntan på KBT-behandling för min OCD men väntar än idag på att få komma till.
Under den här perioden utvecklade jag ett spelberoende för att dämpa min ångest men så klart har det bara blivit värre. Mycket värre! Spelmissbruk i kombination med tvångssyndrom är verkligen ingen bra kombo.
Så, nu sitter jag verkligen i skiten med 850 000kr i skulder. Jag får ut 15000 i månaden från försäkringskassan men allt går åt till skulderna.
Min sambo står för hyran och mat som det är just nu. Jag har ingen aning om när jag ska få börja min behandling.
Vi väntar dessutom barn som är beräknat till 30/12.
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till! Självmordstankarna finns där, men jag vill ju leva! Jag vill bara kunna få leva ett värdigt liv någon gång. Det är min högsta önskan.
Något som är positivt iallafall är att jag inte har spelat på tre veckor nu, inte jätte lång tid men alltid en början.
Jag har även bokat tid för att få hjälp med missbruket.
Om det finns någon vänlig själ som har orkat läsa hela min text och har något råd, snälla var så vänlig och ge mig det, tack!