Totalförstört liv pga skulder, suicid, finns det något att göra?

[livshaveri]

Hej,

Vet knappt var jag ska börja men mitt liv är totalförstört pga mina skulder. Ser ingen annan väg ut än att avsluta livet här och det känns som ett rationellt beslut.
Mina skulder uppgår i ca 1,2 miljoner på grund av riktigt idiotiska, impulsiva beslut och lång historia av psykisk ohälsa. Jag fick hjälp av min ena förälder förrförra hösten då hen tog ett lån på ca 400.000kr i sitt namn för att hjälpa mig att samla lån för att undvika kronofogden. Jag fick då ner månadskostnaderna men levde ca 1000kr under existensminimum. Förra sommaren gick jag in i väggen, mådde så fruktansvärt dåligt, bland annat pga skulderna och de medföljande skuldkänslorna. Behövde åka till akutpsykiatrin då jag inte längre ville leva. Där ville de att jag skulle läggas in och omedelbart sjukskriva mig vilket jag motsatte mig eftersom jag då inte skulle ha råd att betala mina skulder. Efter många om och men bestämde jag mig för att ge livet en chans men sjukskrivning var absolut nödvändigt enligt läkare, psykolog, psykiatrier och även mig själv. Jag var under botten. Tog då nytt lån för att ha råd att vara sjukskriven då sjukpenningen inte skulle täcka månadskostnaderna (mat osv ej inkluderat). Sen kom inflationen och räntorna skenade iväg tillsammans med alla andra levnadskostnader. Har fått vidare hjälp från psykiatrin och genomgår en utredning som till 99% verkar resultera i bipolär sjukdom. Började må ännu sämre i vintras och fick även diagnosen hypotyreos för ett par månader sedan. Har även ätstörningsproblematik och en rad andra fysiska problem utlösta av hypotyreosen. Nu har jag varit sjukskriven i nästan ett år och precis börjat jobba på 25% igen, inte för att jag mår bra utan för att jag inte har råd att vara sjukskriven.

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag har ingen framtid och mår så fruktansvärt, obeskrivligt dåligt. Full av skam och skuldkänslor, ångest och depression. Känner mig som en börda för min familj som behöver rycka ut och hjälpa mig, leva med en överhängande oro för att jag ska försvinna. Som tvingas lyssna på mitt självhat och förtvivlan. Ser inget ljus i den här tunneln eller hur detta ska kunna lösas. Jag vill studera men ser inte att det någonsin kommer att gå. Har inget framtidshopp eller motivation att sträva efter. Har funderat på skuldsanering men det känns inte som ett alternativ eftersom min förälder som tog lånet i sitt namn då kommer att bli lidande och skuldkänslorna äter upp mig totalt. Är så obeskrivligt jävla ledsen för att livet har blivit såhär och för att min älskade förälder (som är världens bästa människa) blir lidande hur jag än gör i den här situationen. Bor även i andrahand och måste flytta varje år pga bostadsbristen och med skuldsanering blir även det ett problem. Önskar att jag åtminstone var frisk så jag kunde jobba dubbla jobb och få in mer pengar den vägen men i dagsläget är det omöjligt.

Jag skriver här som något slags sista hopp antar jag. Såg någon annan medlem som kommenterat i en tråd hur hjälpsamt det här forumet hade varit för honom. Men egentligen har jag kommit till slutsatsen att den enda vägen jag har att ta är att avsluta livet och lidandet. Och på nåt sätt känns det skönt, känner mig lugn och rationell i det. För matematiken förutspår bara att det kommer bli värre framöver, nu kan jag inte längre betala mina räkningar och har som sagt inga möjligheter att göra något som skulle ge mig lite livslust/motivation att ta mig framåt (tex studera). Om 3 månader måste jag även ha hittat nytt boende igen och att flytta är en sån enorm psykisk påfrestning, särskilt när man gör det varje år.

Jag har som sagt totalt ca 1,2 miljoner i skulder, är fastanställd med en månadslön på 30.000kr brutto. Inga betalningsanmärkningar eller obetalda räkningar. Sökte samlingslån via Sambla på 200.000kr tidigare idag för att samla några mindre lån och få ner månadskostnaden samt ha lite pengar att kunna betala kommande månaders utgifter under tiden jag trappar upp min arbetstid men har inte fått något erbjudande ännu så tror inte det blir något eftersom jag tidigare har fått minst ett erbjudande direkt efter ansökan. Även om jag arbetar 100% i dag så skulle lönen bara precis täcka mina månadskostnader (exkluderat mat, medicin, busskort osv).

Tacksam för svar och stöd.

 

[Pressbyrån]

Du måste sluta se att ta lån löser några problem! Var ärlig med dig själv, livet är tufft och du är inte ensam med detta. Var stark! Men snälla sluta prata om att ta fler lån för att klara vardagen. Ta bort dom tankarna och ge dig själv motivation. Försök återgå till arbete vilket hjälper dig psykiskt och ekonomiskt. När du har hittat din balans så får du brösta det och ta ett extra jobb och bara kötta på!

 

[Jessica87]

Så ledsen att höra att du mår så dåligt! Mitt bästa råd är att inte se för långt fram. Ta en dag i taget och gör ditt bästa. Jag förstår att det vore en svår grej om en familjemedlem blev lidande, men samtidigt tänker jag att fast jobb, plus kanske ett extrajobb så småningom, kanske kan rädda dig från kronofogden. Det är en fin balansgång då du också är sjuk och behöver vars rädd om dig. Men ge inte upp! Livet blir bättre, lita på det även om du just nu inte har svaret på hur eller när. Kram!

 

[Kraputt]

Först och främst, den där rationella rösten som pratar till dig ljuger för dig. För det andra, lika lite som man kan bli av med cancer på egen hand kan man bli av med depression på egen hand. Om du inte redan gjort det, så ta kontakt med vårdcentralen. Ring redan imorgon. Den där rösten kommer att säga till dig att det inte hjälper, att det inte spelar någon roll, och den kommer vara hur trovärdig som helst - men den ljuger för dig. Du måste komma i vård där den rösten inte längre har ensamrätt till din verklighet. Dina pengabekymmer är sekundära problem just nu. Vård först. Om piller behövs, ta dem. Men inse att de första du får kanske inte hjälper, utan du måste prova andra. Säg åt den där rösten att hålla käften, och sök vård.

 

[Zaozi]

Släpp allt förutom lånet som din förälder står på då? Det finns alltid lösningar på saker och även detta kommer att lösa sig. Hatar när folk säger det till mig men helt ärligt så är det bara pengar. Vad gör det om 20 år?
Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem.

 

[AphexTwin]

Jag har också depression och är sjukskriven. Har 1.2 M i skuld och ska plugga i höst (om jag orkar). Jag är fast bestämd om att det kommer gå bra.

Varför i hela friden tog ni lån för att undvika KF? Och leva under existensmimimum?
Släpp allt säger jag bara. Det skulle gjorts innan det där lånet du fick hjälp med. Skulder betalas av under utmätning och du har dessutom mer pengar över. Sorry alltså men att undvika fogden är inget du kommer att klara av i längden. Och det är inte på nåt sätt speciellt farligt. Se till att ha abbonemang och boende klart i några år, släpp allt och koncentrera dig enbart på måendet.

 

[Doodles]

Om du skulle fråga din fina älskade släkting som ställt upp med lån om hen fick välja? Jag förstår väldigt mycket känslan av hopplöshet när man har gjort en resa som du. Men det går att komma ur den. Tänk att det tog flera år att komma hit i träsket, såklart kommer det ta många år för att komma ur det. Än så länge har du inga anmärkningar. Försök satsa allt på att hitta ett förstahandskontrakt. Jag vet att det är svårt men söker man alla lediga bostäder från privata hyresvärdar har man bättre chanser, de går inte efter registreringsdagar. Betala bara det privata lånet. Släpp resten, dvs sluta betala de. När du får inkasso krav kan du försöka få till bättre avbetalningsvillkor, det händer! Om inte, släpp så det hamnar hos KF. Så småningom kommer du att få löneutmätning men det betyder att du kommer att leva på existensminimum, inte under. Under tiden är det viktigt att du lägger fokus på att bli bättre, att må bättre. Det kommer att ta tid. Viktigt är att inte se berget framför dig men inställer de första 5 stegen framåt. Du förtjänar att mår bra och förtjänar att leva ett hyggligt liv.
Det går att leva med skulder.
När du väl kommit dit, och mår bra, då kan de visst söka skuldsanering. Prata med din släkting och kom överens om en strategisk plan hur hen kan få tillbaka pengarna. Kanske du kan betala en del under de betalningsfria månaderna. Ni kan försöka förlänga återbetalningstiden för att få ner månadskostnaderna. Se hur mycket som du kan bidra med. Eller Pausa lånet eller återbetalningen tills saneringen är avslutad. Det finns möjligheter att komma ur det men du behöver inte göra det ensam.
Lägg korten på bordet. Var öppen med din sjukdom och ta emot hjälp! Jag lovar att dina nära och kära hade tagit miljoner i lån för att hålla dig vid liv.

 

[Ny2018]

Hej,

Vet knappt var jag ska börja men mitt liv är totalförstört pga mina skulder. Ser ingen annan väg ut än att avsluta livet här och det känns som ett rationellt beslut.
Mina skulder uppgår i ca 1,2 miljoner på grund av riktigt idiotiska, impulsiva beslut och lång historia av psykisk ohälsa. Jag fick hjälp av min ena förälder förrförra hösten då hen tog ett lån på ca 400.000kr i sitt namn för att hjälpa mig att samla lån för att undvika kronofogden. Jag fick då ner månadskostnaderna men levde ca 1000kr under existensminimum. Förra sommaren gick jag in i väggen, mådde så fruktansvärt dåligt, bland annat pga skulderna och de medföljande skuldkänslorna. Behövde åka till akutpsykiatrin då jag inte längre ville leva. Där ville de att jag skulle läggas in och omedelbart sjukskriva mig vilket jag motsatte mig eftersom jag då inte skulle ha råd att betala mina skulder. Efter många om och men bestämde jag mig för att ge livet en chans men sjukskrivning var absolut nödvändigt enligt läkare, psykolog, psykiatrier och även mig själv. Jag var under botten. Tog då nytt lån för att ha råd att vara sjukskriven då sjukpenningen inte skulle täcka månadskostnaderna (mat osv ej inkluderat). Sen kom inflationen och räntorna skenade iväg tillsammans med alla andra levnadskostnader. Har fått vidare hjälp från psykiatrin och genomgår en utredning som till 99% verkar resultera i bipolär sjukdom. Började må ännu sämre i vintras och fick även diagnosen hypotyreos för ett par månader sedan. Har även ätstörningsproblematik och en rad andra fysiska problem utlösta av hypotyreosen. Nu har jag varit sjukskriven i nästan ett år och precis börjat jobba på 25% igen, inte för att jag mår bra utan för att jag inte har råd att vara sjukskriven.

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag har ingen framtid och mår så fruktansvärt, obeskrivligt dåligt. Full av skam och skuldkänslor, ångest och depression. Känner mig som en börda för min familj som behöver rycka ut och hjälpa mig, leva med en överhängande oro för att jag ska försvinna. Som tvingas lyssna på mitt självhat och förtvivlan. Ser inget ljus i den här tunneln eller hur detta ska kunna lösas. Jag vill studera men ser inte att det någonsin kommer att gå. Har inget framtidshopp eller motivation att sträva efter. Har funderat på skuldsanering men det känns inte som ett alternativ eftersom min förälder som tog lånet i sitt namn då kommer att bli lidande och skuldkänslorna äter upp mig totalt. Är så obeskrivligt jävla ledsen för att livet har blivit såhär och för att min älskade förälder (som är världens bästa människa) blir lidande hur jag än gör i den här situationen. Bor även i andrahand och måste flytta varje år pga bostadsbristen och med skuldsanering blir även det ett problem. Önskar att jag åtminstone var frisk så jag kunde jobba dubbla jobb och få in mer pengar den vägen men i dagsläget är det omöjligt.

Jag skriver här som något slags sista hopp antar jag. Såg någon annan medlem som kommenterat i en tråd hur hjälpsamt det här forumet hade varit för honom. Men egentligen har jag kommit till slutsatsen att den enda vägen jag har att ta är att avsluta livet och lidandet. Och på nåt sätt känns det skönt, känner mig lugn och rationell i det. För matematiken förutspår bara att det kommer bli värre framöver, nu kan jag inte längre betala mina räkningar och har som sagt inga möjligheter att göra något som skulle ge mig lite livslust/motivation att ta mig framåt (tex studera). Om 3 månader måste jag även ha hittat nytt boende igen och att flytta är en sån enorm psykisk påfrestning, särskilt när man gör det varje år.

Jag har som sagt totalt ca 1,2 miljoner i skulder, är fastanställd med en månadslön på 30.000kr brutto. Inga betalningsanmärkningar eller obetalda räkningar. Sökte samlingslån via Sambla på 200.000kr tidigare idag för att samla några mindre lån och få ner månadskostnaden samt ha lite pengar att kunna betala kommande månaders utgifter under tiden jag trappar upp min arbetstid men har inte fått något erbjudande ännu så tror inte det blir något eftersom jag tidigare har fått minst ett erbjudande direkt efter ansökan. Även om jag arbetar 100% i dag så skulle lönen bara precis täcka mina månadskostnader (exkluderat mat, medicin, busskort osv).

Tacksam för svar och stöd.

Jag har varit där du är, en långtidssjukskrivning pga utmattningsdepression och jag kunde då inte betala på mina lån. Jag släppte allt till kronofogden, det enda alternativet just då.
Du måste prioritera din hälsa och låta lånen komma i andra hand.
Jag lovar dig att dina föräldrar hellre har dig kvar än att förlora dig pga lånet du fick hjälp med.

 

[DenSkuldsatteMannen]

Fruktansvärt tungt att läsa din historia men som många andra skriver här: pengar är värdsliga ting, familj, mående är mycket mycket mycket mer värt !
Jag har några tips du kan börja med:
1. Spärra ditt personnummer på obestämd tid hos UC, då kan du inte ta lån alls nånstans. (oklart hur de andra bolagen gör dock som Bisnode, Creditsafe etc) men tror det går en signal till dem också.)
2. Hur många aktörer har du lån hos ? Kan du använda snöbollsmetoden ? (om du inte vet vad det är googla)
3. SÖK VÅRD fort som fan, ring 112 gör vad som helst för att få hjälp av vården, vår vård är fantastisk i det här landet när den väl fungerar!!
4. Du kan söka skuldsanering redan nu på de lånen du står för, det andra kommer inte bli inkluderat eftersom du inte står på det jurdiskt.

Det var iaf några tips från en som också har haft 1,2 miljoner nästan i skulder, om 5 år har jag endast CSN kvar.

Livet är värt att leva tro mig, lyssna inte på den lilla rösten, du kommer må bättre på sikt jag fattar att allt är skit just nu men det är trots allt bara pengar det är frågan om. Du har jobb och bostad och som nån annan skrev tidigare försök och få till ett förstahandskontrakt med någon privat hyresvärd, redan då kommer du må bättre av att slippa flytta hela tiden vilket OCKSÅ såklart är jobbigt psykiskt.

Ta hand om dig och stor kram från mig!
Jag finns på PM om du vill skriva, jag har även gjort ett radioprogram om min situation hur den var då.

 

[livshaveri]

Du måste sluta se att ta lån löser några problem! Var ärlig med dig själv, livet är tufft och du är inte ensam med detta. Var stark! Men snälla sluta prata om att ta fler lån för att klara vardagen. Ta bort dom tankarna och ge dig själv motivation. Försök återgå till arbete vilket hjälper dig psykiskt och ekonomiskt. När du har hittat din balans så får du brösta det och ta ett extra jobb och bara kötta på!

Tack för svar. Du har rätt i att jag behöver sluta att se lån som en lösning på problemen. Vet bara inte hur jag ska ha råd att överleva, kanske framförallt nu innan jag kan arbeta 100%. Med betalningsanmärkning riskerar jag att bli bostadslös om 3 månader. Önskar att jag kunde arbeta heltid och absolut kan det vara behjälpligt att göra det men utöver min psykiska ohälsa så kämpar jag även med den fysiska som tyvärr sätter stopp för det för tillfället och förmodligen minst några månader framöver.

 

[Frökenmittilivet]

Styrkekram, känner igen mig så i det du skriver.

 

[livshaveri]

Så ledsen att höra att du mår så dåligt! Mitt bästa råd är att inte se för långt fram. Ta en dag i taget och gör ditt bästa. Jag förstår att det vore en svår grej om en familjemedlem blev lidande, men samtidigt tänker jag att fast jobb, plus kanske ett extrajobb så småningom, kanske kan rädda dig från kronofogden. Det är en fin balansgång då du också är sjuk och behöver vars rädd om dig. Men ge inte upp! Livet blir bättre, lita på det även om du just nu inte har svaret på hur eller när. Kram!

Stort tack för ditt svar och stödjande ord, det betyder mycket. Kram!

 

[livshaveri]

Först och främst, den där rationella rösten som pratar till dig ljuger för dig. För det andra, lika lite som man kan bli av med cancer på egen hand kan man bli av med depression på egen hand. Om du inte redan gjort det, så ta kontakt med vårdcentralen. Ring redan imorgon. Den där rösten kommer att säga till dig att det inte hjälper, att det inte spelar någon roll, och den kommer vara hur trovärdig som helst - men den ljuger för dig. Du måste komma i vård där den rösten inte längre har ensamrätt till din verklighet. Dina pengabekymmer är sekundära problem just nu. Vård först. Om piller behövs, ta dem. Men inse att de första du får kanske inte hjälper, utan du måste prova andra. Säg åt den där rösten att hålla käften, och sök vård.

Tack för dina värdefulla ord. Jag är i vårdsystemet sedan snart ett år tillbaka. Fick hjälp från akutpsykiatrin när jag kom in akut förra sommaren och efter en del besök där blev jag remitterad till en affektiv mottagning. Nu har jag en psykolog och läkare via dem och det ser nu, efter en del utredning, ut som att jag har en bipolär diagnos. Ska dit nästa gång 5/6. Tyvärr känner jag inte att det hjälper i min situation än så länge iallafall. Det känns rationellt att avsluta på samma sätt som att 1+1=2, mina förutsättningar gör att det kommer blir värre framöver, även om jag har en psykolog.

 

[livshaveri]

Släpp allt förutom lånet som din förälder står på då? Det finns alltid lösningar på saker och även detta kommer att lösa sig. Hatar när folk säger det till mig men helt ärligt så är det bara pengar. Vad gör det om 20 år?
Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem.

Tack snälla du för svar. Jag är rädd för att släppa alla lån förutom det min förälder står på, vad händer då? Kommer kronofogden till mitt hem och mitt jobb? Är orolig för hur bostad ska lösa sig mig betalningsanmärkningar eftersom jag bor i andrahand och måste flytta varje år. Jag förstår vad du menar med att självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem, men när det kommer till skulder så är det ett problem som orsakar en mängd andra problem vilka jag inte ser ett slut på. Som dominobrickor som faller. Pengar är inte allt, men det är en förutsättning för att kunna överleva och göra något med livet annat än att jobba och sova. Jag vet att jag är cynisk nu, men har svårt att se något som helst ljus i detta mörker. Uppskattar trots allt ditt svar.

 

[livshaveri]

Jag har också depression och är sjukskriven. Har 1.2 M i skuld och ska plugga i höst (om jag orkar). Jag är fast bestämd om att det kommer gå bra.

Varför i hela friden tog ni lån för att undvika KF? Och leva under existensmimimum?
Släpp allt säger jag bara. Det skulle gjorts innan det där lånet du fick hjälp med. Skulder betalas av under utmätning och du har dessutom mer pengar över. Sorry alltså men att undvika fogden är inget du kommer att klara av i längden. Och det är inte på nåt sätt speciellt farligt. Se till att ha abbonemang och boende klart i några år, släpp allt och koncentrera dig enbart på måendet.

Väldigt tacksam för ditt svar. Har du skuldsanering? Jag vill också plugga, ge mitt liv något värde och kunna arbeta med det jag drömmer om. Men vad händer med skulderna då?

Vi tog lån för att undvika KF för att undvika bostadslöshet. Förstahandskontrakt är praktiskt taget omöjligt i Stockholm med 2 år i kön. Söker lägenheter hela tiden. Men ja, kanske hade det varit bäst att låta det gå till utmätning. Uppskattar att du tonar ner dramatiken i utmätning, för mig känns det som undergång. Min chef är väldigt speciell och jag vet inte hur han skulle reagera på det. Tystnadsplikt är inte heller något att lita på med honom. Jag är också orolig för boende om jag har betalningsanmärkningar.

 

[Kraputt]

Tack för dina värdefulla ord. Jag är i vårdsystemet sedan snart ett år tillbaka. Fick hjälp från akutpsykiatrin när jag kom in akut förra sommaren och efter en del besök där blev jag remitterad till en affektiv mottagning. Nu har jag en psykolog och läkare via dem och det ser nu, efter en del utredning, ut som att jag har en bipolär diagnos. Ska dit nästa gång 5/6. Tyvärr känner jag inte att det hjälper i min situation än så länge iallafall. Det känns rationellt att avsluta på samma sätt som att 1+1=2, mina förutsättningar gör att det kommer blir värre framöver, även om jag har en psykolog.

Ok, om du har kontakt med psykolog, ring hen imorgon bitti. Den där känslan att allt är rationellt är lögnaktig. Om du är bipolär är du i en nedåt-period nu. Du kan inte lita på den känslan, för den ljuger för dig. Ring mottagningen imorgon, och säg att du har en ned-period och att du har suicidala tendenser.

 

[livshaveri]

Jag har varit där du är, en långtidssjukskrivning pga utmattningsdepression och jag kunde då inte betala på mina lån. Jag släppte allt till kronofogden, det enda alternativet just då.
Du måste prioritera din hälsa och låta lånen komma i andra hand.
Jag lovar dig att dina föräldrar hellre har dig kvar än att förlora dig pga lånet du fick hjälp med.

Tack, dina ord betyder mycket för mig. Det är svårt att prioritera hälsan när ekonomin är med och påverkar den så mycket. Alltså, en personlig konkurs med utmätning och betalningsanmärkningar känns som att det kommer få mig att må ännu sämre. Det är svårt att finna något hopp och livslust när jag bara ser hur resten av livet kommer att bestå av bostadslöshet, psykisk ohälsa (verkar vara bipolaritet), fysisk ohälsa (hypotyreosen med följdsjukdomar), utan pengar, ett jobb jag egentligen inte trivs på och utan möjligheter att studera. Självkänslan är på botten. Har tappat mer än hälften av mitt tidigare långa fina hår, gått upp i vikt och har oftast noll energi pga hypotyreosen vilket leder till mer isolering och driver på ätstörningsproblematiken. Skammen och skuldkänslorna äter upp mig, hur berättar man för vänner som ju kommer att märka?
Hur funkade det när du släppte lånen?

 

[livshaveri]

Om du skulle fråga din fina älskade släkting som ställt upp med lån om hen fick välja? Jag förstår väldigt mycket känslan av hopplöshet när man har gjort en resa som du. Men det går att komma ur den. Tänk att det tog flera år att komma hit i träsket, såklart kommer det ta många år för att komma ur det. Än så länge har du inga anmärkningar. Försök satsa allt på att hitta ett förstahandskontrakt. Jag vet att det är svårt men söker man alla lediga bostäder från privata hyresvärdar har man bättre chanser, de går inte efter registreringsdagar. Betala bara det privata lånet. Släpp resten, dvs sluta betala de. När du får inkasso krav kan du försöka få till bättre avbetalningsvillkor, det händer! Om inte, släpp så det hamnar hos KF. Så småningom kommer du att få löneutmätning men det betyder att du kommer att leva på existensminimum, inte under. Under tiden är det viktigt att du lägger fokus på att bli bättre, att må bättre. Det kommer att ta tid. Viktigt är att inte se berget framför dig men inställer de första 5 stegen framåt. Du förtjänar att mår bra och förtjänar att leva ett hyggligt liv.
Det går att leva med skulder.
När du väl kommit dit, och mår bra, då kan de visst söka skuldsanering. Prata med din släkting och kom överens om en strategisk plan hur hen kan få tillbaka pengarna. Kanske du kan betala en del under de betalningsfria månaderna. Ni kan försöka förlänga återbetalningstiden för att få ner månadskostnaderna. Se hur mycket som du kan bidra med. Eller Pausa lånet eller återbetalningen tills saneringen är avslutad. Det finns möjligheter att komma ur det men du behöver inte göra det ensam.
Lägg korten på bordet. Var öppen med din sjukdom och ta emot hjälp! Jag lovar att dina nära och kära hade tagit miljoner i lån för att hålla dig vid liv.

Väldigt varmt tack för ditt fina omtänksamma svar och konstruktiva råd, uppskattar det verkligen och kändes en gnutta hoppfullt trots allt, även om jag har svårt att ta den gnuttan hopp till mig.
Jag kan förstå att det kan gå att leva med skulder, men har svårt att se ett hyggligt liv med dom. Det känns förjävligt att leva bara för att överleva, att inte kunna följa drömmar eller göra något som känns värdefullt. Att spendera livet på att sova samt arbeta med ett jobb jag inte trivs med eller som resonerar med mitt hjärta bara för att få ihop ekonomin för skulderna och samtidigt slåss med psykisk och fysisk ohälsa. Fann stora delar av mig själv och enorm livslust med hjälp av yoga, meditation och ändrad kost och fann även med hjälp av det mina drömmar och mål. Tyvärr är allt det utom sikte pga denna personliga konkurs och sjukdom och nu ser jag bara ett ”liv” framför mig av att jobba, äta, sova, dö - allt i konstant ångest och inre friktion. Sjukdomsbilden ser jag egentligen lite mer hopp kring, till skillnad från hur den ekonomiska situationen känns. Kanske framförallt det ekonomiska ovanpå sjukdomsbilden.

Tack igen, jag tar till mig dina ord och dina råd så gott jag kan, jag är sedan tidigare öppen med min förälder angående min sjukdomsbild och hen vet om mina problem. Dock inte hur illa det är med ekonomin just nu. Känns riktigt tungt att framföra det när jag redan känner mig som världens största börda. Kanske orkar jag kolla upp om det går att göra något av det du skrev.

 

[livshaveri]

Styrkekram, känner igen mig så i det du skriver.

Tack, och styrkekram även till dig.

 

[Insatt]

Väldigt varmt tack för ditt fina omtänksamma svar och konstruktiva råd, uppskattar det verkligen och kändes en gnutta hoppfullt trots allt, även om jag har svårt att ta den gnuttan hopp till mig.
Jag kan förstå att det kan gå att leva med skulder, men har svårt att se ett hyggligt liv med dom. Det känns förjävligt att leva bara för att överleva, att inte kunna följa drömmar eller göra något som känns värdefullt. Att spendera livet på att sova samt arbeta med ett jobb jag inte trivs med eller som resonerar med mitt hjärta bara för att få ihop ekonomin för skulderna och samtidigt slåss med psykisk och fysisk ohälsa. Fann stora delar av mig själv och enorm livslust med hjälp av yoga, meditation och ändrad kost och fann även med hjälp av det mina drömmar och mål. Tyvärr är allt det utom sikte pga denna personliga konkurs och sjukdom och nu ser jag bara ett ”liv” framför mig av att jobba, äta, sova, dö - allt i konstant ångest och inre friktion. Sjukdomsbilden ser jag egentligen lite mer hopp kring, till skillnad från hur den ekonomiska situationen känns. Kanske framförallt det ekonomiska ovanpå sjukdomsbilden.

Tack igen, jag tar till mig dina ord och dina råd så gott jag kan, jag är sedan tidigare öppen med min förälder angående min sjukdomsbild och hen vet om mina problem. Dock inte hur illa det är med ekonomin just nu. Känns riktigt tungt att framföra det när jag redan känner mig som världens största börda. Kanske orkar jag kolla upp om det går att göra något av det du skrev.

Läs det fetade, du har lösningen inom dig själv.

 

[livshaveri]

Fruktansvärt tungt att läsa din historia men som många andra skriver här: pengar är värdsliga ting, familj, mående är mycket mycket mycket mer värt !
Jag har några tips du kan börja med:
1. Spärra ditt personnummer på obestämd tid hos UC, då kan du inte ta lån alls nånstans. (oklart hur de andra bolagen gör dock som Bisnode, Creditsafe etc) men tror det går en signal till dem också.)
2. Hur många aktörer har du lån hos ? Kan du använda snöbollsmetoden ? (om du inte vet vad det är googla)
3. SÖK VÅRD fort som fan, ring 112 gör vad som helst för att få hjälp av vården, vår vård är fantastisk i det här landet när den väl fungerar!!
4. Du kan söka skuldsanering redan nu på de lånen du står för, det andra kommer inte bli inkluderat eftersom du inte står på det jurdiskt.

Det var iaf några tips från en som också har haft 1,2 miljoner nästan i skulder, om 5 år har jag endast CSN kvar.

Livet är värt att leva tro mig, lyssna inte på den lilla rösten, du kommer må bättre på sikt jag fattar att allt är skit just nu men det är trots allt bara pengar det är frågan om. Du har jobb och bostad och som nån annan skrev tidigare försök och få till ett förstahandskontrakt med någon privat hyresvärd, redan då kommer du må bättre av att slippa flytta hela tiden vilket OCKSÅ såklart är jobbigt psykiskt.

Ta hand om dig och stor kram från mig!
Jag finns på PM om du vill skriva, jag har även gjort ett radioprogram om min situation hur den var då.

Vilket himla fint och värdefullt svar. Stort tack, uppskattar dig och att du visar sån medkänsla och även ger konkreta råd.

För att besvara dina punkter:

1. När min ena förälder hjälpte mig med ett samlingslån så hade jag för mig att det skulle gå att spärra sitt personnummer med lyckades inte hitta att det faktiskt gick vilket är synd. Kanske missade något där.

I dagsläget har jag lån hos 6 aktörer (inklusive lånet via min förälder, exklusive CSN). Tror inte snöbollsmetoden skulle fungera i mitt fall men är inte helt insatt i hur den fungerar.

3. Jag är inskriven på en affektiv mottagning och har en psykolog, tyvärr har det inte direkt varit till någon hjälp och i min situation som beskriven i originalinlägget (vissa ytterligare fysiska och psykiska problem utelämnade pga kändes bara så mycket med det jag redan beskrivit). Och till en viss del är det detta som också gör att jag känner att det enda rätta är att avsluta det här livet. För det känns som att jag redan har gett livet en till chans efter akutbesöket hos akutpsykiatrin förra sommaren när jag var på samma plats som nu och då fått den hjälp man kan få vilket inte har hjälpt. Lite som att det var sista strået att dra i och det funkade inte heller.

4. Om jag skulle söka sanering nu, skulle lånet som togs via min förälder kunna bli inkluderat eftersom det finns ett skuldebrev som vi skrev i samband med att lånet togs? Och isåfall, är det inte så att vid sanering så får inte aktörerna fullt betalt? Alltså att man betalar en viss summa utifrån förmåga i saneringen och att den summan i slutändan kanske inte täcker hela lånet och då får aktören ”leva med det”? Har du skuldsanering?

Återigen, stort varmt tack för ditt svar, uppskattar verkligen det och din stora medkänsla och stöd. Även om jag har svårt att se och känna hopp och svårt att fullt ta till mig det hopp som förmedlas så är den väldigt värdefull när skammen, ångesten och självhatet redan äter upp en inifrån. Och tack för att du tar dig tiden att finnas, jag kanske skriver ett PM imorgon och du får gärna dela med dig av namnet på ditt radioprogram.

Stor kram

 

[Laika]

Hej, lider verkligen med dig i din situation! Förstår att det känns hopplöst just nu, men som andra tidigare har skrivit; din hälsa är viktigast. Det pågår säkert ett krig i din kropp av all ångest kring detta. Kroppen måste få lugna ner sig. Lätt att säga men svårt att utföra så klart, men det där med yoga och meditation tror jag är väldigt bra.

Om jag var i ditt läge så skulle jag först prata med din förälder och förklara hela situationen och allt som du har varit med om. Du kommer behöva dina nära som kan stötta dig under resan.

Själva skuldsituationen är nog bara att släppa. Din kropp kommer inte palla att jobba dig ur situationen. Har ingen erfarenhet själv av att släppa skulder men finns många på forumet som har och kan tipsa dig hur du ska göra.

Om jag inte tar helt fel kanske din förälder och du kan skriva ett lånebrev mellan er. Dvs, det som föräldern lånat till dig kanske den sen kan anmäla som skuld när du får utmätning/sanering och få en del av utmätningspengarna. Någon annan får rätta om det inte är möjligt.

Klarar din förälder månadskostnaden för lånet den tog åt dig? Då kanske ni kan fixa ett avtal mellan er där du börjar betala lånet och det din förälder har betalat på lånet om du får skuldsanering och blir klar med den.

Bra att du har kontakt med vården! Först för din hälsas skull så klart, men också att du sen kan visa på att du har fått en diagnos som kan vara en stor förklaring till varför du skuldsatte dig. Samma här, ingen erfarenhet av skuldsanering men tror det är plus att kunna visa på att man har sökt hjälp och försökt förbättra situationen.

Som några tidigare har sagt; du gör det jobbigaste nu. Att släppa skulderna kommer kännas jobbigt men troligtvis väldigt skönt på något vis. Du kommer leva bättre än vad du gör nu.
Kanske kan din förälder hjälpa dig med boendet? Att försöka vara en extra hjälpande hand vad det gäller att söka efter något längre boende? Om du kan tänka dig att pendla så leta lite utanför Stockholm, typ Norrtälje eller liknande. 40 min med buss till stan.

Håller alla tummar för dig och vet att det kommer bli bättre! Inget är värt mer än din hälsa

 

[Ny2018]

Tack, dina ord betyder mycket för mig. Det är svårt att prioritera hälsan när ekonomin är med och påverkar den så mycket. Alltså, en personlig konkurs med utmätning och betalningsanmärkningar känns som att det kommer få mig att må ännu sämre. Det är svårt att finna något hopp och livslust när jag bara ser hur resten av livet kommer att bestå av bostadslöshet, psykisk ohälsa (verkar vara bipolaritet), fysisk ohälsa (hypotyreosen med följdsjukdomar), utan pengar, ett jobb jag egentligen inte trivs på och utan möjligheter att studera. Självkänslan är på botten. Har tappat mer än hälften av mitt tidigare långa fina hår, gått upp i vikt och har oftast noll energi pga hypotyreosen vilket leder till mer isolering och driver på ätstörningsproblematiken. Skammen och skuldkänslorna äter upp mig, hur berättar man för vänner som ju kommer att märka?
Hur funkade det när du släppte lånen?

Jag lovar dig att även om det låter konstigt så kommer du att må så mycket bättre av att få löneutmätning alternativt en skuldsanering I framtiden. Att ständigt jaga lån och lösningar är så mycket mer psykiskt påfrestande.
Det var tufft att släppa allt och ja jag skämdes men det gick över. Jag har idag skuldsanering.
Du förstår att ditt psykiska välbefinnande påverkar din hypotyreos också, all stress piskar på alla system i kroppen och din sjukdom förvärras.
Du behöver inte berätta för dina vänner, jag har berättat för mina närmaste vänner och de har tagit det så bra. De berömmer mig för hur jag klarat denna resan osv.

 

[Ny2018]

Vilket himla fint och värdefullt svar. Stort tack, uppskattar dig och att du visar sån medkänsla och även ger konkreta råd.

För att besvara dina punkter:

1. När min ena förälder hjälpte mig med ett samlingslån så hade jag för mig att det skulle gå att spärra sitt personnummer med lyckades inte hitta att det faktiskt gick vilket är synd. Kanske missade något där.

I dagsläget har jag lån hos 6 aktörer (inklusive lånet via min förälder, exklusive CSN). Tror inte snöbollsmetoden skulle fungera i mitt fall men är inte helt insatt i hur den fungerar.

3. Jag är inskriven på en affektiv mottagning och har en psykolog, tyvärr har det inte direkt varit till någon hjälp och i min situation som beskriven i originalinlägget (vissa ytterligare fysiska och psykiska problem utelämnade pga kändes bara så mycket med det jag redan beskrivit). Och till en viss del är det detta som också gör att jag känner att det enda rätta är att avsluta det här livet. För det känns som att jag redan har gett livet en till chans efter akutbesöket hos akutpsykiatrin förra sommaren när jag var på samma plats som nu och då fått den hjälp man kan få vilket inte har hjälpt. Lite som att det var sista strået att dra i och det funkade inte heller.

4. Om jag skulle söka sanering nu, skulle lånet som togs via min förälder kunna bli inkluderat eftersom det finns ett skuldebrev som vi skrev i samband med att lånet togs? Och isåfall, är det inte så att vid sanering så får inte aktörerna fullt betalt? Alltså att man betalar en viss summa utifrån förmåga i saneringen och att den summan i slutändan kanske inte täcker hela lånet och då får aktören ”leva med det”? Har du skuldsanering?

Återigen, stort varmt tack för ditt svar, uppskattar verkligen det och din stora medkänsla och stöd. Även om jag har svårt att se och känna hopp och svårt att fullt ta till mig det hopp som förmedlas så är den väldigt värdefull när skammen, ångesten och självhatet redan äter upp en inifrån. Och tack för att du tar dig tiden att finnas, jag kanske skriver ett PM imorgon och du får gärna dela med dig av namnet på ditt radioprogram.

Stor kram

Lånet din förälder tog till dig ingår i din sanering men även om du betalar på det i din sanering så måste ändå din förälder betala på det parallellt med saneringingen tills det är fullbetalt. Den summan du betalar in betalas in en gång om året
Din förälder får lämna in skulden till kfm när du får inledande.

 

[Evelina]

Jag tror de flesta som är eller har varit djupt skuldsatta kan känna igen sig i din situation. Det är en fruktansvärd känsla att inse att man inte längre har en framtid. Men det såklart ett feltänk. Klart att det är åt helvete osv men som någon annan skrev så är pengar egentligen bara världsliga ting. Det är inga problem att leva med skulder, det blir bara lite annorlunda. Mitt råd är att du emotionellt separerar dig själv från din ekonomi. Du är inte dina skulder, du behöver inte skämmas för det, stressa över det & skulder gör dig inte till en sämre människa.
Jag kommer aldrig kunna betala mina skulder och kommer inte heller slösa bort mitt liv på att jobba ihjäl mig för det.
Prioritera din hälsa och ditt mående så kan du alltid testa att söka skuldsanering senare i livet när du har lite mer balans.

 

[Mumlan]

@livshaveri - hur har du det?