Hur gamla ni blir efter skuldsaneringen slutar, jag blir 40 och min sambo då 54. Känns att det blir för sent att ens få bolån, eller det blir för högt månadskostnad pga hög ålder. Man drömmer ju att bo i eget hus men känner att jag gar redan förlorat denna chans i mitt liv.
Vet ju själv hur lätt det är att känna sig uppgiven, nedtryckt och för evigt begränsad/bojad på grund av skuldbergen som ligger över oss. Men mycket handlar också om perspektiv. Men när man är på en viss punkt, säg långt ner i en dalgång, så är det svårt (omöjligt) att se vidare ner i nästa dal. Man måste så att säga kämpa på uppåt en bit innan geografin öppnar upp nya vinklar att vandra vidare på.
Du är ju ung. Din sambo långt ifrån gammal heller. När när ni kommer ur skuldsaneringen är hon/han alltså 54. Jag är 54 nu (snart 55) och har ungefär 700 K kvar att vandra
Som 40 kommer du ju har drygt ett kvarts sekel kvar till pension. Förmodligen längre eftersom vi ju generellt arbetar längre nu och att allt fler så att säga kör på med små företagsideer på ålderns höst i lugnt takt som kan fortsätta generera lite pengar.
Jag har också insett att jag aldrig kommer ha råd att köpa villa där jag växte upp (en välbeställd kommun norr om Stockholm med sjuka priser på hus). Har så att säga blivit utspottad därifrån
Men det går ju att hitta billigare hus i andra delar av landet. Kanske det till och med kan kännas kul att fantisera om att röra sig till något helt nytt när ni är klara med Skusan (eller inte alls kul, vi är ju alla olika).
Min rekommendation utan att ha minsta insikt i er ekonomi eller ert liv i övrigt är att också försöka bygga upp kapital samtidigt som ni kämpar på med att få bort skulderna. Naturligtvis inte mycket, det förstår jag ju bli svårt, men ändå något. Kanske sikta på några hundra i månaden och på sikt ett tusenlapp. Då, när ni känner att ni kämpar för er själva och er framtid, är jag säker på att det kommer bli mer motiverande att börja skära kostnader ytterligare och fundera på nya sätt att få lite extra klirr. Och när ni ser något växa, tex grunden för en framtida handpenning, så blir det enklare att känna hopp. Det gäller bara att inte ställa för höga krav på sig själv när man kämpar åt rätt håll. Det ska ju vara hållbart. Ha tålamod, låt det gå långsamt.
