Berätta för anhöriga, hur gick det?

[Angela]

Det är en stor ångest att berätta men efteråt är det så jäkla skönt! Jag berättade 2017, fått massor med stöd av familjen.. men såklart en del har svårt att förstå och är besvikna. Tar ett tag att bygga upp förtroendet igen. Ångrar inte en sekund att jag berättade allt, hade jag inte gjort det hade jag fortfarande suttit i skiten. Hade massa smslån och blancolån mm på runt 1 miljon. 12 anmärkningar och sista går ut i april 2022.

Nu efter några år så bygger jag och sambon klart huset, vi har pengar över varje månad plus att vi sparar.. spel som var mitt missbruk saknar jag inte alls. Jag kan äntligen prata om ekonomin tillsammans med min sambo, det var ett big no no förut!

kan vara svårt att se ljuset men du är redan på god väg! Lycka till

Tack snälla och vilken underbar solskenshistoria att läsa! Det är verkligen värdefullt när man "är mitt i skiten" att höra att det går att vända skutan och starta om på nytt.

Blev genuint glad av att läsa vad du skrev, tack för att du gav mig hopp ❤

 

[Sulanbulan]

Hej,

Jag har kämpat med skulder i några år nu, en dryg miljon, och till sist gick det inte längre att få det att gå runt så har nu löneutmätning samt att min bostad har sålts exekutivt.

Jag lever ensam och har inte berättat för någon om min situation. Nu måste jag ju dock ha någonstans att ta vägen så har beslutat att berätta allt för min mor och be att få vara inneboende hos henne.

Hon bor i ett stort hus och vi är väldigt nära varandra så jag har alltid varlt där mycket ändå. Rent praktiskt tror jag alltså inte att det ska vara några större konstigheter men..att berätta om situationen jag försatt mig i och göra henne besviken, orolig och ledsen är det mest stressande i hela denna - redan i sig, stressande- röra.

Jag hoppas därför få höra lite från er andra hur det gick när ni berättade för närstående: hur ni lade upp det, vad reaktionen blev och om er relation blev långvarigt försämrad när ni berättat.

Jag försöker rationalisera med mig själv och tänka på att jag inte ljugit utan "bara" tigit, har inte lånat pengar eller liknande av henne (eller någon annan privatperson) men, det känns så vedervärdigt tungt att behöva berätta för henne om hur dum jag varit likväl.

Lyckligtvis gick försäljningen bra, när kostnader och bostadslån har dragits av och resten fördelats kommer, om jag räknat rätt, mitt återstående skuldsaldo att vara ca 160 000. Löneutmätning är på drygt 16 000 i månaden så med den och, förhoppningsvis, en del övertid för extrainbetalningar känner jag likväl att situationen kan reda upp sig relativt snabbt. Men med det sagt, ångesten inför att berätta är enorm.

Tacksam för alla historier ni vill dela med er av om hur "berättandet" gick för er!

Jag mådde oerhört dåligt när jag sa till mig själv att nu måste jag berätta hur det ligger till. Bangade dock ur flera gånger för skammen slog över en som en ångvält. Fortsatte le och leva i min lilla bubbla.
Men sen tog jag mod till mig och berättade för de personer jag känner borde få veta.
Jag är ingen som brukar gråta direkt bland folk eller visa känslor överlag, håller det mesta inom mig. Men oj vad tårar det kom när jag äntligen kunde få ur mig år av lögner och berätta hur livet egentligen ligger till.

INGEN vände ryggen och gick som jag trodde folk skulle göra. Visst vart det besvikna miner. Men alla stöttar mig. Så det var absolut det bästa jag gjort.
Känslan när man berättat är som att släppa en stor ryggsäck som varit alldeles för tung som man gått och burit runt på. Man blir lättad och får energi tillbaka även fast skulderna finns där och är lika
stora som dom var innan man berättade.
Men att folk vet om ens situation och man kan bara genom ett samtal bort få ringa och prata av sig är så oerhört skönt. Man är inte ensam längre.

 

[Angela]

Jag mådde oerhört dåligt när jag sa till mig själv att nu måste jag berätta hur det ligger till. Bangade dock ur flera gånger för skammen slog över en som en ångvält. Fortsatte le och leva i min lilla bubbla.
Men sen tog jag mod till mig och berättade för de personer jag känner borde få veta.
Jag är ingen som brukar gråta direkt bland folk eller visa känslor överlag, håller det mesta inom mig. Men oj vad tårar det kom när jag äntligen kunde få ur mig år av lögner och berätta hur livet egentligen ligger till.

INGEN vände ryggen och gick som jag trodde folk skulle göra. Visst vart det besvikna miner. Men alla stöttar mig. Så det var absolut det bästa jag gjort.
Känslan när man berättat är som att släppa en stor ryggsäck som varit alldeles för tung som man gått och burit runt på. Man blir lättad och får energi tillbaka även fast skulderna finns där och är lika
stora som dom var innan man berättade.
Men att folk vet om ens situation och man kan bara genom ett samtal bort få ringa och prata av sig är så oerhört skönt. Man är inte ensam längre.

Jag blev tårögd över att läsa din text. Igenkänningsfaktorn är extremt hög - att banga ur, le och fortsätta låtsas att allt är som det ska är något man blir ganska duktig på..

Min plan är att bara berätta för min mor men jag kanske bör tänka om där. Vad du skrev om att man inte är ensam längre när man berättat fick mig att tänka till.

Skulderna har upptagit i princip all min tankeverksamhet men när jag nu tänker efter så har ensamheten varit stor den senaste tiden. Jag har undvikit att träffa mina väninnor för promenader etc och tom telefonsamtal då jag skäms så mycket över min situation, känner mig falsk som inget säger och är livrädd att de ska ana något. Att berätta hade kanske gjort att detta undvikande hade försvunnit.

Upplevde du att folk såg annorlunda på dig när du berättat? Jag har fantastiskt svårt för allt vad offerkofta heter och är rädd att man så att säga ska tycka synd om och behandla mig annorlunda. Samtidigt som det såklart är en himla tung börda att bära ensam.

 

[evilina]

Tack snälla och vilken underbar solskenshistoria att läsa! Det är verkligen värdefullt när man "är mitt i skiten" att höra att det går att vända skutan och starta om på nytt.

Blev genuint glad av att läsa vad du skrev, tack för att du gav mig hopp ❤

Det är aldrig försent att vända på skutan
Det kanske är du som skriver peppande ord till någon framöver

Ty dig till de närmsta, den där stenen kommer släppa när du får ur dig allt. Du kanske kan börja med att prata med en nära vän innan du pratar med din mamma.

Forumet har varit en stor hjälp för mig.. många kvällar har man legat i sängen och läst här inne om alla tips och människor som lyckats!

 

[Sulanbulan]

Jag blev tårögd över att läsa din text. Igenkänningsfaktorn är extremt hög - att banga ur, le och fortsätta låtsas att allt är som det ska är något man blir ganska duktig på..

Min plan är att bara berätta för min mor men jag kanske bör tänka om där. Vad du skrev om att man inte är ensam längre när man berättat fick mig att tänka till.

Skulderna har upptagit i princip all min tankeverksamhet men när jag nu tänker efter så har ensamheten varit stor den senaste tiden. Jag har undvikit att träffa mina väninnor för promenader etc och tom telefonsamtal då jag skäms så mycket över min situation, känner mig falsk som inget säger och är livrädd att de ska ana något. Att berätta hade kanske gjort att detta undvikande hade försvunnit.

Upplevde du att folk såg annorlunda på dig när du berättat? Jag har fantastiskt svårt för allt vad offerkofta heter och är rädd att man så att säga ska tycka synd om och behandla mig annorlunda. Samtidigt som det såklart är en himla tung börda att bära ensam.

Ja jäklar. Man blir som en ninja. Man blir bra på att ducka saker och slingra sig ur. Jag la till och med om min sommarsemester för att inte kunna åka med på tex resor och liknande med vänner för jag var "tvungen" att jobba. Så tog dom veckorna jag visste att de flesta inte har semester.
Intalade även mig själv att jag tyckte om att jobba helger då det var "så skönt att jobba när det är lite lugnare". Men sanningen var att då visste man att man inte skulle behöva hitta på något, och man hade alltid en ursäkt att man jobbade.

Jag tycker absolut du ska berätta för din mor. Hon står dig närmast och det är just den personen man vill kunna prata om allt när livet känns hårt.
Du behöver inte berätta för alla dina vänner. Ta den/dom som du känner är lätta att prata med och du vet (känner på dig) kommer stötta och finnas där för dig.
Sedan när DU vill berätta för de andra så är det bara köra på.
Jag sa till dom jag berättade för att jag ser helst att ni inte går runt och pratar om detta med någon annan.. och det hoppas jag dom respekterar!

Ett tips kan vara att skriva ett brev där du förklarar allting om du inte orkar ta det direkt. Så får den du ska berätta det för tid att ta in allting innan ni kan sitta i lugn och ro och prata.
Detta gjorde jag när jag skulle berätta för min chef. Jag skrev att jag ville ha ett möte och att jag kommer vara borta vissa dagar framöver (gått program för spelberoende) och sedan hur allting ligger till.
Så det var extra skönt att hen redan då visste hur det låg till innan jag klev in på kontoret.

Nej, inget jag upplevde faktiskt. Visst att vissa är lite för på att fråga hur man mår och man säger att man mår bra, men ska sedan fråga 2-3 gånger extra i alla fall om det verkligen är så att jag mår bra.
Där kan man bli lite irriterad. Men dom vill ju bara väl får man tänka.

Skulle någon se annorlunda på mig eller tycka jag är en idiot bara för jag hamnat i skuldträsket så är det ingen person jag vill ha omrking mig heller. Så ser inte det som en förlust att förlora en sån person.
Man tycker väl om en person för just den personen den är och inte på grund av pengar.

Jo precis. Även fast ingen direkt kan hjälpa en med just skulderna så är det skönt att veta att folk vet om ens situation och förstår när man säger nej till saker eller bara vill vara för sig själv eller att man kanske inte alltid
är på topp.
Men det bästa av allt är att slippa ljuga. Nu kan man säga som det är.

 

[Angela]

Ja jäklar. Man blir som en ninja. Man blir bra på att ducka saker och slingra sig ur. Jag la till och med om min sommarsemester för att inte kunna åka med på tex resor och liknande med vänner för jag var "tvungen" att jobba. Så tog dom veckorna jag visste att de flesta inte har semester.
Intalade även mig själv att jag tyckte om att jobba helger då det var "så skönt att jobba när det är lite lugnare". Men sanningen var att då visste man att man inte skulle behöva hitta på något, och man hade alltid en ursäkt att man jobbade.

Jag tycker absolut du ska berätta för din mor. Hon står dig närmast och det är just den personen man vill kunna prata om allt när livet känns hårt.
Du behöver inte berätta för alla dina vänner. Ta den/dom som du känner är lätta att prata med och du vet (känner på dig) kommer stötta och finnas där för dig.
Sedan när DU vill berätta för de andra så är det bara köra på.
Jag sa till dom jag berättade för att jag ser helst att ni inte går runt och pratar om detta med någon annan.. och det hoppas jag dom respekterar!

Ett tips kan vara att skriva ett brev där du förklarar allting om du inte orkar ta det direkt. Så får den du ska berätta det för tid att ta in allting innan ni kan sitta i lugn och ro och prata.
Detta gjorde jag när jag skulle berätta för min chef. Jag skrev att jag ville ha ett möte och att jag kommer vara borta vissa dagar framöver (gått program för spelberoende) och sedan hur allting ligger till.
Så det var extra skönt att hen redan då visste hur det låg till innan jag klev in på kontoret.

Nej, inget jag upplevde faktiskt. Visst att vissa är lite för på att fråga hur man mår och man säger att man mår bra, men ska sedan fråga 2-3 gånger extra i alla fall om det verkligen är så att jag mår bra.
Där kan man bli lite irriterad. Men dom vill ju bara väl får man tänka.

Skulle någon se annorlunda på mig eller tycka jag är en idiot bara för jag hamnat i skuldträsket så är det ingen person jag vill ha omrking mig heller. Så ser inte det som en förlust att förlora en sån person.
Man tycker väl om en person för just den personen den är och inte på grund av pengar.

Jo precis. Även fast ingen direkt kan hjälpa en med just skulderna så är det skönt att veta att folk vet om ens situation och förstår när man säger nej till saker eller bara vill vara för sig själv eller att man kanske inte alltid
är på topp.
Men det bästa av allt är att slippa ljuga. Nu kan man säga som det är.

Haha, det där med Ninja-manövrar känns igen! Pandemin har onekligen underlättat tillvaron för mig på det sättet: så skönt att inte behöva komma med olika mer eller mindre konstiga anledningar till varför jag inte följa med ut och käka etc utan konsekvent hänvisa till att jag följer rekommendationerna slaviskt, överträffar dem rent av

 

[Angela]

Ett stort och innerligt tack till er alla för era svar och uppmuntrande ord! Det är så mycket värt, jag har sovit fler timmar än på länge i natt och känner mig så redo jag kan bli att berätta allt för min mor i helgen. Livrädd, men redo.

❤

 

[Agoni]

Hur gick det för dig, Angela? Tog du mod till dig för att berätta för din mor?

Jag är enormt imponerad av ni som klarat av att berätta för er sambo, föräldrar eller annan närstående. Det är kanske det största steget av dem alla, och varför jag tycker att det är mitt absolut största hinder.
Ingen har en aning om vilken sits jag sitter i. Jag har skrivit av mig här på forumet, så där finns förvisso historien, men ingen som känner mig vid namn har en aning om hur det ligger till.
Fasaden kräver jättestort engagemang att hålla uppe, och inte minst så tär det otroligt på en varje gång man känner att man begår svek när man kanske borde berättat allting istället men löser det på annat sätt.
Ockerräntor och gigantiska avgifter.. men det är ändå lättare att betala än att man ska såra och skada den man har kär.
Jag vet, man har redan sårat och skadat dom -- men dom har ingen vetskap om det och... nä det går bara inte tala om... känns omöjligt.

Fick en online-trisslott av min käraste... jag fick säga att det var en nitlott, men egentligen har jag ingen aning.
Jag kan inte skrapa den pga spelpaus, och det vet hon ju inte alls att jag har aktiverat på mig själv... minimal chans, men det kan lika gärna ha varit rena storvinsten.

 

[Angela]

Hur gick det för dig, Angela? Tog du mod till dig för att berätta för din mor?

Jag är enormt imponerad av ni som klarat av att berätta för er sambo, föräldrar eller annan närstående. Det är kanske det största steget av dem alla, och varför jag tycker att det är mitt absolut största hinder.
Ingen har en aning om vilken sits jag sitter i. Jag har skrivit av mig här på forumet, så där finns förvisso historien, men ingen som känner mig vid namn har en aning om hur det ligger till.
Fasaden kräver jättestort engagemang att hålla uppe, och inte minst så tär det otroligt på en varje gång man känner att man begår svek när man kanske borde berättat allting istället men löser det på annat sätt.
Ockerräntor och gigantiska avgifter.. men det är ändå lättare att betala än att man ska såra och skada den man har kär.
Jag vet, man har redan sårat och skadat dom -- men dom har ingen vetskap om det och... nä det går bara inte tala om... känns omöjligt.

Fick en online-trisslott av min käraste... jag fick säga att det var en nitlott, men egentligen har jag ingen aning.
Jag kan inte skrapa den pga spelpaus, och det vet hon ju inte alls att jag har aktiverat på mig själv... minimal chans, men det kan lika gärna ha varit rena storvinsten.

Nej, jag kunde inte förmå mig. Åkte hem till henne och var fast besluten men det liksom låste sig i sista sekund. Blev illamående och gick och kräktes istället.

Är liksom du enormt imponerad av de som berättat, det känns nästan omänskligt modigt.

Hur går dina tankar? - är planen att berätta inom kort eller kan du få det att gå runt ett tag till? Jag står väldigt snart utan bostad så har absolut inget val, måste berätta och be att få bo hos henne en period.
Sonderade terrängen lite igår och hon verkar dock måttligt road av att ha en inneboende vilket var ett stort bakslag. Jag kände mig ganska säker på att hon skulle bli glad över sällskapet och hade det som min ljuspunkt, att det iaf fanns en positiv aspekt från hennes sida sett även om den såklart inte skulle uppväga besvikelsen över situationen jag försatt mig i. Men så var alltså inte fallet.

 

[evilina]

Nej, jag kunde inte förmå mig. Åkte hem till henne och var fast besluten men det liksom låste sig i sista sekund. Blev illamående och gick och kräktes istället.

Är liksom du enormt imponerad av de som berättat, det känns nästan omänskligt modigt.

Hur går dina tankar? - är planen att berätta inom kort eller kan du få det att gå runt ett tag till? Jag står väldigt snart utan bostad så har absolut inget val, måste berätta och be att få bo hos henne en period.
Sonderade terrängen lite igår och hon verkar dock måttligt road av att ha en inneboende vilket var ett stort bakslag. Jag kände mig ganska säker på att hon skulle bli glad över sällskapet och hade det som min ljuspunkt, att det iaf fanns en positiv aspekt från hennes sida sett även om den såklart inte skulle uppväga besvikelsen över situationen jag försatt mig i. Men så var alltså inte fallet.

Hej Angela,

Hur har det gått för dig? Har du pratat med din mamma om boende, såg i en annan tråd att du letar boende nämligen.. :/