- Blev medlem
- 26 Juli 2019
- Meddelanden
- 84
- Mottagna reaktioner
- 56
- Poäng
- 167
Ett barn över 7år..
Hej.
Gått ett tag sedan jag skrev sist. Känns ju betydligt bättre! Tar dag för dag och gör mina övningar.
Jag funderar dock kring skuldsanering. Hur mycket får man egentligen att leva på? Försökt räkna på KFM hemsida. Men förstår inte riktigt. Någon som har insyn? Jag har 1 barn på heltid, 1 barn halvtid. Sambo som tjänar 28k innan skatt. Hyresrätt, äger ingenting.
Tacksam för svar.
Men ursäkta! Hade helt missat den beräkningslänken! Men gäller de för skuldsanering också? Inte bara utmätning vid KFM. För de är väl helt skilda saker enligt min mening?
Men ursäkta! Hade helt missat den beräkningslänken! Men gäller de för skuldsanering också? Inte bara utmätning vid KFM. För de är väl helt skilda saker enligt min mening?
Jag har trillat tillbaka så många gånger! Sökte hjälp första gången 2010. Sedan igen 2016. Jag går regelbundet på möten. Träffar en psykolog på beroendecentrum samt går parterapi för beroendemänniskor. Jag har tagit hjälp. Jag har fått hjälp senaste 9 åren. Men de hjälper inte. Jag vet att inget funkar om man inte själv vill. Tro mig! Jag vill! Snart orkar jag liksom inte mera. Är så less att oavsett hur mycket jag försöker så blir det inte bättre. Ångesten jag besitter nu är nog den värsta på 10 år. Jag känner en hopplöshet som är överflödig. Bägarna var fulla innan, nu har de exploderat. Finns inga bägare att fylla. Bara tomrum. Tomrum över att inte äga sig själv och sina handlingar. Jag har inte kontrollen alls känner jag. Jag lever just nu utanför min kropp. Själen har nog lämnat mig för längesedan då jag även verkar sakna empati för andra människor. Jag gör mitt bästa..
Det är kanske just din ångest och hopplöshet som du måste komma till botten med. Jag vet inte varför du spelar och dras till andra typer att sabotagebeteende, men jag gjorde det för att jag kände mig uppgiven med min tillvaro i livet och har en tendens att fastna i sabotagebeteende när saker inte går som jag har tänkt mig i livet. Det var enklare (i studen) att spela, stressa och oroa mig för min ekonomi än att möta mina större farhågor i livet, så som min relation och ”karriär”. Det gäller att du måste vara brutalt ärlig mot dig själv och rannsaka dina djupaste känslor och tankar.
Jag tror inte att du saknar empati, men du är sjuk och din sjukdom är egoistisk och kommer att sluka dig. Och för att bli frisk måste DU (inte din sjukdom) vara egoistisk och du måste tänka på vad du behöver för att bli frisk. Jag vet att det är oerhört jobbigt att behöva involvera nära och kära, men det måste du göra för att du ska få all det stöd som du behöver. Om de väljer att vända dig ryggen är det deras val men det är faktiskt inte något du ska oroa dig för. Det enda du ska oroa dig för är dig själv och vad du behöver göra för att bli frisk för du har inte resurser att lägga på andra.
All lycka till dig!
Jag ångrar också en del. Särskild det att jag fortf förtränger det som skadar mig mest, att jag inte tar itu med det utan låter det fortsätta skada mig och istället stoppar i mig några extra chokladbitar och tänker att inte idag men kanske imorgon.Jag är lite som du där. I mitt fall rädd för att lyckas och rädd för att misslyckas. Blev stressad av tanken att nå mina mål för att det kändes så konstigt att jag skulle klara det och kände samtidigt "jag kommer inte klara det". Ständigt. Nu är det mycket värre i livet än vad det var då... löneutmätning på väg för en av oss vuxna och skulder för båda, anmärkningar på den ena och allt är i luften och beror på hur saker kommer gå. Ångrar mig väldigt mycket. Skulle inte ha flytt.