Hopp eller förtvivlan?

[Myra]

Tyvärr har erfarenheterna i livet av allt ifrån mobbing, lögner, otrohet, ekonomisk krasch mm fått mig att gå ifrån känslomässigt blockerad till känslokall, likgiltig, omoralisk och mycket mer. Finns förmodligen en oupptäckt diagnos också. Men jag har egentligen lyckats bra i livet med bra utbildning, bra jobb, fina barn (och barnbarn ) så jag borde vara nöjd. Men mitt undermedvetna letar efter något mer. Vet bara inte vad.

En inre frid och tillfredställelse kanske? Att känna sig tillfreds med den man är och det man har?

 

[KassaKon]

En inre frid och tillfredställelse kanske? Att känna sig tillfreds med den man är och det man har?

Jo, kanske det. Har aldrig känt mig tillräcklig och passar inte in någonstans. För välutbildad och välavlönad för att passa in i familjen ( kommer från fattig arbetarbakgrund, gift med en bondson); har växt upp i en anda av ”du ska inte tro att du är något” och för okultiverad och ”trashig” för att passa in på jobbet (folk här är professorsbarn, typ, som blivit pushade hela livet till att ta för sig och vara viktiga.)

 

[Kraputt]

Jag hade glömt bort det till dess att min telefon påminde mig, men imorgon ska jag iväg till vårdcentralen och få bekräftat att jag fortfarande inte längre är knäpp. Jag var nog det ett tag, men är det inte just nu. Vissa i min närhet kanske bestämt och med viss hetta hävdar motsatsen, men vi kan väl utgå från premissen att jag nu nu i alla fall inte är knäpp.

Eftersom jag nu en gång fick en diagnos kallas jag tillbaka till grottekvarnen för att svara på frågor från psykologen, och jag får låtsas att jag respekterar hens ställning och kompetens. Det här är inte den psykvård jag gick på, utan hen är mera inne på Freud och Jung och sådant flum. Men med vårdapparatens myndighet i bakfickan kräver hen att jag då och då går dit för att det ska skrivas på ett papper att ”Nä, Kraputt är nog inte knäpp, än så länge, men…”. Jag överdriver, förstås.

Men iväg ska jag.

 

[Kraputt]

Jag jobbar som ekonomiassistent på en större idrottsförening, och trivs väldigt bra. Lönen är meh, men den har gjort att jag kunde ta tag i mitt skuldberg och spränga det. Kollegorna är bra och trevliga. Det känns bra att gå till jobbet varje dag. Trots det har det börjat störa mig att jag är ganska underbetald. Alltså, missförstå mig rätt, jämfört med hur det var innan där jag fick försörjningsstöd på grund av att jag var utförsäkrad från allt, så är denna situation rena himmelriket, och jag skulle inte göra något för att återgå till att leva på 3-4k i månaden.

Jag får ca 26k per månad, men medianlönen för mitt yrke är 37-38k per månad. Jag tvivlar mycket starkt på att om jag går till chefen och säger att jag vill ha normlön, så kommer han att gå med på det. Därför har jag börjat snegla på arbetsannonser.

Men lönen är ju inte allt, och kanske har jag blivit bränd. Skulle hellre ha nuvarande lön, med samma kollegor och trivsel än en högre lön men med raka ärslen till kollegor, eller för den delen kollegor som inte pratar med varandra. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Å andra sidan, med en högre lön skulle jag ha en mycket bättre marginal, och skulle kunna lägga undan ännu mera till bufferten och mitt sparande. Och kanske, kanske, om några år skaffa mig en egenägd bostad.

 

[Varitmedförr]

Trivseln är ju jätteviktigt.
Tycker du borde ändå prata med chefen men hålla dig något under medianlönen.
Föreningar kan vara lite snåla.

 

[Myra]

Instämmer med @Varitmedförr
Säger du inget så ändras inget. Be om ett lönesamtal, förberedd dig väl, och så vart det leder.
Du skulle kunna säga att du trivs bra med arbetsuppgifterna och kollegorna så du skulle gärna jobba kvar men att du ser gärna till att du får högre lön och presenterar siffror.
Alternativet är att om du får ett jobb med högre lön så tar du ett samtal då och frågar om chefen du har nu vill matcha den lönen.

 

[KassaKon]

Jag jobbar som ekonomiassistent på en större idrottsförening, och trivs väldigt bra. Lönen är meh, men den har gjort att jag kunde ta tag i mitt skuldberg och spränga det. Kollegorna är bra och trevliga. Det känns bra att gå till jobbet varje dag. Trots det har det börjat störa mig att jag är ganska underbetald. Alltså, missförstå mig rätt, jämfört med hur det var innan där jag fick försörjningsstöd på grund av att jag var utförsäkrad från allt, så är denna situation rena himmelriket, och jag skulle inte göra något för att återgå till att leva på 3-4k i månaden.

Jag får ca 26k per månad, men medianlönen för mitt yrke är 37-38k per månad. Jag tvivlar mycket starkt på att om jag går till chefen och säger att jag vill ha normlön, så kommer han att gå med på det. Därför har jag börjat snegla på arbetsannonser.

Men lönen är ju inte allt, och kanske har jag blivit bränd. Skulle hellre ha nuvarande lön, med samma kollegor och trivsel än en högre lön men med raka ärslen till kollegor, eller för den delen kollegor som inte pratar med varandra. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Å andra sidan, med en högre lön skulle jag ha en mycket bättre marginal, och skulle kunna lägga undan ännu mera till bufferten och mitt sparande. Och kanske, kanske, om några år skaffa mig en egenägd bostad.

Har suttit i styrelsen på en dylik förening (dock inte så stor) med underbetalda anställda. Vi förlorade flera av dem ( och de fortsätter förlora anställda) och alla var naturligtvis förtvivlade, svårt att hitta folk med rätt kompetens, men föreningen gick (går) ekonomiskt på knäna och har ingen möjlighet att ge högre lön. Så du måste också vara beredd på att de inte kan höja din lön.

 

[Tomtom72]

Bra att du kollar! Det finns ju många klubbar i Göteborg som skulle behöva hjälp med ekonomin…

 

[Kraputt]

Jahapp, så är det vardag igen. Sitter i min hörna på jobbet med en hög fakturor som ska bokföras. Visst är det kul att ingen har tänkt tanken ”Men Kraputt har semester, så vi kan nog lägga in de här själva i systemet”. Nej, man lämnar en centimetertjock trave i inkorgen. Fast, det där är inte ett klagomål. Jag är rätt nöjd med att vara tillbaka.

Jag har medvetet undanhållit mig från att logga in på Lysa under veckan, så det var ju smått irriterande att när jag gjorde det så har min ”tillväxt” gått från ca 9 % till 4.5% sedan Januari. Ja, ja, jag vet. Jag ska sätta in pengar och glömma bort dem i tio år, men den som skrev den regeln har aldrig träffat mig. Har ett kontrollbehov utan like, och måste. Kolla. Nu. Och bygga ett excelark som automatiskt scannar börssidor och ställer upp alla data i färgranna tabeller i realtid.

Forse dovrei iniziare a scriverlo in italiano per prepararmi alla mia prossima visita.

 

[Myra]

Jahapp, så är det vardag igen. Sitter i min hörna på jobbet med en hög fakturor som ska bokföras. Visst är det kul att ingen har tänkt tanken ”Men Kraputt har semester, så vi kan nog lägga in de här själva i systemet”. Nej, man lämnar en centimetertjock trave i inkorgen. Fast, det där är inte ett klagomål. Jag är rätt nöjd med att vara tillbaka.

Jag har medvetet undanhållit mig från att logga in på Lysa under veckan, så det var ju smått irriterande att när jag gjorde det så har min ”tillväxt” gått från ca 9 % till 4.5% sedan Januari. Ja, ja, jag vet. Jag ska sätta in pengar och glömma bort dem i tio år, men den som skrev den regeln har aldrig träffat mig. Har ett kontrollbehov utan like, och måste. Kolla. Nu. Och bygga ett excelark som automatiskt scannar börssidor och ställer upp alla data i färgranna tabeller i realtid.

Forse dovrei iniziare a scriverlo in italiano per prepararmi alla mia prossima visita.

Vi ändrar den regeln till Man ska inte ta ut pengarna på tio år. För det finns nog ingen som "glömmer" att titta in på tio år.

L'italiano è la lingua più bella che conosco