Verkligen. Han bönade och bad att jag skulle stanna, trots ekonomin. Men jag kände mig "färdig" med honom sen länge. För honom blev det mycket på en gång, en anhörig gick bort, jag lämnade honom, han förlorade jobbet. Vi tvingades bo tillsammans rätt länge ändå. Efter han eldade upp min käraste ägodel så vägrade jag dock att befinna mig i hemmet samtidigt mer.
Jag kan inte skylla mina problem på honom. Som vuxen har man ett eget ansvar. Men jag försökte (alldeles) för länge att ensam hålla skeppet flytande. Tills jag inte heller orkade mer. Och när barnen blev inblandade för mycket, då hade det verkligen gått för långt.
Tyvärr har vi delat barnen. Helt ofrivilligt från mitt håll. När detta löst sig och allt lugnat sig, då ska jag också prata med någon. Barnen har redan fått göra det. Dem kommer alltid först.
