Hej.
Jag har vart inne på lånforum i två års tid och läst flera historier om eran väg till ett skuldfritt liv.
Jag ska berätta lite kort om mitt:
Jag har vart spelberoende sedan 2014, det var strax efter att jag fick mitt första barn som jag började spela på riktigt. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och hade förmodligen fått en förlossningsdepression, men det förstod jag inte då. Jag spelade bort säkert 100 000 under mitt barns första år. Detta kändes förfärligt och jag tog tag i mig själv och besökte både läkare och psykolog som fick mig att må bättre.. Jag var spelfri i 8 månader.
Jag blev sedan gravid igen med mitt andra barn 2015 och strax efter att hon föddes så fick jag för mig att börja spela igen. Hur dum kunde jag vara? Det var här allt blev ett totalt mörker....
Åren mellan 2015 och 2019 minns jag knappt. Jag minns inte mina barns första år i livet. Jag var inne i ett gravt spelmissbruk och jag ljög för allt och alla. Jag levde med ständig ångest och oro över att min man skulle få reda på något. Jag tog lån på lån för att få ihop min del av räkningarna. En lördag i maj 2018 fick jag nog. Jag såg ingen utväg ur detta elände och en tanke som slog mig då var att jag ville ta mitt liv. Jag kollade upp min livförsäkring för att se om min familj skulle få det bra ekonomiskt om jag dog.
Ångesten som kom över mig då, att mina barn skulle förlora sin mamma fick mig att ändra tankebanor.
Jag tog på måndagen kontakt med vuxenenheten och fick en akuttid samma vecka. Det var första gången jag berättade för någon att jag hade ett problem. Min skuld var då uppe i 500 000kr. Samma kväll berättade jag allt för min man, och tänkte att det får bära eller brista, men jag kan inte hålla detta inom mig längre. Han blev väldigt ledsen och arg till en början, men efter några dagar så la det sig och han sa att han stöttar mig i det här, och han var glad över att jag tagit till hjälp. Jag gick en enskild behandling mot spelberoende den våren.
Det värsta var att jag inte slutade spela. Jag satt och ljög för min behandlare att jag slutat spela. Varje tillfälle hos henne fick jag henne att tro att jag slutat spelat. Jag ljög för henne, jag ljög för min familj och jag ljög för mig själv.
Jag fortsatte dock behandlingen och gick en till behandling under hösten tillsammans med några andra. Även under den behandlingen ljög jag för alla. Vad höll jag på med?
Utan att berätta för min man så bad jag honom att ta ett lån för att få ner månadskostaderna på mina lån. Det gjorde han. Han tog ett lån i sitt eget namn på 200 000kr för att jag har honom, och jag lovade att mina ekonomiska svårigheter skulle bli bättre med detta lån. Men jag bara ljög.
Januari 2019 när den nya spellagen trädde i kraft stängde jag av mig själv från alla spel. Sen dess har jag inte spelat.
I april 2019 ansökte jag om skuldsanering för första gången men fick avslag direkt pga av att jag var för nära inpå mitt spelstopp. Vid det här laget hade jag skulder på över 1 000 000kr och då ej med min mans lån inräknat. Och min man var fortfarande i tro om att mun skuld var 500 000kr och att vi skulle klara detta.
Ångesten som fanns dag ut och dag in.. ångesten över att min man trodde på mig. Ångesten över att jag skuldsatt mig till det dubbla på bara några månader.
Oktober 2019 så berättade jag allt för min man. Jag kunde inte ljuga längre. Jag var ju spelfri men inte fri från skulden. Det var här mitt liv slutade. Men Vad hade jag förväntat mig? Han lämnade mig efter 11 år tillsammans.
Jag skaffade en egen lägenhet och i samma veva så släppte jag alla skulder. Vår betänketid på skilsmässan gick ut i april 2020 och vi har begärt att fullfölja den. Jag ansökte även om skuldsanering i februari och fick den 6/5 beslut om inledande.
Hur kunde jag låta mitt liv bli såhär? Skild med två små barn varannan vecka. Ett skuldberg på 1 200 000, men dock ett bra och välbetalt jobb. Ibland önskar jag att man kunde få leva om sitt liv.
Ursäkta det långa inlägget, men så skönt att få skriva av sig.
Jag har vart inne på lånforum i två års tid och läst flera historier om eran väg till ett skuldfritt liv.
Jag ska berätta lite kort om mitt:
Jag har vart spelberoende sedan 2014, det var strax efter att jag fick mitt första barn som jag började spela på riktigt. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och hade förmodligen fått en förlossningsdepression, men det förstod jag inte då. Jag spelade bort säkert 100 000 under mitt barns första år. Detta kändes förfärligt och jag tog tag i mig själv och besökte både läkare och psykolog som fick mig att må bättre.. Jag var spelfri i 8 månader.
Jag blev sedan gravid igen med mitt andra barn 2015 och strax efter att hon föddes så fick jag för mig att börja spela igen. Hur dum kunde jag vara? Det var här allt blev ett totalt mörker....
Åren mellan 2015 och 2019 minns jag knappt. Jag minns inte mina barns första år i livet. Jag var inne i ett gravt spelmissbruk och jag ljög för allt och alla. Jag levde med ständig ångest och oro över att min man skulle få reda på något. Jag tog lån på lån för att få ihop min del av räkningarna. En lördag i maj 2018 fick jag nog. Jag såg ingen utväg ur detta elände och en tanke som slog mig då var att jag ville ta mitt liv. Jag kollade upp min livförsäkring för att se om min familj skulle få det bra ekonomiskt om jag dog.
Ångesten som kom över mig då, att mina barn skulle förlora sin mamma fick mig att ändra tankebanor.
Jag tog på måndagen kontakt med vuxenenheten och fick en akuttid samma vecka. Det var första gången jag berättade för någon att jag hade ett problem. Min skuld var då uppe i 500 000kr. Samma kväll berättade jag allt för min man, och tänkte att det får bära eller brista, men jag kan inte hålla detta inom mig längre. Han blev väldigt ledsen och arg till en början, men efter några dagar så la det sig och han sa att han stöttar mig i det här, och han var glad över att jag tagit till hjälp. Jag gick en enskild behandling mot spelberoende den våren.
Det värsta var att jag inte slutade spela. Jag satt och ljög för min behandlare att jag slutat spela. Varje tillfälle hos henne fick jag henne att tro att jag slutat spelat. Jag ljög för henne, jag ljög för min familj och jag ljög för mig själv.
Jag fortsatte dock behandlingen och gick en till behandling under hösten tillsammans med några andra. Även under den behandlingen ljög jag för alla. Vad höll jag på med?
Utan att berätta för min man så bad jag honom att ta ett lån för att få ner månadskostaderna på mina lån. Det gjorde han. Han tog ett lån i sitt eget namn på 200 000kr för att jag har honom, och jag lovade att mina ekonomiska svårigheter skulle bli bättre med detta lån. Men jag bara ljög.
Januari 2019 när den nya spellagen trädde i kraft stängde jag av mig själv från alla spel. Sen dess har jag inte spelat.
I april 2019 ansökte jag om skuldsanering för första gången men fick avslag direkt pga av att jag var för nära inpå mitt spelstopp. Vid det här laget hade jag skulder på över 1 000 000kr och då ej med min mans lån inräknat. Och min man var fortfarande i tro om att mun skuld var 500 000kr och att vi skulle klara detta.
Ångesten som fanns dag ut och dag in.. ångesten över att min man trodde på mig. Ångesten över att jag skuldsatt mig till det dubbla på bara några månader.
Oktober 2019 så berättade jag allt för min man. Jag kunde inte ljuga längre. Jag var ju spelfri men inte fri från skulden. Det var här mitt liv slutade. Men Vad hade jag förväntat mig? Han lämnade mig efter 11 år tillsammans.
Jag skaffade en egen lägenhet och i samma veva så släppte jag alla skulder. Vår betänketid på skilsmässan gick ut i april 2020 och vi har begärt att fullfölja den. Jag ansökte även om skuldsanering i februari och fick den 6/5 beslut om inledande.
Hur kunde jag låta mitt liv bli såhär? Skild med två små barn varannan vecka. Ett skuldberg på 1 200 000, men dock ett bra och välbetalt jobb. Ibland önskar jag att man kunde få leva om sitt liv.
Ursäkta det långa inlägget, men så skönt att få skriva av sig.
