- Blev medlem
- 28 Oktober 2019
- Meddelanden
- 42
- Mottagna reaktioner
- 26
- Poäng
- 92
Jag orkar inte bära på det här längre. Jag orkar bara inte överlag alls med att bära ångesten och skammen. Så Jag skriver av mig är, vi är likasinnade i det här forumet och vissa trådar jag har läst så känns det tryggt. Inte för att jag söker bekräftelse eller stöd men jag har iallafall rätten att ventilera mig kanske. Hoppas jag. Jag vet inte. Klockan är 02:34 på natten. Har svårt att sova. Tänker bara på skuldhärvan jag är i just nu. Igen. Skammen är enorm. Jag är back i mina lån. Jag har gått igenom en separation och har känt mig ganska så deprimerad och inte, helt ärligt talat orkat betala räkningarna eller tagit ansvar. Har bara levt i en destruktivitet av bråk, medberoende, har satt mig själv åt sidan i flera år och mycket mer. Sedan vart jag lämnad i känslan av att jag bara gjorde en massa fel i relationen trots att jag offrade allting både mig själv som person och ekonomiskt. Och står här och bara känner mig värdelös. Jag gjorde allt jag kunde i relationen. Allt från att betala för dem små sakerna till dem stora köpen för att dämpa min egna ångest med en häftig pryl eller ett carpe-diem betéende.
Men nu står jag här. Separerad, tom, på botten. Blev av med massa möbler. Bil. Allt. Inkasso ramlar in. En kronofogdeskuld ska betalas. Den kan jag ta. Men nästa kommer säkert komma. Jag hade ringt upp, gjort planer, amorteringar. Men glömt bort dessa. Nu är amorteringarna uppsagda och jag har 30.000 kr på ett inkassokrav, 50.000 på ett annat (SMSlån, kreditkort.) och säkert mer påväg in. Jag är rädd att sova för jag vill inte vakna upp till notisen från Kivra eller Billo att en ny inkassoskuld eller kronofogdeskuld är påväg in. Jag har bara gjort bort mig på en sån extrem nivå så det inte är klokt. Känner mig helt värdelös. Oansvarig. Äcklig om jag ska vara ärlig. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte ens om det finns något att göra. Det finns så mycket jag kan säga som kan vara anledning till varför jag hamnat här igen. Allt jag vet är att jag är så sjukt trött och kämpa, betala nästa räkning, gå på life-support månad till månad. Samtidigt som jag vet att jag vill inte hamna hos kronofogden igen. Men jag kommer nog säkert hamna där igen. Och det är mitt fel. Högst ansvarig.
Ibland undrar jag om det kanske är värt hamna hos kronofogden igen och känna mig misslyckad än att hålla mig själv på life-support för en rädsla att andra ska tycka jag är misslyckad. Jag har sått min egen väg liksom. Jag har ingen jag kan fråga om hjälp. Man kan säga att hjälp går att få men varje gång jag har litat på det så får jag ständigt fått höra hur dum jag är, hur korkad jag är, varför gjorde jag si, varför gjorde jag så. Så på ett sätt är det bara enklare att klandra sig själv än att tillåta andra att klandra en. Jag är helt övertygad på att det är över miljonen nu. Helt övertygad. Vågar inte ens titta. Har dock sålt lite saker så kommer få in lite pengar, då ska dem direkt i det som krisar mest. men är bara så rädd för framtiden. Jag har lite grejer på gång som kan generera pengar och jobb då jag är duktig i mediavärlden. Men jag är ändå rädd och har ångest. Är bara så trött att slå på ett léende eller att leva på hopp som aldrig uppfylls ändå.
Allt jag vet är att jag är körd. Och jag är så sliten mellan att ge upp och acceptera läget eller fortsätta kämpa. Jag orkar bara inte längre.
Men nu står jag här. Separerad, tom, på botten. Blev av med massa möbler. Bil. Allt. Inkasso ramlar in. En kronofogdeskuld ska betalas. Den kan jag ta. Men nästa kommer säkert komma. Jag hade ringt upp, gjort planer, amorteringar. Men glömt bort dessa. Nu är amorteringarna uppsagda och jag har 30.000 kr på ett inkassokrav, 50.000 på ett annat (SMSlån, kreditkort.) och säkert mer påväg in. Jag är rädd att sova för jag vill inte vakna upp till notisen från Kivra eller Billo att en ny inkassoskuld eller kronofogdeskuld är påväg in. Jag har bara gjort bort mig på en sån extrem nivå så det inte är klokt. Känner mig helt värdelös. Oansvarig. Äcklig om jag ska vara ärlig. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte ens om det finns något att göra. Det finns så mycket jag kan säga som kan vara anledning till varför jag hamnat här igen. Allt jag vet är att jag är så sjukt trött och kämpa, betala nästa räkning, gå på life-support månad till månad. Samtidigt som jag vet att jag vill inte hamna hos kronofogden igen. Men jag kommer nog säkert hamna där igen. Och det är mitt fel. Högst ansvarig.
Ibland undrar jag om det kanske är värt hamna hos kronofogden igen och känna mig misslyckad än att hålla mig själv på life-support för en rädsla att andra ska tycka jag är misslyckad. Jag har sått min egen väg liksom. Jag har ingen jag kan fråga om hjälp. Man kan säga att hjälp går att få men varje gång jag har litat på det så får jag ständigt fått höra hur dum jag är, hur korkad jag är, varför gjorde jag si, varför gjorde jag så. Så på ett sätt är det bara enklare att klandra sig själv än att tillåta andra att klandra en. Jag är helt övertygad på att det är över miljonen nu. Helt övertygad. Vågar inte ens titta. Har dock sålt lite saker så kommer få in lite pengar, då ska dem direkt i det som krisar mest. men är bara så rädd för framtiden. Jag har lite grejer på gång som kan generera pengar och jobb då jag är duktig i mediavärlden. Men jag är ändå rädd och har ångest. Är bara så trött att slå på ett léende eller att leva på hopp som aldrig uppfylls ändå.
Allt jag vet är att jag är körd. Och jag är så sliten mellan att ge upp och acceptera läget eller fortsätta kämpa. Jag orkar bara inte längre.