- Blev medlem
- 30 Juni 2015
- Meddelanden
- 10 572
- Mottagna reaktioner
- 7 001
- Poäng
- 4 807
Du behöver verkligen inte be om förlåtelse! Var och en har sin egna unika situation, var och en har sitt eget bagage att bära som inte är likt ngn annans även om det kan finnas likheter. Det är inte för intet som man säger att ingen går i någon annans skor!!!
Jag tycker att du är en rolig person med självinsikt. Att du är spontan och kanske impulsiv ses ofta som ngt positivt men det kan ibland ställa till det för en själv! Jag älskar din självironi och uthållighet!! Du är en riktig kämpe som jag redan sagt tidigare, du gör det ibland svårare för dig själv men så kämpar du dubbelt så mkt sen!! Du är öppen och erkänner dina brister som ingen annan här gör.
Du kanske tar livet och dagen med en klackspark men du är inte ytlig. Du är självmedveten som tusan! Du är inte långsint heller
Man behöver inte redogöra sitt liv här i minsta detaljer, vi kan ändå se helheten hos de flesta som skriver ofta här. I ditt fall ser jag en person som bubblar av livsglädje men som har det kämpigt med skulder. Att du dessutom är höggravid och ÄNDÅ orkar kämpa, sälja saker och fixa... woooowwww... du imponerar!
vi ska komma ihåg att alla är vi olika. Om man har svårt att hålla i pengar då måste man kämpa hundra gånger mer än ngn annan för att hålla i pengarna.
Jag kan tänka mig att det vore väldigt skönt för dig om du hade en närstående som du kunde ha som mentor på din resa, vän eller släkting. som kunde stötta dig till 100% och fungera som bollplanka.
Det är synd att det är så dyrt med kbt för jag tror att det hade varit bra att få, inte bara för att bli medveten om ett skadligt beteende mönster (vi är redan medvetna) men för att få verktygen man behöver för att kunna ändra ett visst beteende.
Skulder kan man betala av och bli skuldfria men hur vi är och hur vi blivit som personer och vad vi gör är mkt svårare att ändra. Jag själv tröstäter! Har enorm viljestyrka och självdisciplin i allt annat i mitt liv och trots att jag ser vad tröstätandet gör och jag ser vad jag själv gör mot mig själv så har det varit otroligt svårt att ändra mönster! Hade jag haft råd hade jag gått i kbt. Nu försöker jag på egen hand.
Nu ska du bli mamma precis när som helst. Alla som har barn vet att de första 2-3 åren är tuffast, för lite sömn kan göra en galen. Jag håller alla tummar och tår för dig @Lilaros att allt ska gå bra.
Jag har inte ngt spelberoende i bagaget men har erfarenhet av alkoholberoende (närstående som tyvärr gick bort bara 39 år gammal) och det jag har lärt mig är att omgivningen kan aldrig göra så att man slutar dricka hur mkt man än tjatar. Viljan måste komma inifrån, då är den som starkast. Och alla vi vandrar olika vägar mot klarhetens källa! Jag tror att de andra här som är eller har varit spelberoende ser i ditt fall en person som är på väg mot avgrunden om du inte tar tag i "problematiken". De vill skydda dig från att gå samma väg som de gått. Men de kanske glömmer att de själva har varit där du är, att när de var på väg mot avgrunden så fanns det andra i deras omgivning som viftade med den röda stoppskylten men de tyckte inte själva att det var så allvarligt. Just då! Vad jag menar med det är att alla vi har en gräns där vi känner att nu har vi nått vår egen botten. Då kommer klarheten och slår en med häpnad och man vet precis vilken väg man ska gå. Jag tror att det hjälper föga att säga att Jag tror att du har ett beroende men jag tror inte att du vill sluta med det (även om det stämmer) Ingen skulle frivilligt älska ett beteende som gör att man förstör sitt eget liv. Alla vill sluta men hur man gör det och när och framför allt varför är väldigt individuellt. ibland kanske det även finns ngn diagnos som man inte vet om att man har, men om man visste så skulle man själv och även omgivningen förstå varför det är som det är. Hade en kollega för flera år sedan som jag fick lite ont i magen av varje gång hon kom för då skulle det alltid startas upp grejer direkt på sekunden och folk skulle kallas in och bjudas till diverse möten, föreläsningar och föreställningar. Jag avskydde den totala avsaknaden av framförhållning. Fick ångest. Jag jobbar inte så, är totala motsatsen, planerar och planerar. Till slut lärde jag mig att säga Vad roligt att du har dragit igång det här men jag kan tyvärr inte hjälpa till dra in folk på några timmar men lycka till, hoppas det går bra. Men jag tänkte aldrig hur det kunde kännas för henne att ha det så. Blev hon inte sönderstressad? Efter ngt år fick hon ADHD diagnos och då var hon över 40 år. Då föll allt på plats. Ja det här var bara en parentes!
Jag tror på dig Lilaros! Snart stor du i full blom
Senast ändrad:
