Nja, egentligen inte helt inser jag. Jag har nog inte ens riktigt reflekterat över det som ett beroende tidigare. Men det är det ju (nog). För mig handlar det mest om att jag dras till att "samla" på saker. Serietidningar, filmer, TV-spel, böcker, vinylskivor osv
En del tycker kanske att det låter oskyldigt och sofistikerat, men jag ser det mer som att det för många (inklusive mig) blir ens sorts glorifierad shopping som lätt leder till köpmissbruk. Man vill hela tiden köpa mer och fylla på det man samlar på. Och det kan bli ganska intensivt i perioder, och efter drygt tio års lånande för att finansiera det har jag ungefär 900 K i skulder så nu när räntorna är så höga känns det ju vansinnigt.
Jag har inte gått i någon sorts terapi eller så ännu. Och under hösten har jag i princip haft köpstopp medans jag har försökt att betala ner och lägga ihop mindre lån. Men jag har de senaste veckorna insett hur lätt det är att trilla dit igen. Efter 4 besök i lokala skivaffärer har jag bränt nästan 4000 kr på vinyl. Jag kan inte riktigt hantera pengar, det var ett bakslag, de hade jag kunnat betala av min mobiltelefon för till exempel. Du vet säkert vad jag menar. Det kommer "galna" perioder då korten glöder, sen ångern och "vad fan håller jag på med". Kul för stunden och lätt att legitimera för mig själv att "det finns ju ändå värde kvar i plattorna, du slänger ju inte bort pengarna som på ett casino, se det som en investering" och andra bedrägliga illusioner (som ju såklart har viss bäring också). Men det är egentligen ett dåligt tänk. Betalar ju säkert 70-80 K om året bara i räntor för alla lån och de kommer jag aldrig få tillbaka och med min begränsade lön är det knappt ens jag håller mig flytande egentligen.
Det jag ständigt har "trillat dit" på är att jag gång på gång tagit nya samlingslån. Vilket ju i sig är bra, men har sina risker. När väl ett sånt är taget till "bra" ränta (nu är även räntan på de gamla bra runt 10 procent...) och alla krediter är betalda så har jag (sjukt nog) känt mig rik. Och så plötsligt lockas jag till att köpa nya grejer för några tusen med kortet, och så ytterligare något som jag lägger på Klarna, och så något på avbetalning, och så något på kreditkortet igen osv. Så kryper det på och så "plötsligt" (nåja) har de nya kreditskulderna vuxit kanske till 100 K till dåliga räntor och det är dags att försöka samla igen. Och så börjar allt om igen. Och så har det pågått i så många år nu.
Det som funkar bäst för mig är att gå in i hela det här "ekonomi-sanerandet" till 100 procent. Hänga här, få pepp och kunskap, betala ner (och dokumentera varje framsteg/nedbetalning så jag får lite dopaminkick av att se positiv förändring) allt jag bara kan, se på Lyxfällan för inspo osv osv. Jag gör det nästan till ett spel där varje inbetalad krona är ett framsteg och varje gång jag kan dokumentera den så blir det en liten känsla av framgång. Börjar jag hamna utanför "spel-mentaliteten" så är det lätt att lockas till ny konsumtion, det är ju också en sorts spel. Men de belöningskänslorna jag får där är kortvariga och jag vet ju egentligen att de bara leder mig allt djupare ner i ett djupt skuldhål.