Jag noterar även att Du säkert sover mindre oxå med tanke på tidpunkten som Du skriver inlägg här ute.... icke bra alls !

Själv sover jag gott, men är en ”early bird” och har så varit i många år. Att studsa upp tidigt på morgonen är skönt - huset sover och jag får egentid (kvalitetstid) med mitt morgonkaffe och min ”padda”. Läser varenda tidning på nätet, spelar lite ”Hayday”

och så läser jag HÄR...
Jag läser Dina inlägg & det Du genomlider...det smärtar, ska Du veta...
Du måste försöka ”landa” i den oundvikliga situation, som Du & Din man sitter i. Jag tror att gör Du det, så avtar oxå Dina fysiska symtom. Jag mådde oxå SKIT tidigare, men mer psykiskt. Hade oerhörd ångest och oro, men de släppte så sakteliga när ja VÄL insåg vart de barkade hän & när jag tog det aktiva valet att faktiskt ”släppa mina skulder”. Att parera och fixa och trixa varje månad blev mig övermäktigt.
Visst, mailskörden och telefonsamtalen som inkom från mina borgenärer var ytterst påfrestande. Likaså brevmängden som inkom förra sommaren, men så sakteligen, så inkom likväl ett ”lugn” över mig. Jag landade i ”att jag orkar” helt enkelt inte längre. Jag landade i att jag helt enkelt hade gjort ”mitt yttersta”...
Detta låter kanske konstigt, men jag tror oxå att tidspunkten när ja valde att släppa mina skulder spelade roll gällande mitt mående... Det började bli sommar och jag hade mycket aktiviteter att se framemot - att vila mig mot när ”hela havet stormade” på hemma fronten. Jag kunde insupa energi tillsammans med mina underbara vänner, jag tog långa strandpromenader och bara det faktum att de var just en underbar sommar; gjorde allt sååå mycket lättare...
Du står just nu vid samma vägval och vid samma tidpunkt som jag gjorde för exakt ett år sedan. Ta ett aktivt beslut, håll fast vid det. Engagera Din man i beslutet. Tvinga honom att vara delaktig i processen (om han inte redan är det, vill säga). Vet av egen erfarenhet att män har en tendens att ”stoppa huvudet i sanden” och låtsas som att de regnar (oppsss, sorry alla män här ute).
😛
Jag hoppas såååå innerligt att Du finner lite ro i Din arma kropp & själ. Vi har ju bara ETT liv...vi måste vara rädda om det. Livet är faktiskt sjukt roligt att leva.
Love always ❤️