Hej Alla!
Har läst igenom allt från sida 600 och ni är alla helt fantastiska kämpar som hamnat i skiten av alla möjliga olika anledningar, kämpar på och delar med er av erfarenheter.
Nu till mig... Till slut nådde jag brytpunkten och ger upp. Har kämpat i över 8 år nu med skulder som jag dels själv dragit på mig men framförallt fått med mig i bagaget från en idiotisk relation där jag ställt allt tillrätta i 5 års tid och min dåvarande sambo stjälpt allt i 5 års tid... därav namnet "Dumsnäll", men även en stor portion oturliga händelser och att jag varit alldeles för snäll mot andra hela mitt liv.
Jag har på vägen haft ganska mycket otur med Bilras, köpt lägenhet när priserna varit höga och tvingats sälja för mycket mindre då jag ej kunnat bo kvar efter separation osv. Har haft olycka i lägenhet där försäkringsbolaget ersätter andrahandsvärdet av allt som försvann och det kostade mer att bara få ihop grundsakerna igen. Alltid hjälpt och stöttat andra men själv levt lönespec till lönespec och drygat ut med krediter.
Det senaste 1,5 året har jag fattat att detta inte håller och levt snålt som FAAAN men går knappt runt. Jobbar i princip mer än 100 procent men det går knappt runt.
Efter min senaste separation ökade mina boendekostnader med 6500 kr i och med eget boende och nu har jag slagit i taket.
Har aldrig haft något hos kronofogden, har aldrig haft något hos inkasso, har i princip fått en enda påminnelse en gång i livet kanske. Alltid lyckats snirkla mig ur genom att få en oväntad bonus, lösa in sparade semesterdagar, låna 10´-20´i några månader i väntan på skatteåterbäring... MEN NU RASAR DET...
Räknade ihop allt nu i Mars och mina skulder uppgår till omkring 1,7 miljoner kr och vissa av räntorna är hiskeliga.
Tittar jag igen deklarationerna de senaste 7-8 åren har jag betalat omkring 1 miljon i räntor.
Omkring 20 Mars fick jag hem brevet att Kronofogden registrerat min ansökan om skuldsanering.
Både min skuldrådgivare i kommunen och Kronofogden råder mig att släppa taget och låta allt utom det allra nödvändigaste förfalla.
Det känns HELT SJUKT. Jag som (likt många av er andra) har slitit som ett jävla djur i så många år just för att ingenting ska hamna hos inkasso eller fogden.
Det går emot hela min person, att lägga sig ner och ge upp.
MEN tack vare er här, min skuldrådgivare och faktiskt kronofogden så har jag förstått att det inte är att ge upp, det är att för en gångs skull ta tag i problemet på riktigt i livet.
Jag skäms ändå, det känns hemskt men nu kör jag och jag hoppas så innerligt på ett inledande och till slut ett beslut om sanering.
Har egentligen ingen fråga just precis nu... ville bara ha en ingång här och även dela med mig av min kommande resa.
Lycka till allihop och Trevlig Påsk