- Blev medlem
- 23 Augusti 2021
- Meddelanden
- 2 547
- Mottagna reaktioner
- 2 157
- Poäng
- 1 427
Djup berättelse och du är stark och modig måste jag säga! Inte alla som står för sina fel och gjort vad du gjort. Väldigt modigt! Fint av din sambo att stanna kvar oxå. Önskar dig all lycka i framtiden!För ett år sedan var jag hemma väntandes på att min sambo skulle komma hem. I handen hade jag ett brev med allt nedskrivet. Jag, hade haft ett extremt spelmissbruk & beroende och överbelånat mig till tusen, men det var inte stopp där. Jag hade kapat BankID till den personen jag älskar mest i mitt liv och även belånat henne till tusen. Hon som aldrig tagit ett eget lån.
Nu när jag sitter och tittar tillbaka på mitt beteende är det helt oroligt vad denna sjukdom, som det faktiskt är kan göra med ens psyke och personlighet. Jag är tidigare ostraffad, levt ett vanligt svensson liv.
Under 1-2 års tid har jag alltså manipulerat postlådan, dolt post, dolt emails, ja jag vill inte ens tänka på allt jävla sjuka man gjorde. Det otroliga var hur jävla duktig man var på det, hur snabbtänkt man var, hur bra man va på ljuga och framförallt hur bra man va på att dölja allt. Nu i efterhand kan jag förstå att det var sjukdomen som hade TOTAL kontroll över mig. den gjorde ALLT för att överleva och den gjorde det JÄVLIGT bra.
Iallafall, första dagarna inleds av total chock och panikattacker kom lika frekvent som inkassobreven ett par veckor tidigare. Total kaos är det enda sättet man kan beskriva det på.
Först ut var att berätta för mina egna föräldrar sedan sambons familj, givetvis drabbades dom också av ett chocktillstånd. Nu när jag skriver det känner jag hur pulsen höjs, ångesten kommer tillbaka och framförallt skammen.
Jag ska inte ljuga. Nästkommande månaderna var extremt tuffa. Regelbundna sjukhusbesök, antidepressiva, Bensodiazepiner, Zopiclon för att kunna sova en natt utan total terror.
Jag och min sambo hade en konstig relation. Vi var särbos vid tillfället men trots allt älskade vi fortfarande varandra. Jag och alla andra inblandade kom fram till en sak, min sambo har prioritering. Hennes skulder måste försvinna, dom var uppe i 800.000kr som högst.
Jag och min pappa har haft en sådär relation, han har arbetat mycket och vart borta väldigt mycket (skilda föräldrar) men han har ett ganska högt avlönat arbete och i brist på andra ord, ganska smart. Hans första instinkt var att anlita den bästa advokaten vi kunde hitta och sätta dom att arbeta på detta. Ett beslut som visade sig vara det bästa vi någonsin kunde tagit.
I överenskommelse med advokaten (som representerade min sambo) gjorde jag en polisanmälan mot mig själv. Grovt bedrägeri, urkundsförfalskning är väll de brott jag erkände.
Då detta missbruk hade pågått så långt, och jag lyckats dölja det så jävla bra hade min sambo redan utmätning. KFM delgav hennes genom spikning (Till mig). Utmätningsbesluten hade hunnit laga kraft. Och möjligheterna att överklaga var minimala. Då ett av ärenden var uppe i en tvist (Mellan min Sambo och Banken) ansåg banken att det var min sambos fel. Att hon hade vart aktsam med sitt BankID osv. Det var väldigt tufft att läsa deras svarsbrev till rätten.
Som jag skrev tidigare bodde jag och min sambo på olika adresser vid detta stadie och advokaten skickade kopior på denna banks svarsbrev till våran email. Mycket tuff läsning. Banken klandrade i stort sett allt på min sambo och det var enbart hennes fel, ingen annans. Ett par timmar senare fick jag ett samtal från sambon "jag älskar dig" sen la hon på. Något kändes inte rätt, satte mig i bilen och körde dit direkt. Ingen vacker syn. Hur mycket jag än vill glömma, kommer jag nog aldrig lyckas. Kommer ihåg hur jag öppnade ytterdörren, möttes av en stark alkoholdoft, gick vidare in mot vardagsrummet där jag ser flertal spritflaskor, blodiga knivar och piller samt ett brev.
Ser även, min älskade *, ligga medvetslös i soffan. Personen jag älskar mest i hela världen har försökt ta livet av sig. Det var en väldigt grotesk syn. Har en del utbildning inom sjukvård och gör det grundläggande och ser att hon är medvetslös men svarar på kroppsliga reaktioner. Ringer 112 och ambulans kommer. Hon är vid liv.
Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ihåg mycket av dom senare timmarna. Jag blev inlagd på psyket då jag var helt apatisk och uttryckte ingen livslust. Allt jag kunde tänka på att detta var mitt fel. Ingen annans. Mitt fel.
Jag blir utskriven dagen efter men min sambo stannar kvar ett tag på psyket. Hon kommer inte ihåg mycket av händelsen mer än att hon läst mailet och sedan börjat dricka. Läkarna kommer fram till att det var ett "rop på hjälp" hon börjar medicineras med antideppresiva och mycket mer fokus på hennes välmående läggs. Mitt i allt detta verkade det som hon glömdes bort, jag fick prata med psykologer och terapeuter men ingen tog hand om henne.
Spola fram ett par veckor, och vi sitter i muntlig förberedelse med just denna bank. Dom går med på en förlikning, från 200.000 ned till 40.000kr. Många av dom mindre lånen skrivs av helt från min sambo, allt tack vare vår utmärkta advokat som har vart med sedan dag 1.
Sen får vi ett beslut från högsta domstolen där vår advokat ansökt om försutten tid, beslutet lyder att delgivningen är felaktig och målet undanröjs helt. Varken KFM eller banken i fråga kan kräva henne på pengarna. Detta var ett lån på över 300.000KR
Sedan dess har en sjö av positiva beslut kommit över oss. Jag och min sambo bor tillsammans igen. Vi har en starkare relation än vad vi någonsin trott möjligt och vi båda är helt fria från mediciner samt har ett väldigt bra välmående. Jag och min far, som har ställt upp under allt detta både finansiellt och emotionellt har en relation som är bättre än vad jag någonsin trott möjligt.
Skammen jag kände gentemot hennes familj, den har släppt succesivt och idag har även vi en bra relation.
Har inte nämnt så mycket om min mamma men vi har alltid haft en fantastisk relation och utan henne hade jag nog aldrig klarat mig när det var som mörkast. Bodde även hos henne under den tiden vi var särbos.
Idag har min sambo 0kr i skulder. Och jag har vart spelfri i över ett år. För ett par veckor sedan kom jag in på min DRÖMUTBILDNING och kommer ansöka om skuldsanering efter utbildningen.
Det har vart en helvetes resa men det känns verkligen som ALLT är möjligt. Förstår även att det inte kanske är alla som har samma möjligheter att få den hjälp vi fått av familj så som vi har och är evigt tacksam över det. När jag tittar tillbaka på året, är det ofattbart hur det har förändrats.