Hopp eller förtvivlan?

[Kraputt]

En kort notis om lite tur jag hade i veckan. Jag, precis som många andra, har en ganska avdankad profil på Facebook. Ja, ja, jag vet. Jag har aldrig orkat ta mig för att rensa bort den, och denna vecka är jag glad för från klar himmel dök det upp ett erbjudande om ett betalt uppdrag.

Nej, det var inte en Nigeriansk prins som ville ge mig några miljoner av någon oklar anledning som innebär att jag måste skicka pengar till dem för att öppna något konto i någon Thailändsk bank. Inget sånt. Det var en identifierbar person från en samhällelig institution (nej, inte kronofogden!) som plötsligt ville ge mig pengar.

Jag är en OK fotograf, och har lagt ut en del av mina bilder på nätet, och den här personen ville använda en av mina bilder, och samtidigt få några andra i samma stil. Sagt och gjort, så erbjöds jag 10k exklusive moms bara sådär.

Nu kan jag avsluta ytterligare en skuld, och jag får mindre månadkostnad.

Bra va?

 

[Kraputt]

Jag har blivit knäpp. Okay, korrigering, jag har blivit knäppare än jag tidigare har varit. Den meningen är en sannare representation av sakernas tillstånd.

Sedan jag fick mitt uppdrag, vilket är utbetalt och klart, så har jag i sena nattatimmen legat och tänkt på hur jag kan skaffa mera såna. Blixten från klar himmel har givit mig ambitioner. Vilket är en underlig sak för mig att ha eftersom en av symptomen jag hade när jag var sjuk var att jag inte kikade längre fram än till nästa dag. Om ens det. Framtiden? Jag hade ingen framtid. Och där ligger jag nu och lägger planer för hur jag ska omvandla mitt lilla lyckokast till en hel industri.

Jag sa ju att jag blivit knäpp. Jag planerar alltså att ta från den lilla buffert jag har byggt upp för att försöka få flera fotouppdrag, vilket på ett sätt väl är samma känsla som en som har spelmissbruk får inför nästa giv. ”Ger jag bara lite här, så vinner jag. Garanterat.” Jag måste hitta ett sätt att lugna mina störda nattetimmar. Fokus på målet. Fokus på problemet. Fokus.

 

[TTA]

Jag är likadan, men jag är också knäpp. När saker börjar gå ens väg - så får man någon superenergi som drivkraft, vilket gör att man äntligen vågar sikta på framtiden som var så långt bort innan.
Jag har dundrat 300 timmar per månad i 5-6 månader nu. Men hur länge orkar man tills tålamodet är slut....igen? Förhoppningsvis ser man möjligheterna som aldrig hade kommit annars, så kanske man får bort reptilhjärnan en gång för alla!

 

[Kraputt]

Det som överraskar mig mest är att min första tanke inte var "Jag lägger det på skulderna. Jag kan komma en bra bit på vägen till att avsluta en av dem". Det är vad en ansvarsfull Kraputt som hade disciplin skulle ha gjort. Eftersom jag har skulderna under kontroll och under avtal, och ingen kommer att sticka iväg och överraska, så känns det nästan som om jag börjar bli lite lat. Allt lunkar på i sin förutsägbara bana. Man vänjer sig till slut med allting.

 

[Kraputt]

Jag satt och funderade på hur jag tagit mig hit till den här punkten. Jag är både rätt nöjd med mig själv (sa han och pöste av självgodhet) och missnöjd med hur jag har agerat på senaste tiden nu när skuldberget reduceras med en märkbar skopa varje månad och nu när jag har en slutpunkt i sikte.

Se mitt förra inlägg om hur jag plötsligt började planera för en framtid som mästerfotograf som pendlade mellan Milano, New York och Göteborg. Nåja, så långt kanske jag inte sträckte mig, men det jag nu låg och tänkte på innan nattasömnen var lika larvigt på sitt sätt. Och det slog mig, på ett djupare plan än tidigare, att skälet till att jag har tagit mig till den här punkten är att jag satte upp mål.

Små mål. Större mål. Stora mål. I 2017 när jag började gräva mig ur mitt svarta hål så hade jag ingen framtid. Livet var över. Jag var bara för feg för att göra ”det rätta” och avsluta det. Jag är inte rädd för döden, men är rädd för processen att bli en döing.

När jag började få mediciner sträckte sig min framtid plötsligt in i nästa vecka. Sedan in i nästa månad. Och jag kunde börja få grepp om livet igen genom små, små mål som jag satte upp och klarade (eller inte klarade). Jag började med ett stort mål (sluta röka), som gick åt helvete och fick mig att må dåligt eftersom jag var ett jävla stort misslyckande. Ursäkta språket. Sen, utan att jag ens svettades gick jag över till snus. Litet mål. Sen dra ner på snuset, lite grann. Litet mål. Idag räcker en dosa i två veckor. Nu kan jag ha det stora målet att en dag bestämma mig för att aldrig inköpa en ny dosa.

Jag hamnade på någon jäkla pysselsättning hos arbetsförmedlingen i 2018 där jag inom ”Stöd och matchning” skulle lära mig skriva CV. På riktigt. Jag hade just kravlat mig ur att vara officiellt knäpp, dvs deprimerad, och nu var det till att bli ”tillgänglig på arbetsmarknaden”. Jag hade varit sjuk sen 2013, hade precis kommit ur vården, och hade precis slutat med pillren. Då var det läge att jag skulle arbeta.

Som tur var tyckte min dåvarande soss-tant att det var helgalet och ringde en bekant som ringde en bekant och vips var jag i en sorts rehabilitering där jag fick reparera gamla möbler på egna premisser. Vilket var förvånande eftersom jag inte visste skillnad på ena änden av en mejsel och den andra. Men det funkade, därför att personen som drev stället var bra. Och hjälpte mig sätta upp mål. Små mål, större mål. Stora mål.

Mål är viktiga. Mål kommer att vara viktiga i framtiden. Mätbara, konkreta mål. Inte larviga dagdrömmar om att i medelåldern bli en mästerfotograf.

 

[Peach]

Jag satt och funderade på hur jag tagit mig hit till den här punkten. Jag är både rätt nöjd med mig själv (sa han och pöste av självgodhet) och missnöjd med hur jag har agerat på senaste tiden nu när skuldberget reduceras med en märkbar skopa varje månad och nu när jag har en slutpunkt i sikte.

Se mitt förra inlägg om hur jag plötsligt började planera för en framtid som mästerfotograf som pendlade mellan Milano, New York och Göteborg. Nåja, så långt kanske jag inte sträckte mig, men det jag nu låg och tänkte på innan nattasömnen var lika larvigt på sitt sätt. Och det slog mig, på ett djupare plan än tidigare, att skälet till att jag har tagit mig till den här punkten är att jag satte upp mål.

Små mål. Större mål. Stora mål. I 2017 när jag började gräva mig ur mitt svarta hål så hade jag ingen framtid. Livet var över. Jag var bara för feg för att göra ”det rätta” och avsluta det. Jag är inte rädd för döden, men är rädd för processen att bli en döing.

När jag började få mediciner sträckte sig min framtid plötsligt in i nästa vecka. Sedan in i nästa månad. Och jag kunde börja få grepp om livet igen genom små, små mål som jag satte upp och klarade (eller inte klarade). Jag började med ett stort mål (sluta röka), som gick åt helvete och fick mig att må dåligt eftersom jag var ett jävla stort misslyckande. Ursäkta språket. Sen, utan att jag ens svettades gick jag över till snus. Litet mål. Sen dra ner på snuset, lite grann. Litet mål. Idag räcker en dosa i två veckor. Nu kan jag ha det stora målet att en dag bestämma mig för att aldrig inköpa en ny dosa.

Jag hamnade på någon jäkla pysselsättning hos arbetsförmedlingen i 2018 där jag inom ”Stöd och matchning” skulle lära mig skriva CV. På riktigt. Jag hade just kravlat mig ur att vara officiellt knäpp, dvs deprimerad, och nu var det till att bli ”tillgänglig på arbetsmarknaden”. Jag hade varit sjuk sen 2013, hade precis kommit ur vården, och hade precis slutat med pillren. Då var det läge att jag skulle arbeta.

Som tur var tyckte min dåvarande soss-tant att det var helgalet och ringde en bekant som ringde en bekant och vips var jag i en sorts rehabilitering där jag fick reparera gamla möbler på egna premisser. Vilket var förvånande eftersom jag inte visste skillnad på ena änden av en mejsel och den andra. Men det funkade, därför att personen som drev stället var bra. Och hjälpte mig sätta upp mål. Små mål, större mål. Stora mål.

Mål är viktiga. Mål kommer att vara viktiga i framtiden. Mätbara, konkreta mål. Inte larviga dagdrömmar om att i medelåldern bli en mästerfotograf.

MEN, den dagdrömmen går ju också att bryta ner i mindre delmål om du hade velat. Just saying.

 

[Ny2018]

Jag satt och funderade på hur jag tagit mig hit till den här punkten. Jag är både rätt nöjd med mig själv (sa han och pöste av självgodhet) och missnöjd med hur jag har agerat på senaste tiden nu när skuldberget reduceras med en märkbar skopa varje månad och nu när jag har en slutpunkt i sikte.

Se mitt förra inlägg om hur jag plötsligt började planera för en framtid som mästerfotograf som pendlade mellan Milano, New York och Göteborg. Nåja, så långt kanske jag inte sträckte mig, men det jag nu låg och tänkte på innan nattasömnen var lika larvigt på sitt sätt. Och det slog mig, på ett djupare plan än tidigare, att skälet till att jag har tagit mig till den här punkten är att jag satte upp mål.

Små mål. Större mål. Stora mål. I 2017 när jag började gräva mig ur mitt svarta hål så hade jag ingen framtid. Livet var över. Jag var bara för feg för att göra ”det rätta” och avsluta det. Jag är inte rädd för döden, men är rädd för processen att bli en döing.

När jag började få mediciner sträckte sig min framtid plötsligt in i nästa vecka. Sedan in i nästa månad. Och jag kunde börja få grepp om livet igen genom små, små mål som jag satte upp och klarade (eller inte klarade). Jag började med ett stort mål (sluta röka), som gick åt helvete och fick mig att må dåligt eftersom jag var ett jävla stort misslyckande. Ursäkta språket. Sen, utan att jag ens svettades gick jag över till snus. Litet mål. Sen dra ner på snuset, lite grann. Litet mål. Idag räcker en dosa i två veckor. Nu kan jag ha det stora målet att en dag bestämma mig för att aldrig inköpa en ny dosa.

Jag hamnade på någon jäkla pysselsättning hos arbetsförmedlingen i 2018 där jag inom ”Stöd och matchning” skulle lära mig skriva CV. På riktigt. Jag hade just kravlat mig ur att vara officiellt knäpp, dvs deprimerad, och nu var det till att bli ”tillgänglig på arbetsmarknaden”. Jag hade varit sjuk sen 2013, hade precis kommit ur vården, och hade precis slutat med pillren. Då var det läge att jag skulle arbeta.

Som tur var tyckte min dåvarande soss-tant att det var helgalet och ringde en bekant som ringde en bekant och vips var jag i en sorts rehabilitering där jag fick reparera gamla möbler på egna premisser. Vilket var förvånande eftersom jag inte visste skillnad på ena änden av en mejsel och den andra. Men det funkade, därför att personen som drev stället var bra. Och hjälpte mig sätta upp mål. Små mål, större mål. Stora mål.

Mål är viktiga. Mål kommer att vara viktiga i framtiden. Mätbara, konkreta mål. Inte larviga dagdrömmar om att i medelåldern bli en mästerfotograf.

Du kanske ska bli författare istället din text är målande, gripande och fascinerande.

 

[Kraputt]

Man blir van vid att må dåligt. Efter ett tag så blir ”må dåligt” det normala, och avsteg från att må dåligt blir onormalt. Att må dåligt blir till ett par gamla konfortabla sockor; blir en del av identiteten. "Där går Kraputt, den uslingen, och han mår dåligt."

Fast nåt är fel. Jag mår rätt OK nuförtiden, och det är så onormalt att min krångliga hjärna ägnar tankecykler åt att försöka analysera varför jag har detta avsteg från normaliteten. Hjärnan är rätt konstig ändå.

Jag har reducerat alla skulder till fyra stycken. Varje månad pungar jag ut 3 387 kronor fördelat på:

• Svea - 1 200
• Intrum 1 - 600
• Intrum 2 - 800
• Sergel - 800

Sen tog jag ett lån från Extralånet tidigare i år. 20k. Dåliga villkor, men de 587 jag betalar per månad där ersatte skulder som kostade 1106 kronor per månad. Så, trots att det är ett skitlån så är det bättre än hur det var tidigare.

Det enda orosmomentet är Intrum 1. Jag har ett så schizofrent förhållande till Intrum. Den avdelning som jag betalar 800 till har jag jättebra kontakt med. Är det något så är det bara att ringa; någon lösning brukar alltid finnas. Men den avdelning jag betalar 600 till är jättejobbig. Och avbetalningsplanen de gav mig i början av allt det här var bara på tolv månader - så i Oktober ska jag betala 600 för sista gången, och efter det vettefan. Då har jag ungefär 15000 kronor kvar där. Skickar de resten till KF dagen 1 November? I så fall skiter sig ju hela min plan.

Jag har sparat ihop ungefär 6000 kronor. Jag har gott hopp om att få ta ut ett förskott från jobbet på kanske 10k. Då löser det sig. Men jag vill inte fråga förrän det verkligen behövs.

 

[Myra]

En kort notis om lite tur jag hade i veckan. Jag, precis som många andra, har en ganska avdankad profil på Facebook. Ja, ja, jag vet. Jag har aldrig orkat ta mig för att rensa bort den, och denna vecka är jag glad för från klar himmel dök det upp ett erbjudande om ett betalt uppdrag.

Nej, det var inte en Nigeriansk prins som ville ge mig några miljoner av någon oklar anledning som innebär att jag måste skicka pengar till dem för att öppna något konto i någon Thailändsk bank. Inget sånt. Det var en identifierbar person från en samhällelig institution (nej, inte kronofogden!) som plötsligt ville ge mig pengar.

Jag är en OK fotograf, och har lagt ut en del av mina bilder på nätet, och den här personen ville använda en av mina bilder, och samtidigt få några andra i samma stil. Sagt och gjort, så erbjöds jag 10k exklusive moms bara sådär.

Nu kan jag avsluta ytterligare en skuld, och jag får mindre månadkostnad.

Bra va?

Som en blixt fr klar himmel... fast positivt.

 

[Kraputt]

Jag måste säga en sak. Det här forumet är fantastiskt. Jag har mått lite dåligt ett tag, och har inte känt mig manad att delta här. Det ”dåliga” med depression är att det är en kronisk sjukdom, och ibland får man svackor där man står och vacklar på kanten till att ramla ner i det svarta hålet igen. Eller, det är egentligen fel term… det är inte så att depression är en punkt i universum från vilket inte ens ljuset kan fly. Det skulle ju betyda att det fanns ljus där nere i gropen. Istället är det ett evigt mörker; som att befinna sig nedsänkt i sirap som är kall och otrevlig och dränerar en på all energi.

En av skälen tilll att jag har mått dåligt är att jag har varit orolig för en av mina skulder, och det har varit så lätt att tänka ”jag ger upp, det går inte, det var inte menat”. Jag hade ett avtal med Intrum om en avbetalning som jag har skött till punkt och pricka sedan jag ingick avtalet. Tyvärr var avtalet tidsbegränsat, och löper ut nu i oktober. Den sista oktober ska jag betala sista gången under det avtalet. När jag kontaktade dem om att fortsätta så gick de inte med på det. Allt skulle in på en gång.

Jag tror många av er förstår hur jag har slitit med mitt skuldberg. Och nu kändes det som om allt det skulle bli till intet. Det var lätt för tankarna att gravitera mot ”jag ger upp, det går inte, det var inte menat att bli bra igen”.

Idag löstes problemet.

Det finns en låt som jag upptäckte i mitt mörker som har förmåga att göra mig glad. Cloud Symphony med Shook. På ganska hög volym i mina högtalare i ett helt mörkt rum lyfter den låten mig nästan alltid. I flera veckor har jag inte känt någonting när jag lyssnat på den. Efter att jag fick veta att jag kan döda skulden den sista i månaden började jag nästan grina när jag hörde låten. Det säger jag som en grufflig 50+ svensk man.

Så kommer man in här och läser alla svar på alla orosmoln i det här forumet, och man tänker ” Det var tamejfan det finaste jag hört sen jag konfirmerades”. Ni är fantastiska människor.