Jag hittade till lånforumet igår och alla inlägg jag har läst här har påverkat mig så mycket att jag gick och berättade till min sambo vilken besvärlig situation jag har hamnat i, något jag inte vågade göra på flera år. Jag är väldigt tacksam för alla de som delade av med sig sina erfarenheter här och jag hoppas att någon annan kanske läser min historia och vågar vara ärlig också. Dessutom har jag ju aldrig berättat det här för någon förut och det känns extremt befriande att kunna prata om det här. Jag ber om ursäkt om det blir ett långt inlägg men det finns kanske någon som känner sig igen i min berättelse och det kommer kanske få någon att ta det här första steget också.
Jag kommer från ett annat land och flyttade till Sverige för att studera för nio år sedan. Jag var arton år gammal då jag flyttade hit. Som barn hade jag aldrig råd med de saker jag ville ha, min familj hade väldigt lite pengar. De har säkert gett mig mycket mer än de själva hade råd med men det kändes så jobbigt så ofta för mig när jag var liten. Mina föräldrars ekonomi förbättrades väldigt mycket ungefär när jag blev sexton och flyttade ut hemifrån. Två år senare flyttade jag till Sverige och då hade de råd för att kunna täcka mina levnadskostnader här i ungefär sex månader. Efter sex månader fick jag mitt första jobb i Sverige som barnflicka. Sex månader senare kom jag in på kandidatutbildning och fortsatt jobba. Jag hade alltid jobbat extra vid sidan om mina studier, ibland hade jag två extra jobb. Jag kunde aldrig få CSN eller något annan stipendium, vare sig från Sverige eller från mitt hemland, så jag fick jobba mycket. Pengarna räckte aldrig till och jag jobbade mer och mer. Det påverkade mina betyg, mina relationer med klasskamrater då jag hade svårt att avsätta tid för grupparbeten och missade alla sociala event. De tyckte jag var helt konstig att jag jobbade så mycket, man skulle ju prioritera studierna. Men de kunde inte förstå att det var ju omöjligt att leva utan lön. Föräldrarna stötte mig under den tiden men jag ville inte belasta deras ekonomi så mycket, så det kändes skönt när jag kunde slippa be dem om pengar. Ett par år senare fick jag mitt första kreditkort och det kändes extremt skönt att ha någon typ av buffert. Först var jag mycket försiktig med att använda det. Något år senare kom lite större utgifter som jag inte kunde klara på min deltidslön och då började jag använda kortet mer och mer. Jag lovade att jag skulle betala tillbaka men hade inte riktigt den disciplin som behövdes för att kunna göra det. Det var ungefär då jag träffade min pojkvän. Vi flyttade till ett annat land för att studera tillsammans och det blev ännu svårare. Mina föräldrar betalade för själva utbildningen och en del av mina levnadskostnader men där fick jag inte jobba och pengarna räckte inte till igen. Då skaffade jag ett nytt kreditkort i det landet. Sedan blir det inte så mycket roliga grejer att berätta. Jag maxade ut kreditgränsen på det utländska kortet också och berättade aldrig det för min pojkvän. Det blev svårt att somna ibland, jag fick panik för hur jag skulle klara det, jag blev överkänslig när det handlade om utgifter och pengar, jag började bli upprörd när det handlade om hur vi delade utgifterna. Sedan påminde jag mig att det var ju jag själv som gjorde att jag hamnade i den situationen och att jag inte fick vara så här upprörd. Det var ju mitt eget fel.
Tiden gick, vi flyttade tillbaka till Sverige. Det tog några månader sedan vi kom tillbaka till Sverige och innan jag fick jobbet och under den tiden var det extremt svårt att klara sig, jag kunde inte träffa några kompisar för fika då jag inte hade råd med en kopp kaffe. Sedan (och ändå ganska fort) fick jag ett bra jobb med bra ingångslön och ett företagskreditkort för att kunna resa i tjänsten. Till företagskortet kunde jag teckna ett personligt kort också. Tre år senare trots den höga lönen har jag maxat ut det nya kreditkortet, betalat av bara hälften av den utländska krediten (som har extremt hög ränta och dessutom betalar jag ju också avgifterna för utlandsbetalningar varje månad), och har kvar det första kreditkortet som inte är maxat ut men det är ändå ganska mycket kvar att betala tillbaka. Jag har räknat ur att hela beloppet jag ska betala tillbaka ligger på över 100 000 kr.
Jag lovade mig själv massor av gånger att den här månaden ska jag minska utgifterna, amortera, sluta köpa kläder och skor och gå på restauranger och börja ta tag i det här. Men det var så skönt att kunna köpa saker och att kunna resa efter att jag inte hade haft råd med det i många år. Jag saknade disciplin för att verkligen ta itu med problemet. Dessutom så snart man betalade alla fakturor när lönen kom var det inte så mycket kvar att leva på och jag använde kreditkortet igen. Det var så himla enkelt att göra det. Blipp och så har man den nya fina drömklänningen.
För ett år sedan friade min pojkvän. Jag blev överlycklig, vi har varit tillsammans länge och det funkar extremt bra mellan oss. Jag älskar honom mer än allt annat i mitt liv. Samtidigt hade jag det här som jag inte har berättat för honom. Det enda som jag ljög om. Och desto mer jag väntade desto längre jag ljög. När han friade förstod jag också att det skulle vara extremt fel om jag inte berättade om det här för honom innan vi gifte oss. Jag började tänka på hur det skulle bli om han upptäckte det här själv när vi redan skulle ha varit gifta i ett tag. Och det skulle ju han upptäcka någon gång. Jag fick panik när jag tänkte på hur vi skulle köpa en bostadsrätt tillsammans. Jag hade mardrömmar om det här, att vi går in på banken och de säger att jag har massor av kreditkort och han är helt chockad. Samtidigt trodde jag inte att jag skulle våga berätta. Jag trodde att han skulle lämna mig för att jag ljugit så länge, för att jag inte har berättat förut. Jag lovade mig själv igen att jag skulle börja betala tillbaka. Ett halvt år senare förstod jag att jag inte hade klarat av det som jag hade lovat till mig själv. Det gjorde mig deprimerad. Och ju mer deprimerad jag blev desto mer ville jag köpa saker som fick mig må lite bättre i ett kortare tag.
Igår hittade jag till det här forumet. Jag läste inlägg om folk som hade det mycket sämre än mig, skulder på över 500 000 kr, löneutmätningar, tiotals av betalningsanmärkningar, spelberoende, Kronofogden, depressioner. Men det som kanske påverkade mig mest var en berättelse av en kvinna som vågade berätta allt för sin man efter tio år och att han har förlåtit henne och hur extremt befriande det kändes för henne. Jag grät när jag läste det. Jag ville göra samma sak men hur skulle jag våga göra det?
Det är svårt att säga varför jag vågade men jag kom hem och började bara gråta tyst. Han såg det och kramade mig och frågade vad det var som har hänt. Jag trodde fortfarande inte att jag skulle våga berätta men sedan så sa jag bara hur det var. Jag berättade och grät och kunde inte sluta gråta ganska länge. Jag var så rädd att han skulle bli så besviken på mig och sårad och att han skulle lämna mig. Han frågade hur mycket det var totalt och jag sa att det var över 100 000. Han kramade mig och sa att det inte var så bra det här och att han inte har förväntat sig det här men att vi klarar det. Jag frågade om han skulle lämna mig. Och då sa han att hundra tusen kronor inte var värda att förlora mig. Jag kunde bara gråta och kunde inte tro att jag det här var sant.
Det känns så oerhört skönt att ha berättat allt. Om det är någon som sitter och läser det här nu, jag ber dig att söka hjälp hos dem du älskar och dem som älskar dig. Jag vet att det känns förskräckligt för att man måste erkänna hur fel man har gjort. Det är jättejobbigt. Men jag vet också att för mig skulle det bara bli värre med åren. Och det skulle säkert förstöra vår familj någon gång. Jag är överlycklig att vi inte har gift oss innan jag har berättar det för honom.
Det är det första steget att berätta och be om hjälp men det är det viktigaste steget, kanske det svåraste också. Jag vet att jag kommer att betala av det här nu när han vet hur det står till. Jag vill inte att han betalar av det med sina pengar men bara att han vet att jag kanske inte har råd med att göra dyrare sakerna i några månaderna (resa, sova över på hotell, gå ut så mycket, äta på de finare restaurangerna), det är till stor hjälp det också. Jag vet att jag kommer att klara det här och jag är väldigt tacksam till alla er på det här forumet för att ni har fått mig att våga. Jag önskar er alla som läser det här att ni kan hitta en lösning på era finansproblem och att ni kan leva och andas fritt igen. Det kan vara väldigt svårt att tro på men ni behöver inte vara ensamma i det här.
Jag kommer från ett annat land och flyttade till Sverige för att studera för nio år sedan. Jag var arton år gammal då jag flyttade hit. Som barn hade jag aldrig råd med de saker jag ville ha, min familj hade väldigt lite pengar. De har säkert gett mig mycket mer än de själva hade råd med men det kändes så jobbigt så ofta för mig när jag var liten. Mina föräldrars ekonomi förbättrades väldigt mycket ungefär när jag blev sexton och flyttade ut hemifrån. Två år senare flyttade jag till Sverige och då hade de råd för att kunna täcka mina levnadskostnader här i ungefär sex månader. Efter sex månader fick jag mitt första jobb i Sverige som barnflicka. Sex månader senare kom jag in på kandidatutbildning och fortsatt jobba. Jag hade alltid jobbat extra vid sidan om mina studier, ibland hade jag två extra jobb. Jag kunde aldrig få CSN eller något annan stipendium, vare sig från Sverige eller från mitt hemland, så jag fick jobba mycket. Pengarna räckte aldrig till och jag jobbade mer och mer. Det påverkade mina betyg, mina relationer med klasskamrater då jag hade svårt att avsätta tid för grupparbeten och missade alla sociala event. De tyckte jag var helt konstig att jag jobbade så mycket, man skulle ju prioritera studierna. Men de kunde inte förstå att det var ju omöjligt att leva utan lön. Föräldrarna stötte mig under den tiden men jag ville inte belasta deras ekonomi så mycket, så det kändes skönt när jag kunde slippa be dem om pengar. Ett par år senare fick jag mitt första kreditkort och det kändes extremt skönt att ha någon typ av buffert. Först var jag mycket försiktig med att använda det. Något år senare kom lite större utgifter som jag inte kunde klara på min deltidslön och då började jag använda kortet mer och mer. Jag lovade att jag skulle betala tillbaka men hade inte riktigt den disciplin som behövdes för att kunna göra det. Det var ungefär då jag träffade min pojkvän. Vi flyttade till ett annat land för att studera tillsammans och det blev ännu svårare. Mina föräldrar betalade för själva utbildningen och en del av mina levnadskostnader men där fick jag inte jobba och pengarna räckte inte till igen. Då skaffade jag ett nytt kreditkort i det landet. Sedan blir det inte så mycket roliga grejer att berätta. Jag maxade ut kreditgränsen på det utländska kortet också och berättade aldrig det för min pojkvän. Det blev svårt att somna ibland, jag fick panik för hur jag skulle klara det, jag blev överkänslig när det handlade om utgifter och pengar, jag började bli upprörd när det handlade om hur vi delade utgifterna. Sedan påminde jag mig att det var ju jag själv som gjorde att jag hamnade i den situationen och att jag inte fick vara så här upprörd. Det var ju mitt eget fel.
Tiden gick, vi flyttade tillbaka till Sverige. Det tog några månader sedan vi kom tillbaka till Sverige och innan jag fick jobbet och under den tiden var det extremt svårt att klara sig, jag kunde inte träffa några kompisar för fika då jag inte hade råd med en kopp kaffe. Sedan (och ändå ganska fort) fick jag ett bra jobb med bra ingångslön och ett företagskreditkort för att kunna resa i tjänsten. Till företagskortet kunde jag teckna ett personligt kort också. Tre år senare trots den höga lönen har jag maxat ut det nya kreditkortet, betalat av bara hälften av den utländska krediten (som har extremt hög ränta och dessutom betalar jag ju också avgifterna för utlandsbetalningar varje månad), och har kvar det första kreditkortet som inte är maxat ut men det är ändå ganska mycket kvar att betala tillbaka. Jag har räknat ur att hela beloppet jag ska betala tillbaka ligger på över 100 000 kr.
Jag lovade mig själv massor av gånger att den här månaden ska jag minska utgifterna, amortera, sluta köpa kläder och skor och gå på restauranger och börja ta tag i det här. Men det var så skönt att kunna köpa saker och att kunna resa efter att jag inte hade haft råd med det i många år. Jag saknade disciplin för att verkligen ta itu med problemet. Dessutom så snart man betalade alla fakturor när lönen kom var det inte så mycket kvar att leva på och jag använde kreditkortet igen. Det var så himla enkelt att göra det. Blipp och så har man den nya fina drömklänningen.
För ett år sedan friade min pojkvän. Jag blev överlycklig, vi har varit tillsammans länge och det funkar extremt bra mellan oss. Jag älskar honom mer än allt annat i mitt liv. Samtidigt hade jag det här som jag inte har berättat för honom. Det enda som jag ljög om. Och desto mer jag väntade desto längre jag ljög. När han friade förstod jag också att det skulle vara extremt fel om jag inte berättade om det här för honom innan vi gifte oss. Jag började tänka på hur det skulle bli om han upptäckte det här själv när vi redan skulle ha varit gifta i ett tag. Och det skulle ju han upptäcka någon gång. Jag fick panik när jag tänkte på hur vi skulle köpa en bostadsrätt tillsammans. Jag hade mardrömmar om det här, att vi går in på banken och de säger att jag har massor av kreditkort och han är helt chockad. Samtidigt trodde jag inte att jag skulle våga berätta. Jag trodde att han skulle lämna mig för att jag ljugit så länge, för att jag inte har berättat förut. Jag lovade mig själv igen att jag skulle börja betala tillbaka. Ett halvt år senare förstod jag att jag inte hade klarat av det som jag hade lovat till mig själv. Det gjorde mig deprimerad. Och ju mer deprimerad jag blev desto mer ville jag köpa saker som fick mig må lite bättre i ett kortare tag.
Igår hittade jag till det här forumet. Jag läste inlägg om folk som hade det mycket sämre än mig, skulder på över 500 000 kr, löneutmätningar, tiotals av betalningsanmärkningar, spelberoende, Kronofogden, depressioner. Men det som kanske påverkade mig mest var en berättelse av en kvinna som vågade berätta allt för sin man efter tio år och att han har förlåtit henne och hur extremt befriande det kändes för henne. Jag grät när jag läste det. Jag ville göra samma sak men hur skulle jag våga göra det?
Det är svårt att säga varför jag vågade men jag kom hem och började bara gråta tyst. Han såg det och kramade mig och frågade vad det var som har hänt. Jag trodde fortfarande inte att jag skulle våga berätta men sedan så sa jag bara hur det var. Jag berättade och grät och kunde inte sluta gråta ganska länge. Jag var så rädd att han skulle bli så besviken på mig och sårad och att han skulle lämna mig. Han frågade hur mycket det var totalt och jag sa att det var över 100 000. Han kramade mig och sa att det inte var så bra det här och att han inte har förväntat sig det här men att vi klarar det. Jag frågade om han skulle lämna mig. Och då sa han att hundra tusen kronor inte var värda att förlora mig. Jag kunde bara gråta och kunde inte tro att jag det här var sant.
Det känns så oerhört skönt att ha berättat allt. Om det är någon som sitter och läser det här nu, jag ber dig att söka hjälp hos dem du älskar och dem som älskar dig. Jag vet att det känns förskräckligt för att man måste erkänna hur fel man har gjort. Det är jättejobbigt. Men jag vet också att för mig skulle det bara bli värre med åren. Och det skulle säkert förstöra vår familj någon gång. Jag är överlycklig att vi inte har gift oss innan jag har berättar det för honom.
Det är det första steget att berätta och be om hjälp men det är det viktigaste steget, kanske det svåraste också. Jag vet att jag kommer att betala av det här nu när han vet hur det står till. Jag vill inte att han betalar av det med sina pengar men bara att han vet att jag kanske inte har råd med att göra dyrare sakerna i några månaderna (resa, sova över på hotell, gå ut så mycket, äta på de finare restaurangerna), det är till stor hjälp det också. Jag vet att jag kommer att klara det här och jag är väldigt tacksam till alla er på det här forumet för att ni har fått mig att våga. Jag önskar er alla som läser det här att ni kan hitta en lösning på era finansproblem och att ni kan leva och andas fritt igen. Det kan vara väldigt svårt att tro på men ni behöver inte vara ensamma i det här.
och tack för att du delade med dig av din berättelse. Kramar