För jag är så borta i skallen att jag hoppas fortfarande på en räddning på något sätt som gör att jag slipper berätta. För just nu klarar jag inte om resultatet blir att frun ska sälja sin lägenhet, och båda hamnar i kronan
Jag var i en liknande situation som du för sju månader sedan. Efter ett nästan tio år långt spelmissbruk hade jag spelat både mig själv och min man rakt till kronofogden för resten av livet och var säker på att han skulle lämna mig. Jag hade en oerhörd ångest över vad jag hade gjort och hade totalt tappat hoppet. Nu sju månader senare är vi lika skuldsatta och räntorna har dessutom tickat på rejält och skuldberget ökat ytterligare, men jag har ändå fått tillbaka hoppet! Nu tror jag att jag kommer att klara det här och vem vet vad som väntar i framtiden. Kanske kommer vi att vara skuldsatta tills vi dör, kanske får vi skuldsanering. Men hur som helst, så är inte livet över för att man är skuldsatt. Livet kan bli bra ändå och man lär sig att uppskatta det lilla man faktiskt har desto mer. Ibland bryter jag ihop, men för det mesta känns livet helt ok!
Jag började spela 2009, först små summor på onlinepoker, sedan fastnade jag i de fördömda slotsen. Min man har hjälpt mig att samla lån flera gånger. Första gången vågade jag inte berätta att det berodde på spel. 1 december 2010 hade jag spelat in mig i ett hörn och var tvungen att berätta för min man hur det låg till och så hjälpte han mig igen med samlingslån för att vi skulle undvika Kronofogden. Alla år sedan dess har varit ett jagande efter att vinna tillbaka pengarna och kunna lösa lånen. Det har varit den största drivkraften i mitt spelande. Mitt dåliga samvete för att jag dragit in min man i det här eländet. Jag försökte sluta gång på gång, men misslyckades. Jag gick en KBT behandling för spelberoende 2015, men inte heller det stoppade mig från att spela ner mig djupare i skuldträsket. Sommaren 2016 hade vi redan ett enormt skuldberg och min man var sjukskriven för att han blivit totalt deprimerad över hela situationen och orkade inte jobba kvar inom psykiatrin med sitt psykfall till fru där hemma. Då fick vi det glada beskedet att vår hyresrätt skulle ombildads till bostadsrätt. Jag betalade alltid alla räkningar i tid och vi hade samlat lånen gång på gång till bättre lån, fått ner räntor, avbetalningsplaner osv, även om jag spelat tillbaka allt hela tiden, så jag lyckades ändå övertala banken om att få baka in en stor del av skulderna i bolånet. Min man fick nytt hopp och började skola om sig. Tyvärr fick jag inte stopp på mitt spelande, istället eskalerade det som aldrig förr eftersom jag nu höll på att förstöra vårt livs stora möjlighet att snart vara av med alla blanco och krediter. Efter bara ett år hade mitt spelande spårat ut totalt och jag hade plockat ut så mycket lån och skulder igen bakom ryggen på min man, att vi var tvungna att sälja lägenheten för att lösa situationen. Nu fick jag mitt livs andra chans att ställa allt till rätta. Vi sålde lägenheten med en stor vinst och glad i hågen betalade jag in 39 av våra lån. Det var inte alla, men en betydande del av dem. Men återigen fick jag inte stopp på mitt spelande. Jag tappade kontrollen som vanligt. Jag spelade upp skattepengarna och spelade tillbaka i stort sett hela skulden på några månader. Tänkte att livet var över. Då vann jag. En stor summa som kunde lösa våra problem. Min tredje och sista chans att rädda situationen! Jag plockade ut vinsten i mars 2019 och var överlycklig. Nu skulle allt bli bra! Resten skulle vi kunna betala av själva utan problem. Men det tog inte ens 30 dagar innan jag spelat upp hela den vinsten med. Varenda krona. Skulderna var kvar och mer därtill. Skammen var kvar. Självföraktet. När jag loggade ut från nätcasinot natten till den 16 april hade jag spelat upp precis allt. Mitt sista hopp. Jag skulle vara tvungen att berätta att allt var mitt fel, som vanligt. Jag hade varit så egoistisk och skamsen, att jag dessutom skyllt våra problem det senaste 1,5 åren på honom, på att vi hade mindre pengar för att han studerade och därför halkat efter med några räkningar. Hur illa det såg ut egentligen hade jag dolt för honom, skicklig som jag hade blivit på att ljuga och manipulera. Men sanningen var att allt var mitt fel. Att det inte var "några räkningar" vi låg efter med, utan att vi låg ca 40.000 kr back varje månad och att vårt skuldberg vuxit till ca 1,5 miljoner. Att vi inte hade någon annan möjlighet än att släppa alla skulder till Kronofogden och att vi kommer att vara skuldsatta för livet. Jag var säker på att han skulle lämna mig. Och han skulle säkert ta dottern med sig. Jag var säker på att jag skulle sitta där ensam, i den fördömda lilla orten som vi varit så illa tvungna att flytta till och som min dotter varit så ledsen och oförstående över. Varför vi varit tvungna att flytta ifrån alla hennes vänner till en plats där vi inte kände någon. Men jag hade inte sett någon annan utväg i min panik över skulderna. Jag var desperat och jag drog med mig min familj i fallet.
Nu har det gått drygt sju månader sedan dess. Min man lämnade mig inte. Han blev inte ens arg. Bara så där enormt, hjärtskärande ledsen och beskviken. Det kändes nästan värre. Jag visste att jag hade sårat honom mer än någon annan människa. Men han är kvar. Han ser på något outgrundligt sätt bakom den här sjukdomens fula fasad. Han såg MIG och jag är inte den där ljugande, manipulativa, egoistiska, desperata personen. Det är spelberoendet som gör mig till den sämsta tänkbara versionen av mig själv. De senaste månaderna har jag gjort allt för att hitta tillbaka till mig själv. Den jag är egentligen. Jag går varje vecka till Spelberoendes förening och till psykolog för att prata av mig. Jag har lämnat över ekonomin helt och hållet till min man. Det borde jag ha gjort för länge sedan, men jag var inte redo att släppa taget och han var inte stark nog att ta hand om allt. Nu mår vi bättre båda två. Det är en känslomässig berg- och dalbana. Men så länge jag håller mig borta från spel, så kommer allt att bli bra. De senaste månaderna har vi inte haft något utrymme att betala på skulderna, eftersom min man är arbetslös efter studierna och a-kassan har dröjt. Men nu kommer löneutmätningen att sätta igång från och med november. De kan inte dra många tusenlappar, så det täcker inte ens räntan och snart kommer skatteskulden och då kommer alla våra pengar gå till den och övriga skulder fortsätter att växa. Vårt enda hopp är skuldsanering. Jag har inte orkat söka det ännu. Jag har fokuserat på att ta tag i mitt spelberoende, mitt mående och mitt jobb. Men vi har kontakt med kommunens budget- och skuldrådgivare och kommer att ansöka så småningom.
För ett halvår sedan hade jag total panik över skulderna och en outhärdlig skam över att jag dragit in min man i min skuldhärva. Men vi gör det bästa av situationen. Jag deppar ihop ibland, men för det mesta så försöker jag tänka positivt, se de ljusa stunderna och vara närvarande med min familj. Jag har alltid tänkt att Kronofogden var världens ände, men det är det inte. Livet är inte över för att man är skuldsatt. Det blir inte så lyxigt, men vem behöver lyx för att överleva? Om du berättar för din fru, så kommer hon säkert att bli besviken. Men förhoppningsvis så förstår hon att spelberoende är en sjukdom och kan vara ett stöd för dig. Men då måste du också inse att du är spelberoende och inte kan spela mer. Du kommer aldrig att vinna tillbaka skulderna och om du gör det spelar du upp det igen. Det hör till sjukdomen. Man lurar sig själv att spel är lösningen på ens problem. Men det är det inte. Spel kommer aldrig att lösa dina problem. Det gör bara saken värre. För mig var det oerhört viktigt att lämna ifrån mig min ekonomi och göra det så svårt som möjligt för mig att spela. Jag spelade upp hela lönen så fort den kom in på kontot, jag spelade tvångsmässigt tills kontot var tömt. Jag hade nog inte lyckats sluta om jag hade fri tillgång till pengar. Och stödgruppsmöten!!! Det kan jag inte nog betona hur värdefullt det är. Det är ovärderligt att kunna sitta ned och prata om allt med människor som vet precis vad man pratar om. Där behöver jag inte skämmas eller känna mig dum. Alla förstår. Finns både Spelberoendes förening och Spelberoendegruppen med möten på många olika platser. Jag kan rekommendera att skriva av sig också. Det hjälper mig mycket att sätta ord på mina tankar och känslor. Som ni kan se av det här inlägget... Haha. Oj, vad långt det blev. Jag kan inte sluta skriva, när jag börjar. Men om du har visat tillräckligt intresse för att läsa så här långt, så hoppas jag att det gett dig en gnutta hopp och inspiration! Det går att ta sig ur spelmissbruket och även om man kanske sitter kvar i skuldträsket, så är det spelfria livet så mycket mer värt att leva! Man får ta en dag i taget. Jag räknar till 219 härliga, ibland ångestfyllda, men SPELFRIA dagar. Det är oslagbart! Låt den här dagen vara din "dag 1". Berätta för din fru! Ring Spelberoendes förening, Stödlinjen eller sjukvården för att få behandling mot ditt spelberoende. Låt ditt liv börja idag! Inte sluta. Bestäm dig för att ta tag i ditt liv och vända på skutan, även om det just nu är långt från perfekt, även om det inte blivit som du tänkt. Jag fyller 40 år den här veckan. Vem vet var du kommer att vara när du fyller 40!!! Jag tror att ditt liv ser betydligt ljusare ut då. Om du bara håller dig borta från spel. Jag tror att du kommer att klara det!
